Förvåning

Det började som en flyktig snöflinga. Den fick kontakt med marken och började rulla. Snart var den inte ensam utan hade ackompanjerats av flera. I takt med att de fann värmen tillsammans smälte de en smula för att finna en gemensam kristallstruktur. En efter en, men förhållandevis ofta parvis. Nu senast idag, faktiskt. Sfärisk till formen, dessutom. Är det en ny värld vi ser formas?

Först fanns där förvåning över symmetrierna. Men med symmetriernas allt tätare visningsfrekvens började det kännas lite tjatigt att vara förvånad. Riktigt tjatigt, faktiskt. Så jag slutade vara förvånad.

Det gjorde mig förvånad. Varenda gång jag inte blev förvånad över symmetrierna och att allting förefaller stämma blev jag förvånad att över att jag inte längre blev förvånad.

Nu undrar jag med viss frustration om det egentligen finns något slut;

Jag blev så förvånad över att inte bli förvånad att det med tiden blev tjatigt. I och med det upphörde jag att bli förvånad över att jag inte blev förvånad.

Gissa vad!

Precis. Nu går jag runt och blir förvånad över att jag inte blir förvånad över att jag inte blir förvånad över de symmetrier och redan öppna dörrar tankar och visioner färdas igenom.

Universum är tydligen oändligt. Vilket skulle bevisas.