De ytliga - 3

Vägen tillbaka var precis lagom lång för att hinna bottna och därför valde de flesta av dem att vandra. Env lät tankarna flyta undan från vad han sett och vidare hem till flocken. Han funderade över de ytliga och den förklaring han fått av den gråskäggiga mannen:

"De lever i vattenytan. Jag och alla andra långa personer här har gjort det och de ytliga är de som fortfarande gör det. Förutom det är vi precis likadana. När ett barn kommer till livet hos de ytliga lär man dem att allt är en del av ytan. Att allt de ser på ytan tror de kan förklaras med ytans hjälp. Det tar tid - ungefär tills man blir i din ålder – innan man kan lära sig att tänka och se saker på det sättet och det krävs mycket jobb från de som lär ut och förespråkar synsättet. Man har ändrat på hur man äter, vad man tittar på, hur man umgås med andra och framförallt hur man andas för att göra det lättare för de som kommer in i livet där att anpassa sig till den platta, ytliga bilden av världen. Men många lyckas ändå inte se livet inifrån ytan. De får olika sorters gift – de kallar dem mediciner – för att få det lite lättare. Ändå är det många som helt enkelt tar livet av sig eller som frikopplar själen från sin kropp och beslutar genomlida livet likväl.", hade han sagt

"Men vad är det de ser i själva ytan – den har ju inget djup, missar de inte allt som händer?", undrade Env.

"De ser samma saker som vi gör. Om vi tittar på en sjö så ser vi dess blänkande vattenyta. Vi ser stenarna strax ytan och vi ser fisken leka där nere. Om dagen ser vi molnen och himlen spegla sig i ytan och om natten ser vi stjärnorna. Vad de gör är att se molnens reflektion, stjärnornas lysande punkter och bilden av stenarna som om det istället vore en del av själva vattenytan. Deras sätt att leva ger dem inte möjlighet att leva i annat än själva ytan där de kan dricka vattnet och andas luften men aldrig simma i djupet eller vistas i luften ovanför. Deras korta andetag håller dem fast vid ytan. De förundras över stjärnorna och stenarna och deras lärda förklarar för dem att allt de ser är en del av ytan – att ytan förändras av orsaker som bor i den och att alla saker som syns på den också är verkningar av själva ytan."

"Men tror de verkligen på det?", undrade Env.

"Inte till en början. Det är därför det behövs så mycket ansträngning för att få tankesättet att fästa i de som kommer till livet där. Men med tiden och en hel del ganska avancerade samband lyckas man få det stora flertalet av dem att tro på det. Vet du vad vattnets ytspänning är för något"?

"Ja, det är vad som får skräddarna att inte falla genom ytan."

"Precis. De som vaktar ytans gräns hårdast använder sig hos dem av ett annat slags ytspänning. De ser till att de som riskerar att lämna ytan hålls kvar där. Om någon börjar prata om stjärnorna som separat från ytan säger man att denna person är ett hot mot ytan och att ytan är den enda förutsättningen för livet. Många av de ytliga är väldigt rädda för att lämna ytan. De kan inte se i mörkret, till exempel. Och de har väldigs svårt att se De Symmetriska Budskapen. Därför är det väldigt få som vågar fråga saker även om de har funderingar."

"Men blir inte deras liv väldigt innehållslöst?"

"Nej, det är inte alls säkert. För mig var det fullt av innehåll, med saker som finns i själva ytan. Däremot visade det sig med tiden sakna egentlig mening. Vi som lever hela vägen från sjöns djup till himlens övre rand får se saker med djupare samband– det är nog sant, men för de som lever i ytan är ju ytan allt. De kan se små, små saker där inne i ytan som vi aldrig skulle få syn på eftersom vi lever mycket djupare och högre. De flesta av de här människorna andas väldigt kort och grunt – annars skulle de aldrig få plats i ytan. De gör det eftersom deras själar inte ska prata för mycket till dem och eftersom de kanske vill få vara i fred från universum när de är där. Kanske är det därför de valt att komma till ytan från början – för att få uppleva hur det känns att vara frånkopplad och att jobba med ett litet, distinkt problem. De flesta av de som bor där ser aldrig sig själva – inte på ett helt liv. Det beror på att man inte kan spegla sig i ytan om man befinner sig i den. Man måste ner i djupet eller upp i luften för att kunna se sin egen sanna spegelbild i ytan. Och eftersom de inte kan se sig själva som de är så jagar de flesta sin identitet genom hela livet. De speglar sig i ögonen på sina medmänniskor i brist på avstånd till ytan och vad de ser är en reflektion som baseras på vad de tror att den som tittar på dem ser. Som du hör blir det ganska komplicerat. Här hos oss är att se sig själv på vilket sätt livet börjar. Hos dem händer det mycket sällan."

"Har du levt sådär?", frågade Env häpet.

"Ja, för inte så länge sedan, faktiskt. Eftersom vi inte räknar tiden hos oss vet jag inte exakt men jag skulle tro att det bara är tjugo vintrar sedan. Jag var väldigt fast i ytan innan jag började andas och kom hit. Jag vet att det låter svårt att förstå men jag byggde saker för att människor skulle kunna prata med varandra utan att vara på samma plats. Här tänker vi till varandra, men i ytan finns inte den sortens kommunikation – man måste prata för att göra sig förstådd. Vad jag gjorde var att spendera en massa tid på att skapa en liten sak man höll i handen mot örat för att prata med andra oavsett var de befann sig. Du kan höra surret från det – man kallar det telefoner – du har säkert sett masten nere vid det underliga. Den skickar ut signaler som påminner om de vi skickar när vi tänker till varandra, men miljoner gånger starkare. De måste ha sina telefoner för att kunna tro att de kan tänka till varandra, fastän det egentligen är vad de gör likväl."

Han hade sett dem med något i handen mot örat. Han hade sett telefonen. De ytliga människornas länk tillvarandra. De flesta av de Env umgicks med var noga med att inte närma sig de ytliga för mycket. Env däremot blev bara mer och mer nyfiken på hur det var att leva i ytan. De äldre i flocken hade lagt det bakom sig. Han fick inte svar på sina frågor eftersom han märkte att de stängt en dörr kring sina erfarenheter när de kom hit. Det gjorde knappast hans nyfikenhet mindre.

Sista etappen på vandringen var den vackraste. Grusåsen som genomkorsades av en å. Här nere bland stenarna i slänten fanns ett gammalt brofäste från tiden då de ytliga använt hästar för sina transporter, det hade han hört. Det var inte alls svårt att få reda på hur det sett ut innan de äldre levat. Det var detaljerna från deras levnadstid han inte fick reda på. Tanken att närma sig den dånande staden i söder hade funnits där en tid. Upplevelsen nere vid det underliga hade spätt på nyfikenheten. Han kände mer än bara nyfikenhet, förresten. Han kände att han hade en roll i ett skeende. Ett mönster. Han ställde några frågor till sitt djup och visste att han efter nattens sömn skulle ha ett antal svar att förhålla sig till.