Om utbildning

Jag har alltid haft en relativt komplicerad relation till detta med utbildning. Redan från början identifierades jag av skolsystemet som obildbar. Upp till femte klass hade jag problem med och låg efter i så gott som allt. I slutet på femman började jag äntligen få kompisar och från den punkten blev jag tydligen bildbar. Själv vill jag ju naturligtvis smickra mig med bilden av att jag hela tiden hade förutsättningarna men att skolan vilar på en social grund och att man i första hand måste kunna spela spelet. Först då har man chansen att också vara med och slåss om kunskapens hägrande guldstjärnor.

Senare, när jag jobbat några år och med ett fåtal undantag dissat den akademiska världens teoretiska plattform för inbördes beundran hamnade jag av någon anledning på ett utbildningsföretag. Inte ett sådant där som anordnar kurser utan ett av de där företagen som några år senare skulle komma att kallas IT-fenomen. Vi sysslade med vad som senare skulle kallas e-learning (smaka på det iii-lööörning, bejby). Och företaget skulle göra all världens datalärare (några år senare IT-pedagoger) arbetslösa genom att på CD (några år senare Internet) tillhandahålla interaktiv utbildning.

Företaget var våldsamt framgångsrikt. Man slöt mångmiljonavtal med så gott som varje stort Svenskt (några år senare Europeiskt) företag. För varje ny våg av Officepaket eller Windows-version rullades också vågor av utbildning på burk ut. Jag tror det vart ett par miljoner elevlicenser innan det var färdigt. Ett slut via riskkapitalismens tärande åtråvärde vilken får bli ämnet för en annan dags skrivande. För en programmerare (några år senare IT-utvecklare) som jag, med fingrarna djupt nere i koden men med viss förmåga att uttrycka sig gavs enastående karriärmöjligheter. Jag började prata med kunderna.

Och i takt med att jag gjorde det så insåg jag att lärandet i klassrum inte alls kunde ersättas med kurs på burk. Varför? Jo, för att lärandet i klassrum handlade om så mycket annat. Det handlade om att få komma från sin arbetsplats. Kanske ut och resa lite. Dricka lite kaffe. Surra med nytt folk. Kanske till och med spana lite vid middagen om det rörde sig om en flerdagarskurs. Rent av hitta sig ett ragg (några år senare få ligga lite). Få komma tillbaka till ordinarie arbetsplats och ha lite gött att berätta.

Klassrumsutbildningen visade sig vara en form av belöning snarare än en väg till inhämtande av kunskap. Den kostade företagen pengar. Ganska bra med pengar, faktiskt och i det sena 90-talets uppgångar var utbildningsbudgetarna som regel rejält tilltagna. Företaget jag jobbade för kunde leverera kunskap på burk för en fraktion av priset och ändå fakturera någon eller några miljoner. Efter ytterligare några år i branschen kom en plågsam tanke emellertid flytandes som en fekalieklum i en badhuspool. Den om att utbildning och själva byggandet av kunskap inte nödvändigtvis var sådär ohyggligt kopplade till varandra.

Skolan visade sig ju vara lika mycket en socialt formande instans under kunskapande ackompanjemang som personalutbildningen visade sig vara sociala belöningsaktiviteter under samma förespegling. Klart man börjar fundera. Och de saker jag själv lärt mig – hur har de hamnat där i huvudet? Jo, bångstyrig och obildbar som man är så har ju kunskapen nödvändigtvis skaffats genom att observera andra, testa sig fram, söka skapa intressen och sedan med autistiskt fokus inte komma undan med mindre än att suga i sig information för att mätta det behov man själv skapat.

Lite senare i livet då lättjan satt in och man börjat känna igen reflexerna som kan förhindra att man fastnar i djupa gropar av tidskrävande kunskapstörst händer emellertid samma sak ändå. Man ställs inför något. Man måste lösa ett problem. Och man förkovrar sig där och då för att erhålla den kunskap som krävs för att övervinna problemet, inte sällan utan att intressen föds och överförkovran blir en ofrivillighet. Livet är en skola i sig. Och det som inom livens ram utgör sig för att vara just skolor eller sker i utbildningens tecken får nog betraktas snarare ur det perspektivet än ur sin egenhändigt formulerade existensmotivation.

Numera är det oftast jag själv som håller utbildningen när det är fråga om utbildning. Det är en stor del av mitt jobb. Att locka våra användare till att inse hur man jobbar med det system vi tagit fram. Det är en helt och hållet en social aktivitet. Den går ut på att etablera kontakt människor emellan. Att utbyta erfarenheter och tankar över den etablerade bryggan och stoppa in vetskap om möjligheter i deltagarnas huvuden. Man kan inte lära sig saker som man inte måste lära sig. Man kan bara väcka intresse och tala om var informationen bor för den händelse att intresset vaknar till liv.

Jag har träffat osedvanligt många pedagoger i jobbet. Många började sina pedagogiska dagar i skolans värld och har övergivit den för andra avenyer då de först sett vilken enorm förbättringspotential skolan har för att sedan inse att den är bygg för att inte ge några möjligheter till förändring. Skolan är som institution något helt annat och med ett lika kristallklart som outtalat syfte. Dock finns där lärare och skolpersonal som varje dag utmanar detta diaboliska mönster på dess egen hemmaplan för att ge barnen de förutsättningar de annars inte skulle ha haft. Där har vi verkliga hjältar – bakom fiendens linje så att säga.

Och avslutningsvis: Nej, jag har inte examen från någon högskola. Hade jag haft det så hade jag aldrig lyckats med det som jag faktiskt lyckats med. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.