Om ilska, reflektioner, tårar och frustration

Känslan känns signifikant. Den bör således beskrivas när den går att fånga, vilket eventuellt kan vara precis just nu.

Det börjar med ett flackande, sökande, rastlöst beteende. Inte sällan styrs perceptionen till något slags större förändring. Det har tidigare varit arbete, resor och upptåg. Då världen blivit gladare och tryggare runtomkring och ekonomin kommit att tillåta det har det de senaste åren kommit att handla om något slags inköp. Beroende på säsong, givetvis. Just nu föll sig båt lämpligt, tydligen.

Timmar tillbringas i meningslöst slösökande efter ett meningslöst objekt som inte finns. Men själva sökandet utgör ett slags motpol till vad som växer inombords så det fortgår likväl. Det ackompanjeras med tydligare och tydligare bilder av resor. Inte som tidigare äventyrsresor under jobbflagg utan numera rena turisttilldragelser. Oändlig sommar, strand och fuktig luft.

Så håller det på, sinnet. Gradvis ökande för att inte störa min slummer. I grunden bygger trycket upp sig. Den inre cyklonen som suger energi men som på ytan reflekteras i tillsynes meningslösa sökbeteenden. Så kommer något slags utlösande faktor. I detta fall sommarens odiskutable flykt. De mörka nätterna kommer med varm och underbar fuktig luft men också med ett subtilt vemod inför att värmen snart ger upp.

I natt kom själva ilskan. Retligheten. Irritationen över TV:ns ljud och ljusstörningar. Snarstuckenhet inför den lilles uttryck för den från skolveckan så naturliga tröttheten. Alltihop blandat i cyklonens tratt med fruktlöst slösökande och flyktfunderingar i form av reseparadigm. Sömnen var svårfunnen men gick att finna en allt molnigare bar himmel.

Så när dagen gryr är klumpen ett faktum. Den mörka, tunga morgonhimlen bryter ut i åska och horisontellt regn. Den tunga klumpen mitt i halsen som gör det svårt att andas. De skrivna orden vill ut men finner ingen rytm, inga inbördes samband. Jag är arg. Subjektivt, oprovocerat men likväl innerligt förbannad. Och sökandet efter glipor i min omgivning att projicera ilskan på tar sin oprovocerade början.

De missade ljusen, jag vet inte för vilket år i ordningen. Det handlar inte om här och nu; det handlar om gamla besvikelser och oförrätter. Det handlar om den eviga längtan till och ut på havet och den limboartade väntan på stranden som tog dess ställe. Men egentligen handlar det inte om ljusen heller. Jag hade när som helst kunnat bege mig till dem. Nej, jag vet ju.

Och så den utlånade bilen. Hur i helvete svårt kan det vara att tala om att man tänker ha den hela nästa dag också? Missförstod jag saken, kanske. Och någonstans inom mig säger en sjukt barnslig röst åt mig att det är bra om jag inte får igen den så snart för då har jag något att vara ilsken på. Det är ju så sjukt småaktigt och vanvettigt, men jag gör det – jag projicerar för fullt. Jag tycker om att låna ut saker. Jag älskar att låta andra också få ha kul med de saker jag uppskattar. Och jag har absolut ingen användning för just den bilen idag. Men den subjektiva ilskan drar sig inte för att ta tillvara sina flyktventiler hur absurda de än är.

Den lille får inte tag i någon kompis. Han börjar bli rastlös, han också. Han snäser åt mig i enlighet med sin trötthet och sin ålder. Jag snäser tillbaka. Så vanvettigt omoget och tålamodslöst. Så oförlåtligt dumt och så oförsvarligt trångsint i en relation som ju med jämna mellanrum visar sig ha just det djup jag aldrig trodde skulle kunna vara möjligt. Jag vet ju.

Hade jag mött en motgång idag. Ett mothugg. Vilken liten skitsak som helst. Det hade i alla fall varit min reflex att föra över så mycket som möjligt av min egen ilska på motparten. Det är lika fånigt och småaktigt som det är sant, dessvärre. Ett klassiskt fall av åskmoln.

Av någon outgrundlig anledning blir jag aldrig arg på Henne. Jag kan faktiskt inte förklara det. Hon är liksom undantagen på något sätt. Det fäster inte vid hennes gestalt. Hon gör aldrig något som förargar mig. Hon är istället min djupaste längtan och alla mina önskningar. Hon är en förutsättning för de drömmar – eller flykter om man vill – som det ilskna sinnets cyklon spinner sig. Och så är hon regleringens gudinna. Det ska inte förnekas. Och så bär hon den där gudinnelika friden. Jag kan inte beskriva den. Den måste upplevas.

För jag vet ju också att ilskan försvinner när vi förenas. Jag vet att just den kroppsliga eldens lössläppande för en tid löser upp alla knutar och får ilskan att försvinna. Det var så även innan Hon kom in på arenan. Men med henne blir det på ett helt annat sätt. En fullkomlig reparation. En total centrering av mitt universums balans. Vårt. För någonstans är vi samma, hon och jag. Samma vibration. Energi.

Men jag vet ju hur det förhåller sig egentligen. Jag ser ju mitt eget sökande genom ett par årtionden. Sökandet efter jobbprojekt, fyrkantig kreativitet, resor, människor och den köttsliga regleringen i äventyrens form. Det som nu tar sig betydligt mildare uttryck i form av något man kan hitta på blocket och ställa i ladan. Likväl - rastlösheten.

Tidigare fanns det så tydliga orsaker till frustrationen. Nu är dessa i huvudsak borta. Likväl är jag arg. Jag söker vidare in i cyklonens öga och behöver inte söka särskilt länge. Det börjar med de två förlorade nära. Farmor och farsan. Och så står de där på rad igen. Besvikelserna, mobbingen, flykterna, skammen, tillkortakommandena, misslyckandena och alla de uppskjutna drömmarna. Jag ser hur jag har hanterat det. Jag har stoppat i mig alltihopa. Tugga för tugga. Till en början med viss vämjelse men efterhand alltmer rutinmässigt.

Kanske har jag aldrig riktigt tömt. Jag har nog aldrig varit någon gråtare. Har tyckt att jag var tillräckligt ledsen och rädd när jag var liten och så kanske det också var. Regleringen har varit köttslig, yrkesmässig och till sannolikt största delen kreativ. När klumpen varit som störst har skapandet varit som störst. Det gäller de gamla, anonyma orden, uppdrivandet av produkter och företag. Simmande ut i bränningen för att kunna surfa åter mot land på framgångens disparata våg.

Det är oerhört annorlunda nu. Kärleken är villkorslös och närvarande. Jag är stationär och älskar den här fläcken mark som ingen annan plats. Min fru, hennes son, djuren och alla de som mer eller mindre dagligen har vägarna förbi vår kaffebryggare är kärlek, trygghet och puls. Livet har den där floden jag aldrig tidigare trodde fanns men ändå gick och hoppades på. En flod där man kan ligga på rygg och njuta av att flyta med. Kravlöst. Äkta. Och allt annat än rastlöst.

Likväl understundom: inmålad i ett hörn. Pressad av gammalt bagage. Av färskare tomhet. Av alstrad energi från frigörande arbete i ramlistfabriken. Av insikten av hur jag betett mig mot andra och kanske värst av allt – hur jag agerat gentemot mig själv. Och någonstans ett slags fånig skam över att dra ut allt detta i ljuset. Vem är jag att fläka ut mig och mitt? Alla har väl nog med sitt skit. Jag har det väl inte värre än någon annan. Knappast haft heller. Tvärtom, troligtvis.

Och så vänder det. Orden vänder det. Mina vänner orden.

Jag ser istället allt underbart jag fått. Alla de möjligheter, insikter och upplevelser som mina skevheter, flykter och min ilska bjudit mig på. Det har ju varit meningsfullt! Var fann jag mitt livs älskade om inte just i flyktens mest förbjudna uppenbarelse? Fanns inte portalen in i det vindstilla, varma och kärleksfulla livet mitt i den undantryckande cyklonens stilla, lugna, allseende öga?

Helt vidunderligt. Att jag saknar de som dött beror på att jag älskade vad de gav mig som levande. Att de format de sidor av mig själv jag tycker allra bäst om och med vilka jag också kan hjälpa andra (som till exempel behöver låna en bil, eller varför inte en famn)? Kanske är det inte så konstigt att jag längtar efter att åka båt – jag har alltid älskat havet och jag har alltid känt att det älskar mig tillbaka!

Och allt som var. Fåglarna vid skolan, de inkapslade åren, det eviga väntandet vid stranden på att livets kraft skulle få fatt i mig. Var det inte en nödvändig, uppbygglig väntan? Var det inte så att jag laddade och skapade de förutsättningar som gör att jag idag kan gå omkring här och njuta fullt ut av livet utan att tycka att jag måste en massa saker?

Ilskan har en mening. En outtalad men distinkt mening. Jag måste se mig själv i backspegeln. Jag måste se vad det är jag är och har varit. Jag måste skärskåda de känslor jag haft lagrade i mig vid åsynen av mig själv.

Alla de dagar jag mått illa av att vara på väg hem till något som sög energin ur mig. På väg hem till det jag samvetslöst tog mig rätten att bedra. Åsynen av bedrägeriets fåror i mitt ansikte. Samvetet. Det blytunga samvetet som med tiden försvann i sin egen oändliga massa. Alla de skamligheter jag gjorde för att överleva.

Familjen. Den jag växte upp i och som jag lämnade i flykt alltför tidigt och som jag reste ett vattentätt skott i något slags klander gentemot. Ett klander som såsmåningom förlorade sin skala, sin mening. Kvar blev det dåliga samvetet, även där.

Jag börjar kunna se mig själv över axeln, se sambanden och händelserna rada upp sig utan att återuppleva de känslor som vid tiden åt mitt hjärta. Sambanden, metoderna och synkroniciteten. Det går varv på varv. Jag har gjort samma sak, om och om igen. Jag kunde inte se mönstret när jag var mitt i det. Jag kom hit – till den plats från vilken jag utan att ätas kan blicka tillbaka – genom att följa mönstret. Genom att fly.

Men där tog det så stopp. Ett passionerat tvärstopp i cyklonens öga. Lugn. Återhämtning. Njutning. Och nu skönjer jag andra mönster, bortom de destruktiva. Tidigare i tiden. Jag ser en familj som gav mig frihet och nyfikenhet att gå min egen väg och prova mina egna idéer. Jag ser hur den jag är formats även av så oändligt mycket positiva saker. Och jag ser att det fortsätter. Här, bland de som jag inte alls känt speciellt länge, men som ändå känns som om de varit nära i hela mitt liv.

Jag ser också det som format mina negativa sidor. De som levt av min energi och utan ett tecken på tacksamhet dränerat min glädje, livslust och kreativitet. Hur mitt ohämmade tänkande och mina vilda idéer givit mobbarna luft under vingarna. Hur innovationer stulits och hur min godtrogenhet inför människan satts på prov. Jag är inte den enda människan på jorden. Jag är lika stor del av andras processer som andra är av min. Jag har säkerligen stulit och bedragit lika mycket som jag blivit bestulen och bedragen.

Men varför just ilska?

Jag blir arg för att jag slåss med reflektionen av vad jag känt istället för att återbesöka själva förloppet. Jag blir frustrerat ilsken istället för att ta det som en man, gråta en skvätt och känna tacksamhet inför den upplevelse den utgråtna känslan har givit mig – hur den format mig och gjort mig en mer insiktsfull människa.

Jag tror egentligen inte att det är svårare än så. Detta beteende – att bli arg och söka avsättning för ilskan på sin omgivning istället för att sätta sig ner och låta det få sin reglering – är centralt bland oss människor. Det har hamrats in i oss via vår kultur och genomsyrar hela vår uppfattning om oss själva som otillräckliga veklingar istället för suveräna varmhjärtade människor.

Detta tar sig givetvis olika former för alla - jag är lite lätt förvånad över att jag faktiskt skrivit ner detta och än mer förvånad över att jag står i begrepp att klicka på Publish. Det bryter mot ganska många av mina inlärda spärrar men jag ser också att det löser en av de centrala knutarna. Den om vad det egentligen är man ser när man möter en frustrerad människa.

Men egentligen behöver vi bara kunna se oss själva utan att döma. Det är kanske inte så enkelt som det låter men det är något vi både kan göra själva och hjälpa varandra med. Utan att bita ihop. Utan att fortsätta fly. Knepigt för vissa - som mig. För andra kanske en självklarhet. Och för ytterligare några en utopi. Vem vet, kanske hjälps vi åt en dag.