Diagnos: Cynisk

Jag har alltid intresserat mig för nyheter och vad som händer i världen. Får nog till och med erkänna att jag nyhetsknarkat i perioder. Det började med UNT i tioårsåldern. När jag varit i länder med språk jag inte behärskar har jag ändå alltid försökt sätta i mig tidningarna. Det finns något slags pulserande flöde som jag måste förse mig av och det kommer ur tidningen, huvudsakligen.

Det har nog varit sambanden som lockat. För i mitt huvud bor en liten inbildningssjuk men nyfiken strateg som gärna vill ligga steget före, knyta ihop till synes fristående företeelser till större skeenden och se världen från den utgångspunten.

Men det har hänt något, och ju mer jag grubblar över det så inser jag att det hänt inuti mitt huvud.

Kan inte följa media eller läsa en okomisk blogg utan att rygga tillbaka inför vad jag ser. Hittar särintressen av skilda slag bakom vartenda budskap. Och det stör mig – jag vill ju tänka själv, komma på saker själv, smickra mitt eget intellekt och inte följa någons uppmaning. Kanske låter jag bli att ta ner snön från ladutaket på ren trots. Kanske inte.

Media rapporterar lydigt vad de får i sina händer. Bloggare driver sin ståndpunkt hårt och fast för att få en skara trogna, indoktrinerade ”efterföljare”. Köp- och lånehysterin ska ge snabb tillfredsställelse åt massorna, men inte fullständig utan bara ett dämpande av det via media och marknadsföring väl grundande själföraktet så att jakten på det ouppnåerliga ska fortsätta och ekorrhjulet snurra ett par varv till.

Allt hänger ihop i ett allmer väloljat maskineri där var och en bör tycka sig ha rätt till enkla, snabba lösningar och snabba svar på komplexa frågor. Vi har rätt att se saker i svart och vitt. Vi fördummas. Och blir så till lättanvända verktyg.

När det snöar och vi inte kan ta oss till jobbet blir vi ursinniga och skäller på en statlig myndighet. Inte ett ord därute om att man kan få en ursäkt att stanna hemma och kasta snöbollar med kidsen. Inte ett ord. Det är fantamig rubbat.

Jag har levt större delen av mitt vuxna liv i mental flykt så jag vet precis hur det fungerar. När man inte vill vara hemma – när relationen inte fungerar. Och ”surret” i vårt samhälle understödjer just precis detta. Allt för att hålla blicken kvar på ytan, allt för att inte behöva kika in i sig själv och sina närmaste.

Som motpol finns ju alltid alarmisterna. Survivalisterna. De som säger att ”snart är det äntligen dags, snart faller allt och då blir äntligen allt som det borde vara”. De förutspår ekonomins undergång, tipsar om att investera i guld, att ha bra med konserver undanstoppat och inte vara beroende av det samhälleliga när det går åt helvete.

För visst bor det något slags trygghet i att tro på domedagen? Som om det som händer här och nu egentligen inte spelar såvärst stor roll – inte är så vikitgt i skuggan av det stora farliga därframme.

Men vafan – det är ju vi själva som bestämmer. Varje dag på insidan av huvudet. Jag tror det var vad jag ville säga, men vet inte riktigt.

Om någon är optimist så är det nog jag. Och jag tror att saker och ting kommer att bli bra mycket mer komplexa. Vilket kommer att förenkla avsevärt.