Eländiga Spectravideotumme

Jag har inte Nintendotumme. Min blivande fru gråter nästan när jag och hennes son spelar Mario. Vi gör vårt bästa. I mitt fall räcker det för några sekunders överlevnad. I Den Lilles fall räcker det betydligt längre. ”Bubbla dig, Erik, bubbla dig så fixar jag det här”.

Det finns en enda syndabock i sammanhanget. En enda orsak till min uselhet i fråga om
TV-spel. Den stavas Spectravideo.


Så stavas det

Jag har haft många anledningar att tacka Spectravideo genom åren. De byggde vad som vid tiden var en verkligt avancerad hemdator. Vad sägs till exempel om 32 kByte minne, fullständigt tangentbord (inlusive numeriskt) och dubbla joystickuttag. Jag kan nästan broschyren utantill. Roger Moore poserade vid de högteknologiska mästerverkens uppdukade buffé.


Hittade bara den på spanska, dessvärre

Blivande hustrun var ett år när Spectravideo SV-328 släpptes. Själv var jag alltså nio. Ett par år senare - efter gediget bearbetande av min far och med en sparad femhundring i näven - inköptes ett begagnat inbytesexemplar av produkten .Vansinningt mycket pengar vid tiden, men ändå en spottstyver för en dator. Inbytesexemplaret fanns på Stor och Liten, Kvarnen, Uppsala. Den hade bytts in mot en Commodore 64 som då kostade åtminstone ett par tusen. Minns den där vårdagen i Kvarnen skrämmande tydligt. Dofter, ljud och vägar. Sinnena var breddöppna. Lyckan total.


Kändes oerhört seriös, faktiskt.

Efter några veckor av omfattande försök att hitta spel till SV-328 senare började bilden klarna. Varför C-64 blivit populär, alltså. Och varför Spectravideo gick att komma över för en i sammanhanget ringa sparslant. Men far och son Jansson gav sig inte. Fadern i fråga hade gått en paraplykurs för något år sedan med inslag av så kallad ADB. Som del i kurslektyren fanns boken ”Programmera ABC-80”, givetvis i det sparsamt standardiserade programspråket BASIC. Far och son gömde sig i källaren framför en högstrålande svartvit TV och pekfingrade i alltmer resolut takt in listningar från nämnda litterära verk i den Spectravideoska världen.

Nuförtiden skulle man sagt att vi migrerade system från ABC-80 till SV-328. Vi fick texten ”Jansson” att dyka upp många, många tusen gånger på skärmen. Vi skrev såsmåningom mer komplexa system med grafiskt gränssnitt som följer:

OK
RUN

Vad heter du (press enter when ready)?
Jansson
Hej, Jansson!

OK
[]

Med tiden kom jag att tillbringa mycket mer tid än min far i källaren och med ledning av ABC-80-boken växte det fram ännu fler textbaserade småprogram. Drömmarna kretsade emellertid kring att peta på tjejer och att programmera grafik. Dra streck, reagera på tangenttryckningar och den heligaste gralen av de alla - koppla in joysticken. Ordna så att den fick styra stegen. Det hela var mycket, mycket grafiskt.

I samma veva fick jag av en händelse tag på att par spel, ett Kung-Fu-spel (som morsan blev förskräckt av och som därmed endast kunde spelas i smyg), och ett par oerhört basic spel som dessutom var skrivna i basic. ”Navigo” var favoriten där man flög rymdskepp i trånga passager (man fick först vänta någon minut på att banan skulle ritas). Lillasyrran gillade detta. Lite för mycket. Då tryckte jag på STOP-knappen. Och av en händelse skrev jag LIST. Och hoppsan – där fanns ju all kod till spelet. Flera tusen rader kod för att rita, fixa sprajtar, hantera joystick och så vidare. Jag skrev av det mesta av koden. På papper, förståss. Det skulle dröja flera år innan jag skaffade mig min första migränframkallande nionålars matrisskrivare (då till Atari ST).

Navigo-stoppet var genombrottet och föranledde många kvällar i källarrummet. Såväl far och mor blev innerligt oroade av min fokusering och tilltagande inåtvändhet och införde restriktioner på terminaltid. Likväl fortsatte sökandet och upptäckandet i källarmörkret.

Lite senare hittade jag en listning i en datortidning på grafikeditorn Grafed. Den var skriven för hypermoderna MSX-datorn SV-738, men med några veckors fundering gick det mesta att åstadkomma även på 328:an. Det blev ett litet ritprogram där man kunde rita linjer, cirklar och rektanglar och fylla ytor med joysticken. Det blev kantigt och yxigt, men det funkade att ha ”rita-skissa-gissa”-tävlingar på TV:n. Till slut blev det till och med några små spel på temat android.

På det här lite bakvända sättet kom jag nog att lära mig ett baklängessätt att lära mig. Det vill säga, att lära genom att utforska, gissa och treva sig fram i källarmörkret. Nästan allt jag verkligen lärt mig har jag fått in i skallen på just det sättet och även om jag förnuftsmässigt kan begripa detta med skola och pedagogikt har jag själv alltid känt mig lite lätt oförstående inför bokmalandet. Jag måste känna, peta, smaka och testa mig fram. På gott och ont.

Spectravideon kom såsmåningom att ersättas av en Commodore 64. Men då var det liksom försent, spelen var ju jätteroliga men på något sätt hade jag redan skådat igenom ytan i spelen och ville komma åt deras källkod, sno bitar och skriva egna. Det blev mer frustrerande och bakbundet att spela när man hade anat hur det såg ut under huven. Till C-64:an fanns det så kallade resetknappar för att hoppa ur spelen med allt data i RAM och sedan med kommandona PEEK och POKE påverka spelets tillstånd och därmed de egna förutsättningarna för framgång. Otålig och omdömeslös som jag var försökte jag istället kortsluta de två poler jag trodde skulle åstadkomma en reset med en liten kabel varvid jag istället brände en stor del av datorns kretsar. Den C-64:an blev för dyr att reparera. Den inbyttes senare som skrot vid köpet av en Atari ST.

Atarin var helt ljuvlig att programmera på. Språket GFA-basic var en korsning mellan Pascal och Basic och dessutom utan radnummer. Där fanns spel också, naturligtvis. Men jag och mina nyvunna ST-kompisar fann oss mest programmerandes. Och tittandes på en och annan ”Bordello Girl”. Vi började koda assembler, först genom manuell översättning till maskinkod, senare via Assembler-verktyget Devpac. Därefter skenadet det iväg. Pascal på gymnasiet, proggarjobb och så vidare. Yrkesskadan var ett faktum.

Atari 520 STFM. Ett mästerverk

Det är inte förrän nu jag inser vad jag missat. Jag har ingen Nintendotumme. Värdelöst. Jag dör på fläcken. Jag är för långsam. Och jag har knappt vett att bli frustrerad av det.

Jag skulle verkligen vilja kunna. Jag ser att det är kul. Och jag ser att snabbheten tjänar syften på många andra områden. Men jag befarar att jag faktiskt är... Hm... För gammal. Hm..

Tack för den, Spectravideo. Tackar jävligast. Och farsan: tack för att du gav efter för tjatet, tack för boken, tålamodet och rummet i källaren.