Ett dolt nummer ringer. Det bryts när jag svarar.
Det ringer igen. Lång tystnad. "Hello. Do you speke espagñol?".
"Ehh. No habla Espagnol..." (ibland glänser man)
"Ok, ok. My engliss vely badd. Sorri. My name Rodruiges Gonzales Ferrera. Do you have a training software?"
"That is correct."
"I got your connetacts from Johan Westerlund at the Skanska Company. He said to talk with you."
"Ok, great!" (Men vemfan är Johan Westerlund)
"We need to do training at seven different elocaciones ina Spain and your product can do that?"
"Typically yes, that is what we do."
"OK. Vely, vely good. I work for Tudor Company. Batterias - you know?"
"Ok, excellent! We have done a lot of systems training hand have in fact translated large portions of the system to Spanish." (“Kaching”)
"Good, good. We want to have a call with you later. My colleague Mr Sergio Battner knows better English. You should talk with him."
"We should absolutely do that, when is a suitable time?"
"I am now sitting at the airport ina Madrid and travelling to Dublin this evening"
"OK, Barajas - great" (man kan ju inte låta bli att verka sådär fånigt världsvan heller... Fan)
"Can we call Monday or Tuesday when I am in Dublin?"
"Let's do that" (Jobbar katoliker annandag påsk? Han kanske inte trivs hemma, stackarn…)
"OK. Here is my number: + 44 845 83 84 667. You should ask for Sergio Battner. He speaks good English." (Battner. Skitkul i efterhand…)
"Excellent, I will do so. Let's talk on Monday - what time" (+44...?)
"At about 12 or one should be the best - just after lunch"
"OK, is that European or Irish time?"
"Eh... That isa the… ehhh… European time. European, thank you"
"Speak to you then - thanks for calling. Can I please have your name again?"
"Rodruigezzz Gonzzzales Ferrrrrerrrrrrrrrra" (Gonzales där i mitten – borde ha fattat…)
"Thank you, and you got this contact information via..?"
"Mr Jonas Westerlund at Skanska Company said to contact you."
"Ok, speak to you on Monday, then - and have a nice trip!" (Blush)
"Thank you Mister Jansson".
Hm. Det där var ju ett intressant spontanlead. Händer verkligen inte så ofta.
"Mja, det där händer ju inte riktigt varje dag" sa jag till mina medbrottslingar i pizzasvullarbranchen.
Jonas Westerlund... Kan ha spritt sig av sig själv, förståss – man kan ju inte känna alla... Telefonkonferens på måndag. Är de inte katoliker såväl i Spanien som på Irland? Och jobba sent skärtorsdag kväll som Spanjor... Mja... Men jätteroligt att de hörde av sig och var intresserade!
Käkar lite pizza. Funderar lite. Börjar tändas ett varningsljus. Detdär kändes inte riktigt äkta. Ändå. En uggla framträder allt tydligare i mossen.
Men vem skulle vilja lura mig? Ärliga, genomsnälla jag som ju inte... hm... har gjort annat än att lura folk hela dagen... hm.
Den första portionen av bedräglig glädje jag delade med mig av denna dag var till en kollega. Han satt och fakturerade. Han var synnerligen tillfreds med morgonen och dess finansiella innebörd. När jag talade om att jag och mina kompanjoner sålt våra aktier till IBM software och att han skulle få jobba för dem från och med första maj blev han lite mindre glad. Eller mycket, faktiskt. Jag ringde från bilen med min Sambo i förarsätet. Även hon gick på det och tog nog fasta på det där om att vi behövde jobba från Califonien ett par veckor om året. Jag tror att hon visualiserade sig som hårt arbetande gräsänka på en milslång amerikansk västkustbeach. Kollegan blev emellertid alldeles tyst. Han blev inte glad. Inte alls, faktiskt.
Ytterligare ett par kollegor drabbades av de mest häpnadsväckande programfel och för ytterligare en hade landstingsförbundet inlett en utredning kring vår största vunna upphandling vilken skulle bli föremål för tingsrättens bedömning senare under våren.
Min mor och min syster hade ringt och korsvis tillrättavisat varandra för den andres alltför ymniga planer i fråga om inköp av mindre herrgård respektive husvagn.
Min svåger hade dels konverterat till homosexualiteten (fick hans mor veta, men hon köpte det dessvärre inte), samt erhöll ett upprört samtal från undertecknad i vilket han ombeddes tala sin monetärt alltför frisläppta syster tillrätta å de snaraste för själv höll jag på att lägga ner alltihopa.
Avslutningsvis ville jag gärna lura min gamle far. Ärkeskurken. Men då han just denna dag släpptes ut från sjukhuset för första gången på nästan två veckor tycktes han mig såsom varandes ett något för lätt byte. Sjukhusluften gör sådant. Jag kontemplerade en stund och beslöt att angripa hans äldre bror istället.
Så kom det sig att farbror i ett upprört nödrop från brorsonen tvingades bevittna den fasansfulla historien om hur den egna fadern som tydligen helt tappat fattningen mer eller mindre ämnade skänka bort den strandtomt med byggnader som funnits i släkten sedan de två brödernas tidiga år till den närmaste sommarstugegrannen. Farbrodern häpnade härvidlag och lovade att skyndsammast redan samma eftermiddag telefonera till sin yngre och tydligen inte riktigt mentalt fullfjädrade bror och söka tala honom tillrätta i denna mycket prekära fråga. Han hjälpte även mig att preppa för ett eget samtal med min far och vi talade angreppssätt och strategier en god stund.
Så nej, speciellt många som ville ge igen denna skärtorsdagsafton fanns det väl egentligen inte. Knappt någon endaste liten en. Så detta med "Tudor Battery Company" kunde ju knappast vara något annat än ett vanligt lead i alla fall. Hm. Men det verkade lite lurt ändå. Och vad skulle jag göra på måndag? Ringa? Dryftade situationen med de middagsätande gästerna som mot bakgrund av den i deras tycke relativt stora skara under dagen bedragna personer framkastade den preliminära bedömningen att jag blivit lurad. Relativt grundlurad, faktiskt.
Det var nog bara att instämma. Men vem kunde då tänkas ligga bakom detta nidingsdåd? Inget spår av någon bekant röst kunde anas hos den affärsintresserade pseudospanioren Ferrera. Efter moget övervägande kom jag emellertid fram till att det måste vara den där förste kollegan via något slags bulvan. Han med fakturorna och IBM. Så jag ringde och pratade in ett "hm.. .den går jag inte på" på hans mobilsvar. Något jag såhär i efterhand ångrar.
Strax därefter ringde det. Det var min farbror. Han lät så glad och pigg fastän jag hört från min far tidigare under dagen att just denne farbror inte riktigt uppskattat en viss sorts tystnad. Den sortens tystnad som uppstår när en yngre bror ställer en enkel fråga. En enkel fråga som genmäle till den harrang av ovett han mottagit från en större bror i fråga om sommarstugeaffärer och tillämpligheten av prisnivåer i dessa. En en enda liten diskret fråga om huruvida den äldre brodern ägde kännedom i fråga om innevarande dags datum...
Men farbror var som sagt glad och trevlig, frågade hur vi hade det och så vidare. Jag framlade för honom mina funderingar kring Mr Sergio Battner och hans bristfälligt engelsktalande kollega samt förklarade att jag nog trodde mig ha blivlt en smula grundlurad, trotsallt. Farbrodern lät härvid ännu en smula gladare och hans röst vann en sådan positiv intensitet att nu jag anade en relativt stor uggla i den roslagska mossen. Farbroderns svärson är en god inpersonatör. En mycket god sådan. Jodå, så var det.
Nästa år eskalerar det sannolikt. Och en mer värdig motståndare i fråga om aprilskämt än den andra klanen Jansson får man leta efter. Men sannolikt utan att finna. Nu är det krig! Och det var jag som startade det. Det känns ju alltid bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar