Förlösande trycksänkning

Det tog en stund. Tre veckor, fem dagar, två timmar och ungefär trettio minuter.

Via varje del av kroppen, via varje del av sinnet. Genom de mest omständiga och kringelkrokiga bergochdalbanor. Via försök efter försök att parkera känslan i en annan ruta.

Det tog över tre dygn för korken att lossna sedan trycket överskridit den kritiska nivån.

Jag kan andas igen. Och i ett slag försvann hela den gamla världens psymtomdräkt. Kan börja ta in. Bearbeta. Begripa. Kan vara förlösande. Och imorgon kan jag vara morbror. Oerhört passande!

Och du. Du, alltså: Mitt liv hade varit över nu om Du inte hade funnits hos mig. Om jag inte fått finna Dig och finnas hos Dig. Det hade förresten aldrig riktigt börjat. Jag sprängts inifrån med kraften hos det ökande trycket i den fullständigt tillslutna behållaren.