Mist optimist

Ungefär halv tolv i onsdags den femte maj avslutade min far sin anställning vid Liv & Leverne Aktiebolag. Saknaden kommer att komma krypande med tiden, den saken råder det inget tvivel om. Men just nu, och från dess att han slutade andas och släppte taget kan jag inte känna något annat än en djup, djup tacksamhet.

Tacksamhet för att han varit min just farsa.

Tacksamhet för hans obegränsade positivism och optimism.

Tacksamhet för att jag fick förstå.

Tacksamhet för att vi fick tillbaka kontakten fullt ut de sista åren. Denna tacksamhet vet inga gränser.

Tacksamhet för alla dagar med doft av sågspån då vi fick jobba tillsammans. Vi pratade inte så mycket, men genom alla år av avstånd och komplicerade förhållanden så var det ändå just dessa stunder som höll oss samman. Sågspånet. Det gemensamma byggandet. De instinktiva besluten att inte göra saker efter konstens alla regler utan efter eget huvud. När vi putsade skorstenen i Hålldammen. De var oaser i ett ökenliv för mig, de stunderna. Oaser ut vilken jag fick kraft att såsmåningom ställa saker tillrätta.

Tacksamhet för allt han lärt mig; att man bestämmer hur världen ser ut inne i sitt eget huvud. Att man med vänlighet och glädje når längre än med något annat. Att man aldrig måste sluta leka. Att man får leva och dö precis som man själv vill. Att man kan åstadkomma nästan vad som helst bara man ger sig mental frihet att lösa problemet på sitt eget sätt. Att skrattet är vägen ur de mest låsta situationer. Att man aldrig ska släppa plankan med blicken när man klyver virke och att man alltid ska ha en pinne i närheten för att pilla loss det som fastnar vid klingan. Att otur ofta är en annan form av tur. Att pengar i sig inte löser något problem över huvud taget. Att hjälpa andra gör mig lyckligare än att hjälpa mig själv. Att det bor något magiskt i att få elda en brasa. Att det inte är livets längd utan dess innehåll som betyder något. Att det är vad jag känner och inte vad andra säger som är verkligheten. Att man ska ta vara på regnet när det regnar istället för att klaga på vädret. Att allt ordnar sig på det sätt det är meningen. Att det är bortkastad energi att oroa sig för saker.

Tacksamhet för att han fick hantera sin sjukdom själv. Att han inte behövde underkastas sjukvårdens inkapslanden i större omfattning. Att hans manöverutrymme inte inskränktes av vassa pekfingrar som pekade på procentuell chans till återhämtning utan istället fick leva till det absoluta värdet av 100% så länge det gick.

Tacksamhet för att han fick leva livet fullt ut hela vägen i mål. Att hans sista ord fick bli ”det är bra”. Att han fick göra det precis på sitt sätt. Att han med kroppen full av de mest dödliga cancertumörer fick köra röjsåg, dra 53 trädstammar bakom gräsklippartraktorn, ge sig några sista ovärderliga instruktioner hur man hanterar en baklastare till sin son och vistas i dofterna och ljuset runt elden.

Tacksamhet för att han fick somna in omgiven av sin familj. En familj där allt ordnat sig. Där den förlorade sonen fått återvända, medförandes de mest omtyckta individer. Där dotterns ansikte lyser av glädje i sin älskades närvaro och där magen spänner som den mest välapterade bomb av produktionssatt avkomma. Tacksamhet för att hans fru nått igenom alla tvivel till sin inre visdom och trygghet. Tacksamhet för det oerhört vackra slutet. För de sista snarkningarna. För den vackra, höga vårluften. För prästens ord. För vårblommorna i hans hand. För vindens lätta, lätta rubbningar av hans grå, ostyriga och inför valborgseldandet nyklippta hår.

Men mest av allt en gränslös tacksamhet för att jag fick vara hans son. Jag ringde till hans jobb när jag var i tioårsåldern. ”Hej, är pappa där?”. ”Vem är det jag talar med?”. ”Det är pappas pojke”.

Mest av allt för just precis det.

Jag kände att det var på väg att hända. Jag var tydligen väl förberedd. På morgonen då det slutligen hände så vaknade jag och visste att detta var dagen. Jag visste inte riktigt att jag visste, men jag visste. Det vet jag nu. Detta känns inte som sorgedagar. Inte alls. Det känns som om det var menat att bli precis just så här. För om det nu skulle bli såhär så kunde det inte ha blivit det på något bättre sätt över huvudtaget. Inte i någon endaste lilla detalj.

Slutet gott, allting gott.

Farsan begravs måndag den 17 maj klockan 12 i trädkyrkan, berthåga, uppsala. Om du tänker komma, prata med mig eller morsan.