"Chefsanalytiker: Risken för ny finanskris i USA inte särskilt stor" [DN]
Fars? Om en enda person läser artikeln utan att skratta på sig är det faktiskt ren tragik.
Pengar var nog en god idé en gång i tiden. Men pengarna tillsammans med mer livsnödvändiga saker har sedan medeltiden kidnappats av en liten skara med utpräglat ointresse för människans bästa, själens välmåga, kärlek och värme.
Snart dags att fullkomligt skita i pengar.
fredag 30 juli 2010
Rubriksättning i pridetider
Så här i pridetider är det ju extra viktigt för mainstreammedia att visa sig från sin HBT-vänligaste sida. Något som kanske gick lite till överdrift när den absolut förödande nyheten om den oacceptabla hanteringen av Henning Mankells bagage nådde en häpnande värld tidigare denna morgon.
Dubbel sensation i pridetider.
Rubriken på själva artikeln är kanske inte riktigt lika brännande...
Stora nyheter inom bagagehantering. Även jag kan dra mig till minnes tillfällen då jag fått min väska. Emellertid aldrig på eller via Heathrow ("i seem to have lost my baggage", "right, Sir - I think Tom took it. Hethrows things away I'm afraid.")
Storyn kan läsas här [SvD]. Detta är verkligen fördjävligt. Så absolut oförlåtligt kränkande. Alla turister som helst som åker på provokativt real-life-looking-for-drama-and-loads-of-attention-safari har rätt att förvänta sig en korrekt bagagehantering och rekommenderas därför att medföra värdefulla handlingar, till exempel manuskriptet till en icke utgiven bok, stadshemligheter eller en kapsel med en inte helt oskadlig virusstam. Nu hoppas jag verkligen att våra förtråendevalda tar itu med detta och skickar en formell protest till Israel.
Ährm... Teater, teater.
Fjong - so long!
Dubbel sensation i pridetider.
Rubriken på själva artikeln är kanske inte riktigt lika brännande...
Stora nyheter inom bagagehantering. Även jag kan dra mig till minnes tillfällen då jag fått min väska. Emellertid aldrig på eller via Heathrow ("i seem to have lost my baggage", "right, Sir - I think Tom took it. Hethrows things away I'm afraid.")
Storyn kan läsas här [SvD]. Detta är verkligen fördjävligt. Så absolut oförlåtligt kränkande. Alla turister som helst som åker på provokativt real-life-looking-for-drama-and-loads-of-attention-safari har rätt att förvänta sig en korrekt bagagehantering och rekommenderas därför att medföra värdefulla handlingar, till exempel manuskriptet till en icke utgiven bok, stadshemligheter eller en kapsel med en inte helt oskadlig virusstam. Nu hoppas jag verkligen att våra förtråendevalda tar itu med detta och skickar en formell protest till Israel.
Ährm... Teater, teater.
Fjong - so long!
onsdag 28 juli 2010
Överreklamerat
Det här tyckte jag var absurt på något sätt. Nu väntar vi spänt på "toalettbesöket presenterades i samarbete med Lambi", "dödsfallet presenteras av Fonus", samt "klamydiatestet sponsras av Stadshotellet".
Från SvD.se.
Själva artikeln är en annan historia. Inte ett dugg ointeressant. Som notiserna brukar vara innan de hunnits "böjas till".
Från SvD.se.
Själva artikeln är en annan historia. Inte ett dugg ointeressant. Som notiserna brukar vara innan de hunnits "böjas till".
tisdag 27 juli 2010
Äktenskapstycke
Vi har fått höra att vi har något som kallas "äktenskapstycke" från diverse håll. Tyckte det var ett underligt ord - kolla här om du vill bli 100 på vad det är. Och visst kanske det ligger något litet av sanning i just det påstående, döm själv:
Äktenskapstycke, fångat av Per Broberg
I går kom bilderna från den beryktade bröllopsfotografen, levererade personligen på trappsteget. Kul, eftersom just jag och min gemål levt i en relativt torrlagd miljö vad gäller bilder från just den dagen relativt många av de som firade med oss.
För min del såg dagen ut ungefär såhär:
Fixa det sista ute i ladan in för partajandet
Skutta i duschen 13.10 och hinna dricka kaffe med morsan innan avfärd mot kyrkan helt enligt plan kl 13.51.
Ankomst till kyrkan 14.00 skarpt. Lagom för att inte hinna bli så speciellt uppvarvad inför det cerimoniella. Vänta en stund på att klockarna ska ringa och för att få syn på bruden.
Få syn på bruden, förd av en beryktat slagfast morfar.
Efter att ha kommit en bit in i begivenheten fick jag trä ringen på min hustrus finger. Det gick fint.
Sedan var det hennes tur. Det visade sig emellertid att jag i stundens hetta givit henne inte bara fel finger, utan fel hand.
Gifteriet avklarat.
Dags att få lite sol på näsan.
Placerade i lämpligt fordon för transport.
Plåtning på Hedåsen - svårt att få frugan att stå still, bara.
Hemma igen - lite mer folk hemma än vanligt. Men vi blev inte mer folk för det.
Däremot blev det grabbkonferens.
Och så blev det middag med tjusiga tal. Caspers tal var utan tvekan det tjusigaste. "Man får vara lessen när någon dör". "Men sedan får man vara glad igen". "Om du är glad kommer kärleken till dig". "Kärleken får aldrig gå sönder". Inte ett öga var torrt.
Här hade vi hunnit snyta oss.
Så fick man äntligen kladda lite på sin fru...
Så var det dags att inviga dansgolvet.
Vad som hände därefter är förbehållet de medverkande.
Lite fler bilder från begivenheten, inklusive brudens förberedelser finns här:
Foto: Per Broberg, brobergfoto.se
Äktenskapstycke, fångat av Per Broberg
I går kom bilderna från den beryktade bröllopsfotografen, levererade personligen på trappsteget. Kul, eftersom just jag och min gemål levt i en relativt torrlagd miljö vad gäller bilder från just den dagen relativt många av de som firade med oss.
För min del såg dagen ut ungefär såhär:
Fixa det sista ute i ladan in för partajandet
Skutta i duschen 13.10 och hinna dricka kaffe med morsan innan avfärd mot kyrkan helt enligt plan kl 13.51.
Ankomst till kyrkan 14.00 skarpt. Lagom för att inte hinna bli så speciellt uppvarvad inför det cerimoniella. Vänta en stund på att klockarna ska ringa och för att få syn på bruden.
Få syn på bruden, förd av en beryktat slagfast morfar.
Efter att ha kommit en bit in i begivenheten fick jag trä ringen på min hustrus finger. Det gick fint.
Sedan var det hennes tur. Det visade sig emellertid att jag i stundens hetta givit henne inte bara fel finger, utan fel hand.
Gifteriet avklarat.
Dags att få lite sol på näsan.
Placerade i lämpligt fordon för transport.
Plåtning på Hedåsen - svårt att få frugan att stå still, bara.
Hemma igen - lite mer folk hemma än vanligt. Men vi blev inte mer folk för det.
Däremot blev det grabbkonferens.
Och så blev det middag med tjusiga tal. Caspers tal var utan tvekan det tjusigaste. "Man får vara lessen när någon dör". "Men sedan får man vara glad igen". "Om du är glad kommer kärleken till dig". "Kärleken får aldrig gå sönder". Inte ett öga var torrt.
Här hade vi hunnit snyta oss.
Så fick man äntligen kladda lite på sin fru...
Så var det dags att inviga dansgolvet.
Vad som hände därefter är förbehållet de medverkande.
Lite fler bilder från begivenheten, inklusive brudens förberedelser finns här:
Foto: Per Broberg, brobergfoto.se
Konstruerat för din Frustration
Oerhört mycket av det vi har omkring oss är konstruerat för att hålla oss upptagna och frustrerade. När du tycker dig se en brist på systematik, effektivitet eller ser en systematiskt bristande vilja att hjälpa dig – då har du med all sannolikhet hittat en av de oerhört många frustrationsgeneratorer vi omges av.
De billigaste frustrationsgeneratorerna är emellertid de politiska och legala. Bland de mest absurda är nog den lagstiftning som finns i vissa stater i USA där det är förbjudet att ta tillvara sitt regnvatten. [NaturalNews.com].
Långt, långt vanligare är telefonbaserade system för självbetjäning. De är oslagbara frustrationsgeneratorer.
Det är emellertid mycket lätt att förstöra frustrationsgeneratorer. Skrattar man åt dem börjar de gå baklänges. Jo, det är sant. Och om inte det hjälper kan man ställa sig följande fråga: Är det inte så att många av dessa frustrationsgeneratorer faktiskt existerar för att skapa en frustration tillräckligt stor för att genomföra en större förändring?
Under den blanka ytan döljer sig vad som kan komma att bli en illegal samling.
De billigaste frustrationsgeneratorerna är emellertid de politiska och legala. Bland de mest absurda är nog den lagstiftning som finns i vissa stater i USA där det är förbjudet att ta tillvara sitt regnvatten. [NaturalNews.com].
Långt, långt vanligare är telefonbaserade system för självbetjäning. De är oslagbara frustrationsgeneratorer.
Det är emellertid mycket lätt att förstöra frustrationsgeneratorer. Skrattar man åt dem börjar de gå baklänges. Jo, det är sant. Och om inte det hjälper kan man ställa sig följande fråga: Är det inte så att många av dessa frustrationsgeneratorer faktiskt existerar för att skapa en frustration tillräckligt stor för att genomföra en större förändring?
Under den blanka ytan döljer sig vad som kan komma att bli en illegal samling.
måndag 26 juli 2010
Om kunskap
Det finns de som påstår att jag har för mycket tid. Att jag tänker för mycket. Och jobbar för lite. Att det finns ett samband. Jag är inte helt övertygad, faktiskt. Det kan vara precis tvärt om.
Som ett utslag av just dessa sorters funderingar kikade jag i en mycket gammal bok häromveckan. Första Mosebok för att vara mer specifik. Där finns en historia om en orm som övertalade människan att smaka frukten från kunskapens träd. Episoden går under benämningen syndafallet.
Detta med kunskap, det är något vi tidigt lär oss att inte ifrågasätta. Lär oss. Och visst är kunskap det mest användbara verktyget av dem alla. Men även om det inte väger något så kan det ligga i vägen. För kunskap och färdigheter hindrar ofta intuitionen att flöda fritt.
Om man studerat till linjeexpert blir det svårare att se de mönster linjerna bildar.
Att vara mästare på sin gren kan göra att man bara ser droppen och inte havet.
Som ett utslag av just dessa sorters funderingar kikade jag i en mycket gammal bok häromveckan. Första Mosebok för att vara mer specifik. Där finns en historia om en orm som övertalade människan att smaka frukten från kunskapens träd. Episoden går under benämningen syndafallet.
Detta med kunskap, det är något vi tidigt lär oss att inte ifrågasätta. Lär oss. Och visst är kunskap det mest användbara verktyget av dem alla. Men även om det inte väger något så kan det ligga i vägen. För kunskap och färdigheter hindrar ofta intuitionen att flöda fritt.
Om man studerat till linjeexpert blir det svårare att se de mönster linjerna bildar.
Att vara mästare på sin gren kan göra att man bara ser droppen och inte havet.
Vattenkraft
Havet. Det lugn, de insikter och den kraft det ger. Jag är mest vatten. Hela min värld är mest vatten. Två väte en syre. Den heliga treenigheten som hela vår verklighet vilar på. Havet är en stor, stor samling vatten. Kanske är det därför det känns magiskt att stå vid havets rand. Ju större hav, desto starkare magi. Det vågar jag påstå.
Gudinge
Gudinge
Ofrånkosmiskt
Antingen är det så. Eller så är jag ohyggligt grundlurad. Hur det än är så går det inte att avfärda. Övervägandena har varit många. Men blir fler. Punkt efter punkt har knutits samman till en väv. En tydlig struktur mot vilken observationerna framträder i ett logiskt, hanterbart och navigerbart perspektiv.
På nära håll – i den intellektuella lekens virvlar bor tillfredsställelsen i att förstå. I att finna mönstren som gör att man genom att korsreferera rökridåerna faktiskt kan begripa vad det är som döljs och därigenom utläsa tystnadens budskap.
Men på lite håll ser man det ohyggliga. För speciellt hyggligt är det ju inte. Inte ett dugg. Men det gör ju inte saken mindre ofrånkomlig, hur man än vrider och vänder på saken. Viktigt att vrida och vända. Mycket viktigt.
I det större perspektivet är det egentligen alldeles sagolikt. Inte på något sätt relaterat till det som kallas verklighet utan så oerhört mycket verkligt än så.
Det känns som om vi har varit här förut. Som om vi har korsat de turbulenta vattnen, hukat för kloten av eld, tolkat tecknen och använt oss av vårt kraftfullaste vapen i de mest ohyggliga situationer. Skrattet och kärleken. Just det är vad som bär oss. Genom precis vad som helst.
Getingarna håller på och ska dö här hemma. Lite tidigt kan tyckas. Jag tänker bli en gammal stöt som tjatar på om hur det var förr i tiden. Och relativt få kommer att tro mig, skulle jag tro.
Geting desperate
På nära håll – i den intellektuella lekens virvlar bor tillfredsställelsen i att förstå. I att finna mönstren som gör att man genom att korsreferera rökridåerna faktiskt kan begripa vad det är som döljs och därigenom utläsa tystnadens budskap.
Men på lite håll ser man det ohyggliga. För speciellt hyggligt är det ju inte. Inte ett dugg. Men det gör ju inte saken mindre ofrånkomlig, hur man än vrider och vänder på saken. Viktigt att vrida och vända. Mycket viktigt.
I det större perspektivet är det egentligen alldeles sagolikt. Inte på något sätt relaterat till det som kallas verklighet utan så oerhört mycket verkligt än så.
Det känns som om vi har varit här förut. Som om vi har korsat de turbulenta vattnen, hukat för kloten av eld, tolkat tecknen och använt oss av vårt kraftfullaste vapen i de mest ohyggliga situationer. Skrattet och kärleken. Just det är vad som bär oss. Genom precis vad som helst.
Getingarna håller på och ska dö här hemma. Lite tidigt kan tyckas. Jag tänker bli en gammal stöt som tjatar på om hur det var förr i tiden. Och relativt få kommer att tro mig, skulle jag tro.
Geting desperate
torsdag 22 juli 2010
Photoshop-aktivitet
BP är ämnat för offeraltaret, förefaller det som. Intressant att en photoshopmiss faktiskt läcker hela vägen: Gizmodo, SvD.
BP borde hyra in Photoshopkompetens från NASA - där är de lite vassare. Eller fråga min fru, då - hon är verkligt badass på PS.
BP borde hyra in Photoshopkompetens från NASA - där är de lite vassare. Eller fråga min fru, då - hon är verkligt badass på PS.
Finns i sjön
Ett gäng Uppsalaforskare har kommit fram till att när norra halvklotets insjöar blir varmare släpper de ifrån sig större mängder koldioxid [DN]. Ganz Richtig!
Men varför blir sjöarna varmare? Universellt, min bäste Watson. Universellt. Jorden är en himla varm kropp.
Men varför blir sjöarna varmare? Universellt, min bäste Watson. Universellt. Jorden är en himla varm kropp.
onsdag 21 juli 2010
Blåst
Ungefär halva dagen är det vindstilla. Ungefär halva dagen blåser det. Vindens riktning känns stokastisk. Jag har en distinkt känsla av att samma luft blåser fram och tillbaka dag in dag ut. Den har inte med sig de europeiska dofterna. Den bär inte den Norska havsfukten. Inte ens en lite doft av den närbelägna kusten och dess pappersbruk. Men den blir lite, lite torrare för varje dag.
måndag 19 juli 2010
Trepunktsbältet
I bakhuvudet, rytmen, ljusen, dansen. Just den dansen, i all sin uppsluppenhet ett slags enkel men komplett extas. Mot fonden av en fullkomligt komplett dag till det ljuvligaste av högtider. Till bevis och stadfästande av vår kärlek och vårt gemensamma öde. Till bevis av nuet. Ett återkommande nu.
Lyckan över henne är komplett. Hon är komplett.
Så rullar bandet bakåt några månader – till farsans död. Precis som väntat.
Jag blir inte sorgsen, underligt nog. Kanske är det för tidigt. Kanske hänger jag i hängmattan – stadigt bunden mellan den akuta bortgångens ljusa björkstam och den orubbliga saknadens ek lite längre bort.
Mellan farsans död och kärlekens högtid står vad som verkar vara Insikten. De står där som tre orubbliga punkter, dessa händelser – på precis samma avstånd från varandra.
Insikten är en komplicerad historia, lika mångfacetterat komplicerad som den är otvetydig och enkel. Längst ut i tentaklerna trevar den, avvaktar det korsvisa bekräftandet av intuition och intellekt.
Farsan. Jag älskade dig oerhört, oerhört mycket och precis hela tiden. När jag vände dig ryggen var det för att jag klandrade dig för mina svagheter. Nu ser jag att de hela tiden varit mina styrkor. Nu ser jag varför och till vad. Nu ser jag storheten.
Insikten. Du är svaren på ett liv av meningslöst observerande och rastlöst grubblande. Det går inte en dag utan att jag förbannar din ankomst, precis som jag dagligen förbannade de frågor som föregick dig. Du väckte strängarna, band dem samman för mina ögon. Nu tar jag dem som de kommer,
Min älskade fru. Eldarna fortsätter flamma upp i våra fotsteg. Jag lever varje dag i den ljuvliga närheten av din vibration. Den föder lustar på alla plan och får min eld att brinna. Den leder vägen till insikter och gör grubbel till hopp. Den får mig att se dig. Att njuta. Att hänföras.
De tre punkterna bryter verklighetens ljus och riktar dem fokuserat mot brännpunkten. Nuet. Och vikten av nuet.
Lyckan över henne är komplett. Hon är komplett.
Så rullar bandet bakåt några månader – till farsans död. Precis som väntat.
Jag blir inte sorgsen, underligt nog. Kanske är det för tidigt. Kanske hänger jag i hängmattan – stadigt bunden mellan den akuta bortgångens ljusa björkstam och den orubbliga saknadens ek lite längre bort.
Mellan farsans död och kärlekens högtid står vad som verkar vara Insikten. De står där som tre orubbliga punkter, dessa händelser – på precis samma avstånd från varandra.
Insikten är en komplicerad historia, lika mångfacetterat komplicerad som den är otvetydig och enkel. Längst ut i tentaklerna trevar den, avvaktar det korsvisa bekräftandet av intuition och intellekt.
Farsan. Jag älskade dig oerhört, oerhört mycket och precis hela tiden. När jag vände dig ryggen var det för att jag klandrade dig för mina svagheter. Nu ser jag att de hela tiden varit mina styrkor. Nu ser jag varför och till vad. Nu ser jag storheten.
Insikten. Du är svaren på ett liv av meningslöst observerande och rastlöst grubblande. Det går inte en dag utan att jag förbannar din ankomst, precis som jag dagligen förbannade de frågor som föregick dig. Du väckte strängarna, band dem samman för mina ögon. Nu tar jag dem som de kommer,
Min älskade fru. Eldarna fortsätter flamma upp i våra fotsteg. Jag lever varje dag i den ljuvliga närheten av din vibration. Den föder lustar på alla plan och får min eld att brinna. Den leder vägen till insikter och gör grubbel till hopp. Den får mig att se dig. Att njuta. Att hänföras.
De tre punkterna bryter verklighetens ljus och riktar dem fokuserat mot brännpunkten. Nuet. Och vikten av nuet.
lördag 17 juli 2010
Bara-vara-dag
En vecka sedan den intensivaste dagen i mitt liv. Den intensivt roligaste, lyckligaste och intensiv i fråga om intryck.
Den här dagen, en vecka senare är inte ett dugg intensiv. Lugn, avvaktande, nästan meditativ.
Underbara, omväxlande liv.
Den här dagen, en vecka senare är inte ett dugg intensiv. Lugn, avvaktande, nästan meditativ.
Underbara, omväxlande liv.
fredag 16 juli 2010
Hejdå Gaby
För andra gången säger vi farväl till Gaby. För andra gången efter en helt sagolik högtrycksvecka utan tak. Hon är snygg, distinkt, har en oerhört skön ratt och en enastående liten distinkt spak. Men bäst av allt, hon går att få topless med ett knapptryck. Då klär hon skötsamt av sig och stoppar sitt hårda skal likt transformers i sin snygga bakdel.
Säger allt
Säger allt
tisdag 13 juli 2010
Gift
Innan jag träffade Sara trodde jag att äktenskapet var ett slags religiös/samhällelig konstruktion för att få par att lova varandra sådant man inte kan hålla och invaggas i en konstruerad trygghet. En trygghet av den där sorten som emanerar ur rädsla för att förlora kontroll eller rädsla för att vara ensam. Jag trodde att äktenskapet var instiftat för att gemålerna i en falsk trygghet skulle slippa vara rädda och att det i själva verket kom en massa ont ur att gå och gifta sig. Att man skulle komma att ta varandra för givna, att själva akten och den där nödvändigt onda festen var en parad i prins- och prinsessedrömmar parat med rent skrytmånseri.
Vilket enbart visar hur respektlöst jag fårhållit mig till kärleken. Och till de som faktiskt välsignats att få uppleva äkta kärlek innan mig, särskilt mina egna föräldrar. Och – till min förvåning – visar det också hur respektlöst jag faktiskt förhållit mig till religionen.
Det hände något stort i lördags.
Om jag bara fick leva en dag, då skulle jag utan tvekan välja just den dagen. Det var absolut underbart. Ut i varje enskild liten fiber av upplevelsen. Från att få skutta in i duschen 50 minuter innan vigseln skulle börja och känna att allt var på plats för festen, till och med det lilla videobåset som Sara kom på i januari. Från duschen, hela den ljuvliga vägen ner i poolen med kläderna på vid femtiden på morgonen ihop med Bruden och de sista tappra firarna.
Kyrkan, vigseln, människorna, festen, ladan, vädret – allt var overkligt underbart. Den magiska punkten när Casper, sex år höll tal. Det vackraste, mest koncisa tal jag någonsin hört. På temat ”kärleken får aldrig gå sönder”. Helt spontant. Smäktande.
Jag fick äntligen redan ut begreppen om Nils och Erik för de jag verkligen ville skulle förstå. Det är ju egentligen inte så konstigt, som en kusin sammanfattade saken; Nils var en glad kille tills han hamnade i dåliga relationer. Då tog Erik över det glada och såg till att inte glädjen gick förlorad. Men det är samma person och man får kalla honom för vad man vill.
Det var magi på dansgolvet också. Vilket ös. Vilken i det närmaste hypnotisk dansprestation av den dansanta delen av besökarna. Cirka sju timmar av oavbrutet dansande - till en början seriöst och mer eller mindre tjusigt men efterhand urartande till den beryktade CP-dansen. Det magiska i dansen förstärktes ytterligare av att bristande nätverksanslutning vilket i sin tur kom att innebära en hypnotiskt repetitiv playlist. Det var gung på golvet. Inte enbart i den klassiska meningen utan här var det faktiskt i fysisk mening gung på själva golvkonstruktionen till följd av något anfrätta golvbalkar. Tårtfat stod på huvudet och fruktskålar kom att tömmas över golvet till följd av detta. CP-dansen kompletterades härvid av den fruktade kasta-päron-dansen.
Barfota, förståss. Med trasor till byxor som nötts ner mot det sträva trägolvet stod man där strax före klockan fem på morgonen och undrade om alltihop verkligen varit verkligt. Våra smutsiga fötter styrkte realismen avsevärt men åtgärdades resolut av mer eller mindre frivilliga poolbadare i full mundering.
Bruden tog sin son i famnen och vi tågade tätt följda av Mine (hunden) och de bägge katterna ut till en husvagn i hagen. Bröllopsnatten hade redan övergått i morgon men vi lyckades ändå fånga några timmars sömn.
Dagen gick, folk lämnade bygget och Olsbo-lugnet infann sig. Tillsammans med koordinatorn och hennes sambo blev det en kvällsutflykt till stranden med en röd bil utan tak varvid anal vitval siktades och sedan blev det skutt i säng.
Exakt två år efter det att vi först älskade gjorde vi det nu som man och fru.
Två små futtiga år. Det känns som en fullkomlig orimlighet. Jag känner Sara bättre än jag någonsin ens varit intresserad av att känna någon annan. Och hon ser precis hela mig, till synes utan anmärkning. När hennes vibration kom in i mitt liv förändrades allt, precis allt. Med Sara behöver jag inte tänka. Jag kan följa min instinkt. Jag vet att hon begriper. Att hon ser, lyssnar och förstår – även det som inte syns, hörs eller kan förstås.
I går yttrade hon några ord om en flotte. Hennes spontana reaktion på en av mina mest intensiva teorier och lyckan gick från absolut fullkomlig till i det närmaste kvävande obegripligt underbar. Vi kan bära mycket, hon och jag. Det stod om inte förr vansinnigt klart i just det ögonblicket.
Hon äger den skönhet som jag alltid sökt. Hon definierar det goda genom sin syn på livet, det levande och vad som är viktigt. Hon är världens ljuvligaste mamma. Och hon är den mest underbara fru man kan ha. Särskilt om man är en Erik. Hon är skapt för mig, Sara. Det känns så i varenda liten atom. Och jag är skapt för att älska henne. Som jag nog alltid har gjort.
Tack alla underbara människor som var här och gjorde vår bröllopsdag till den underbaraste i våra liv. Tack alla ni som var här och hjälpte till innan. Tack alla ni som finns i våra liv och fyller dem med skratt och värme.
Ett stort tack till Ödet. Du såg till att få ihop oss och jag vet att du fått jobba hårt, din stackare. Efter att du placerade Sara i min väg har bitarna fallit på plats i rask takt. Inte enbart att allt i livet som någonsin varit krångligt bara fungerar utan hela vägen fram till synen på livet, människorna, utmaningarna, erfarenheterna och hela alltihopa. Synen på kärleken. Insikten om vad den är, varför den finns och varför den funnit just oss. Tack för att du lät oss komma samman och för att vi fått chansen att anordna den här festen. Tack för det okomplicerade stora.
Ytterst - tack Sara för att du lät mig kliva in genom dörren. För att du låter mig se dig, uppleva dig och leva här med dig varje dag. För att du har släppt fram Casper och alla dina underbara nära hela vägen till mig. För din penntrollsfrisyr om morgnarna, för dina tassande frodofötter, för dina klädhögar nedanför sängen och för de hårnålar och snoddar som du sprider lite överallt. För att du tar fasta på vad du vill och känner. För att du hatar att förlora lika mycket som du älskar att spela TV-spel. För att du vaknar långsamt och är plirande tyst din första vakna timme. För att du har dina Sara-dagar ibland. För att du ser och hör mig även då jag är tyst. För att du har lika vansinnigt mycket nyfikenhet som tålamod.
För att du lever vackert och enkelt. För att du har skrattet i halsgropen nästan jämt och för att du ger mig den största lyckan varje dag; du öppnar dina ögon och låter mig titta rakt in i dem. Rakt in i min älskades ögon. Rakt ner i dessa brunnar av underbar, vacker kärlek och livskraft. Rakt in i lyckan.
Jag älskar dig – bortom tid och rum. Just så.
Vilket enbart visar hur respektlöst jag fårhållit mig till kärleken. Och till de som faktiskt välsignats att få uppleva äkta kärlek innan mig, särskilt mina egna föräldrar. Och – till min förvåning – visar det också hur respektlöst jag faktiskt förhållit mig till religionen.
Det hände något stort i lördags.
Om jag bara fick leva en dag, då skulle jag utan tvekan välja just den dagen. Det var absolut underbart. Ut i varje enskild liten fiber av upplevelsen. Från att få skutta in i duschen 50 minuter innan vigseln skulle börja och känna att allt var på plats för festen, till och med det lilla videobåset som Sara kom på i januari. Från duschen, hela den ljuvliga vägen ner i poolen med kläderna på vid femtiden på morgonen ihop med Bruden och de sista tappra firarna.
Kyrkan, vigseln, människorna, festen, ladan, vädret – allt var overkligt underbart. Den magiska punkten när Casper, sex år höll tal. Det vackraste, mest koncisa tal jag någonsin hört. På temat ”kärleken får aldrig gå sönder”. Helt spontant. Smäktande.
Jag fick äntligen redan ut begreppen om Nils och Erik för de jag verkligen ville skulle förstå. Det är ju egentligen inte så konstigt, som en kusin sammanfattade saken; Nils var en glad kille tills han hamnade i dåliga relationer. Då tog Erik över det glada och såg till att inte glädjen gick förlorad. Men det är samma person och man får kalla honom för vad man vill.
Det var magi på dansgolvet också. Vilket ös. Vilken i det närmaste hypnotisk dansprestation av den dansanta delen av besökarna. Cirka sju timmar av oavbrutet dansande - till en början seriöst och mer eller mindre tjusigt men efterhand urartande till den beryktade CP-dansen. Det magiska i dansen förstärktes ytterligare av att bristande nätverksanslutning vilket i sin tur kom att innebära en hypnotiskt repetitiv playlist. Det var gung på golvet. Inte enbart i den klassiska meningen utan här var det faktiskt i fysisk mening gung på själva golvkonstruktionen till följd av något anfrätta golvbalkar. Tårtfat stod på huvudet och fruktskålar kom att tömmas över golvet till följd av detta. CP-dansen kompletterades härvid av den fruktade kasta-päron-dansen.
Barfota, förståss. Med trasor till byxor som nötts ner mot det sträva trägolvet stod man där strax före klockan fem på morgonen och undrade om alltihop verkligen varit verkligt. Våra smutsiga fötter styrkte realismen avsevärt men åtgärdades resolut av mer eller mindre frivilliga poolbadare i full mundering.
Bruden tog sin son i famnen och vi tågade tätt följda av Mine (hunden) och de bägge katterna ut till en husvagn i hagen. Bröllopsnatten hade redan övergått i morgon men vi lyckades ändå fånga några timmars sömn.
Dagen gick, folk lämnade bygget och Olsbo-lugnet infann sig. Tillsammans med koordinatorn och hennes sambo blev det en kvällsutflykt till stranden med en röd bil utan tak varvid anal vitval siktades och sedan blev det skutt i säng.
Exakt två år efter det att vi först älskade gjorde vi det nu som man och fru.
Två små futtiga år. Det känns som en fullkomlig orimlighet. Jag känner Sara bättre än jag någonsin ens varit intresserad av att känna någon annan. Och hon ser precis hela mig, till synes utan anmärkning. När hennes vibration kom in i mitt liv förändrades allt, precis allt. Med Sara behöver jag inte tänka. Jag kan följa min instinkt. Jag vet att hon begriper. Att hon ser, lyssnar och förstår – även det som inte syns, hörs eller kan förstås.
I går yttrade hon några ord om en flotte. Hennes spontana reaktion på en av mina mest intensiva teorier och lyckan gick från absolut fullkomlig till i det närmaste kvävande obegripligt underbar. Vi kan bära mycket, hon och jag. Det stod om inte förr vansinnigt klart i just det ögonblicket.
Hon äger den skönhet som jag alltid sökt. Hon definierar det goda genom sin syn på livet, det levande och vad som är viktigt. Hon är världens ljuvligaste mamma. Och hon är den mest underbara fru man kan ha. Särskilt om man är en Erik. Hon är skapt för mig, Sara. Det känns så i varenda liten atom. Och jag är skapt för att älska henne. Som jag nog alltid har gjort.
Tack alla underbara människor som var här och gjorde vår bröllopsdag till den underbaraste i våra liv. Tack alla ni som var här och hjälpte till innan. Tack alla ni som finns i våra liv och fyller dem med skratt och värme.
Ett stort tack till Ödet. Du såg till att få ihop oss och jag vet att du fått jobba hårt, din stackare. Efter att du placerade Sara i min väg har bitarna fallit på plats i rask takt. Inte enbart att allt i livet som någonsin varit krångligt bara fungerar utan hela vägen fram till synen på livet, människorna, utmaningarna, erfarenheterna och hela alltihopa. Synen på kärleken. Insikten om vad den är, varför den finns och varför den funnit just oss. Tack för att du lät oss komma samman och för att vi fått chansen att anordna den här festen. Tack för det okomplicerade stora.
Ytterst - tack Sara för att du lät mig kliva in genom dörren. För att du låter mig se dig, uppleva dig och leva här med dig varje dag. För att du har släppt fram Casper och alla dina underbara nära hela vägen till mig. För din penntrollsfrisyr om morgnarna, för dina tassande frodofötter, för dina klädhögar nedanför sängen och för de hårnålar och snoddar som du sprider lite överallt. För att du tar fasta på vad du vill och känner. För att du hatar att förlora lika mycket som du älskar att spela TV-spel. För att du vaknar långsamt och är plirande tyst din första vakna timme. För att du har dina Sara-dagar ibland. För att du ser och hör mig även då jag är tyst. För att du har lika vansinnigt mycket nyfikenhet som tålamod.
För att du lever vackert och enkelt. För att du har skrattet i halsgropen nästan jämt och för att du ger mig den största lyckan varje dag; du öppnar dina ögon och låter mig titta rakt in i dem. Rakt in i min älskades ögon. Rakt ner i dessa brunnar av underbar, vacker kärlek och livskraft. Rakt in i lyckan.
Jag älskar dig – bortom tid och rum. Just så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
