Ofrånkosmiskt

Antingen är det så. Eller så är jag ohyggligt grundlurad. Hur det än är så går det inte att avfärda. Övervägandena har varit många. Men blir fler. Punkt efter punkt har knutits samman till en väv. En tydlig struktur mot vilken observationerna framträder i ett logiskt, hanterbart och navigerbart perspektiv.

På nära håll – i den intellektuella lekens virvlar bor tillfredsställelsen i att förstå. I att finna mönstren som gör att man genom att korsreferera rökridåerna faktiskt kan begripa vad det är som döljs och därigenom utläsa tystnadens budskap.

Men på lite håll ser man det ohyggliga. För speciellt hyggligt är det ju inte. Inte ett dugg. Men det gör ju inte saken mindre ofrånkomlig, hur man än vrider och vänder på saken. Viktigt att vrida och vända. Mycket viktigt.

I det större perspektivet är det egentligen alldeles sagolikt. Inte på något sätt relaterat till det som kallas verklighet utan så oerhört mycket verkligt än så.

Det känns som om vi har varit här förut. Som om vi har korsat de turbulenta vattnen, hukat för kloten av eld, tolkat tecknen och använt oss av vårt kraftfullaste vapen i de mest ohyggliga situationer. Skrattet och kärleken. Just det är vad som bär oss. Genom precis vad som helst.

Getingarna håller på och ska dö här hemma. Lite tidigt kan tyckas. Jag tänker bli en gammal stöt som tjatar på om hur det var förr i tiden. Och relativt få kommer att tro mig, skulle jag tro.


Geting desperate