Arbete

Som ”ren” arbetsnarkoman känner jag kanske alltför många av arbetets dimensioner. Arbetet kan bli borgen att fly in i för den som inte orkar med det som finns hemma. Men arbetet kan också vara det som bakbinder individen från att leva. Två sidor av samma mynt, egentligen.

Att a) jobba lite mindre och b) få en tydlig länk från det man faktiskt gör till meningsfullheter i sitt eget liv är nog inte så dumt. Mycket av de frustrationer som bor i arbete gör det eftersom man någonstans vet att större delen av den tid man lägger ner går upp i rök på grund av dåligt ledarskap, sjuka företagskulturer eller ur en mänsklig synvinkel onödiga eller direkt skadliga verksamheter.

Dagens önskan är att fler skulle få känna på frikopplingen och den i själslig mening frivilliga arbetsmoralen. Där man inte måste måsta utan bara måste för sin egen skull. Inte sin egen skull som i egotrippens utan utifrån det egna och de närmastes behov via den egna meningsfullheten. Vilken som regel stortrivs av att hjälpa andra.