Friden fyller två år

För två små år sedan blev jag mer eller mindre fast här i Sandviken. Ett par månader innan hade jag träffat kvinnan som ställde hela min värld på ända. Hon som nu är min fru.

Idag för två år sedan firade vi svärmors jämna födelsedag och jag träffade en massa nya ansikten för första gången. Det skulle kunna vara tiotals år sedan (undantaget svärmodern). Eller igår för den delen.

Livet – som det var innan. Resorna, storstäderna, rastlösheten, frustrationen och det prestationsbetingade överlevnadsmönstret. Flykten, dubbellivet, lögnerna och den där underbara ensamheten – den enda platsen för friden.

Friden finns precis just här inuti mig nu. Ensamheten har förlorat sitt syfte. Det har Sara sett till. Kvinnan som är skapad för mig och för vilken jag obskyrligen måste ha designats. Hennes rakt igenom ljuvlige Casper. Katterna, fåren, häst och hund likaså. Gården. Skratten och de dåliga skämten, med en soppa av utpräglat goda och trevliga människor runtomkring.

Dock. I själva kärnan. Friden – den där fullkomliga känslan av att det är gott. Fullt av kärlek och värme. En lika självklart enkel som underbar tillvaro. Som just därför aldrig kan tas för given utan föder den djupaste tacksamhet i varje enskilt ögonblick.