Men vad betyder egentligen ordet konspiration? SAOL säger:
När man hör talas om saker som verkar lite långsökta så avför man dem som regel som ”konspirationsteorier”. Vilket i folkmun är det ganska förkastliga saker. Folk som sitter och funderar på en massa strunt istället för att ta sig något vettigt för. Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:
Det verkar emellertid vara så att den som finner en konspirationsteori snart finner flera till den första hypotesen kopplade samband genom ett nät av djupare liggande rötter mellan olika grenar av det underliggande konspirationsträdet. Personen i fråga får då ta och ge sig – alla dessa utomordentligt fåniga sakerna verkar ju helt absurda. Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:
Man börjar nu bli så uppretade på alla konstirationsteoretiker och deras störande dravel om absolut grundlösa samband som är alldeles för avancerade för gemene man att sätta sig in i att man faktiskt tror att de samarbetar i ett slags samordnad desinformationstattack. Denna teori, tillsammans med den om de samordnade stygga araberna som opererar under varumärket Al Quaida är emellertid inte konspirationsteorier. Eller, jo - vänta nu. De är de ju. Per definition.
Men de presenteras som om det vore absolut sanning. Enkelt och lätt att ta till sig. Okomplicerat och mainstream. Man behöver knappt tugga. Då är det sant. Människan var inte dum innan hon blev lat. Hon var lat innan hon blev dum.
Visst sjunger det av en skön ironi? Att som finner samband under den gravt förenklade ytan i våra samhällen ses som sammansvurna gentemot de sammansvärjningar de hittar?
Själv har jag funnit det märkliga sambandet att ju mer tvärsäkert något presenteras såsom varandes, desto lägre sanningshalt har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar