Hur jag än vänder och vrider på det blir jag aldrig någon föreningsmänniska. Kan inte med det - har aldrig kunnat; gå med i organisationer, agera under en banderoll, vara del av en folkrörelse. Kanske är jag för fåfäng. För egocentrisk. Kanske lider jag av det mest utpräglade not-invented-here-syndrom.
Organisationer och rörelser i all ära. Det är individerna det kommer an på. Människorna. Deras tankar, önskningar och viljor. Visst man kan ha stora kunder med pampiga varumärken. Men det är de personer man jobbar med som är kunderna, inte skylten som hänger över entrén.
Organisationer bygger bagage och verkar ofta för konservering av gemensamma värderingar. Varje företag kommer till en punkt då man upphör att förändras till följd av sin storlek. Då man slår om från innovation till konservering. Från att utveckla till att bevaka. Som individer med full makt över sina egna sinnen är verkligheten behagligt rörlig och kan förändras i takt med de egna önskemålen.
Organisationer är dessutom utmärkta hemvister för dolda agendor. För att skingra spårbara indicier till agendans ursprung och sprida dess utövande på individer med ingen eller högst partiell kännedom om vad skylten över entrén egentligen står för.
För om man tänker efter - vad i människans bästa intresse kan utgå från något annat än individen? Och – om man tänker en ganska lång bit till – är inte alla individer på ett eller annat sätt också samma en.
Det var där någonstans vi tappade religionen. Då den blev en organisation, till utförandet av en helt annan agenda med bäring på att avlägsna den individuella makten och ersätta den med en kognitiv skenmakt som vi idag benämner ”friheten”.
torsdag 18 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar