Rastfullhet

Lyssnar och tar intrycken som kom i rastlösheten. Den självdrivande skygglappspropultionen. Den flyger förbi mig och fastnar kanske i annan materia. Eller så fortsätter den att flyga, ackumuleras, varv på varv runt planeten för att så småningom erhålla tillräcklig massa för att befrias från gravitationen och lämna klotet med svepande vingslag.

Ser hur det var. Då. Hur jag mådde, hur jag tog det och vart jag tog vägen. Att det var en prövning konstruerad för framtida välbefinnande och det kornet av förbjuden lust som jag beslutade mig för att plocka upp växt till en absolut underbar värld av lycka.

Hur brottet mot rådande ordning och insikten om dess obeveklighet fick mig att kliva ut i ljuset och låta hjärtat få leva tillsammans med 1575 millimeter absolut fullkomlighet och anhang. Det är ingen liten händelse. Hur livet vände sig 180 grader och hur jag så småningom insåg att jag slipper mejsla ut mina uttryck i urberget tusentals meter under jord.

Hur de jag vänt ryggen haft tålamodet att vänta på mig. Hur de fortfarande ler mot mig och låter det ta vid där det stannade. Hur det som är passar skarvfritt in i det som var innan jag försvann, som ett svar på varje dröm redan då för nästan 20 år sedan har sitt kompromisslösa svar här idag.

Tiden är måhända en bisak i det hela och även om lektionen var lång så var den sannolikt nödvändig. Mellan då och nu finns en stor död yta av tid. Men all den relevans och falska korrekthet som den krävde under sin speltid upphävde sig själv och nu är det som om den aldrig funnits.

Tiden är en klurig rackare. För vad än klockan hävdar så är hon inte linjär. Inte ett endaste litet dugg.