Alla har varit där. Känt den varma sanden sipprandes in genom öronen, hur det blir behagligt tyst och hur det varma, fuktiga mörkret omsluter oss. Som att få krypa tillbaka in i livmodern. Jag hör inte. Jag ser inte. Det är frågan om jag ens finns.
Att få stänga av omvärldens propåer och krav, var de än må komma ifrån kan vara skönt. Och ibland alldeles fullkomligt nödvändigt. För en del sker det via ett automatiskt nödstopp efter en hysterisk språngmarsch in i den så kallade väggen. För en del sker det så fort det kommer en räkning med posten. Och för en del har det med barn man lämnat att göra. Något som rimligen gör mycket, mycket ont.
Men huvudet-i-sanden-metoden har ett inbyggt problem. Där i sanden blir det ytterst svårt att andas. Man sandas istället. Tungan blir full med sandkorn och det börjar knastra mellan tänderna. Näsan proppas igen och halsen börjar kännas grusig. Man får inte luft. Och där i andnödens plåga kommer de saker man sökt sig ifrån skuttandes in i medvetandet igen.
Var och en har varit där. Var och en vet att man får välja. Antingen slutar man andas för gott och låter sig begravas i samma sand – eller så drar man upp huvudet och börjar svara på tilltal. Börjar svara upp mot livets frågeställningar och kliver ut i ljuset.
För det man gömmer sig för kan vara något riktigt bra. Man kanske har stoppat huvudet i sanden eftersom man tror att man är en dålig människa. Att man inte besitter rätt sorts kärlek, framgång eller egenskaper. Men med munnen full av sand och lungorna tomma på luft kan perspektivet ha korrigerats.
Så länge man väljer att komma tillbaka till livet bevisar man att man är en kämpe. Omvärldens eventuella fördömande av din egen belägenhet har faktiskt ingen som helst relevans för dig själv. Om ditt jag är stort nog att lyssna till själen har du allt du behöver. Om det inte är stort nog är det är det ännu viktigare att sluta lyssna på omvärlden. Du blir aldrig dig själv om du tror att andras bedömning är din belöning. Aldrig någonsin.
Det bor en kraft i sanden. Att stänga av en stund. Att låta själen komma ikapp. Den enda lösning som ger ro är att agera inifrån och inte på impuls av andra. Känns det fel så är det fel. Känns det rätt så är det rätt. Även om implikationerna kan kännas ohyggliga och utgöra motstånd gentemot det inlärda så vet var och en innerst inne hur det ligger till. Ingen annan.
Livet må te sig komplext. En komplexitet som efter att den genomskådats blir en del av en kraftfull enkelhet.
torsdag 9 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar