Det brinner i knutarna

Om man betraktar olika företeelser som linjer korsandes den yta som konstituerar vår verklighet så finns knutpunkter där dessa linjer möts. Vid dessa knutpunkter har somliga etablerat låsmekanismer samt de mest omsorgsfulla övervakningssystem. Man har befäst knutpunkterna för att kontrollera verkligheten.


Utsnitt ur armeringsmatta för en statiskt helgjuten konstruerad verklighet. Ett bedrägligt fundament.

Om vi tar detta med energi som exempel så korsar behovet av pengar behovet av energi i en specifik punkt. På denna punkt har man fäst ett patentlås. Innovation som gör det möjligt att erhålla energi utan ett visst mått av ekonomisk insats förhindras genom patentlåsets försorg.

Man använder alltså låset för att skapa ett imaginärt behov (det av pengar) utifrån ett verkligt (det av energi). Sedan bygger man ovanpå detta armeringsnät av korsvisa beroenden rent påhittade behov i olika dimensioner för att ytterligare i något som förefaller vara en fackverkskonstruktion låsa fast de befintliga kontrollpunkterna – knutarna.

Men genom massan från det påbyggda fackverkets ymniga konstruktion pressas knutarna allt hårdare. Och den blick med vilken den stora massan nu åser knutarnas godtycklighet bränner mot punkterna med hög energi. De börjar glödgas. Det börjar brinna i knutarna.

Om vi överger de konstruerade linjerna i armeringsmattan och klipper de lås som satts där för att kontrollera vår verklighet kan var och en skapa vad den önskar istället. Ett innovationens paradis. Naivt? Säkert. ”Men samtidigt” som någon skulle ha sagt.