Ilskan, flykten och tålamodet

Förbannade jävla fitt-ilska. Jag hatar att vara arg. Vilket ju gör mig ännu mera arg. En liten jävla tanke – det var allt. Ett litet sketet ögonblick - en reflex. Men reflexens vektor pekade på hålet. Det stora jävla utbombade hålet där den tålmodigaste väntande år in och år ut och alltid bjöd sin optimism utan tillstymmelse till villkor. Fy fan vad tomt. Fy fan. Jag blir arg. Jag blir så inihelvete arg fast jag egentligen inte blir det. Och det drabbar fel person.

Det drabbade just precis en liten kille som sökte precis samma sak. Han ville kontrollera kvaliteten på tålamodet. Han ville kolla att det var villkorslöst. Det var det inte.
Tålamod kan åstadkomma stordåd. Brist på tålamod raserar de mest lovande uppbyggligheter i ett ögonblick.

Mitt tålamod testas. I krypande detaljer och som ett set i en match jag själv valt att spela men där jag inte är på plan. Kanske är det just därför. Jag brister oftare än jag trott att jag kunde vilket sannolikt leder till fler och fler omtestningar. Surgubbe.

Tålamod. Mod att tåla. Kom igen.

Flykten. Den har pågått sedan hålet uppstod. Den har lett över de mest vindlande spångar och givit föranlett upptäckter och insikter. Sådana som kräver flykten. Det är klart att det har ett syfte. Alltihop. Tillsammans och som del av varandra. Insikterna må vara tunga att bära men jag har grundtränat. Jag har levt med dubbla paradigm i halva mitt liv.

Då var det tungt, men det byggde kraft och rutin. Något som gör dubbelheten lätt att bära i dagsläget. Det är som ett inre och ett yttre. Där det inre numera är ytterst nära någon annans inre. Utan att för den skull decimeras utan tvärtom frodas. Dubbelhetens nödvändighet kom sig av den senaste flyktens insikter. Insikter ingen bett om. Insikter man inte väljer.

Tålamod. Mod att tåla vad som kommer. Eftersom allt har ett syfte. Och brister tålamodet för tidigt missar man syftet och får gå om lektionen. Igen och igen.