Ilska - en brunn att ösa ur. Förorättelse, otillfredsställelse, längtan bort och ett slags sorg. Bränslet som fick den blå, skapande lågan att brinna. Ångest, smärta, flykt.
Nu har brunnen sinat.
Då inser jag hur stor del av mig den utgjorde. Prestation. Skapande. Flackande. Saker som är en del av min identitet. Som med åren blivit jag. Och genom vilka min omgivning identifierat mig. Liksom jag själv.
Större än jag trodde. Måste bygga upp på nytt. Och utan brunnen finns stora hål att fylla. Inte därinne, där är hålen borta helt. Men på ytan.
Lära. Verka. Som en hel, i grunden tillfredsställd person.
Skåpmat, detta också.
söndag 6 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar