Bäst för€…

Alltsedan jag flyttade ut på den här lerbaserade jordfläcken har tankarna i allt högre grad kommit att kretsa kring hur plätten ska kunna förmås göra innevånarna mer eller mindre självförsörjande. Som följd av detta roar sig min bråkiga hjärna med att simulera bortfallet av möjligheten till inköp av livsmedel. I takt med att denna tanke smugit sig in i de vardagliga övervägandena så kommer också den mer fullödiga insikten om hur rigoröst motarbetad varje form av försök till småskalig självförsörjning är från vårt så kallade samhälle. Exemplen är många, men dagen till ära får det bli detta med grismat.

Att ha grisar kan ju vara ganska bökigt. De är smarta, de små gynnarna och rymmer i en grisblink om de har lust. Men de är ur det småskaliga perspektivet synnerligen produktiva och svingoda att äta om man kan tänka sig att kliva över tröskeln från kelgris till smörstekt bacon utan att gå sönder i hjärtat. Vilket, om man betänker de tidigare levnadsvillkoren för det anonyma baconpaketet från affären, egentligen är en ren solskenshistoria.

Tio-tjugo grisar skulle man kunna ha bökandes för slakt en gång i året. Det hade vår föregångare på denna markplätt. Det ger dels kött så att det räcker till hushållet och ger överskott för utbyte med närliggande brukare. Byte. Ömsesidighet. Själva hjärtat i det småskaliga.

Men grisarna ska ju ha något att äta. I det helt självförsörjande scenariot skulle detta erhållits från åkerns grödor. Men i våra konsumtionsmönster bor ett stort bortfall av bäst-före-relaterad natur. Ett bortfall som tidigare utgjort själva bulken i grisutfordrandet. Ett slags inofficiellt och självhanterade kretslopp. Men där är det numera tvärstopp. Varför? Huvudsakligen på två grunder.

1. ”Djuren blir sjuka”
Djuren kan bli sjuka om de äter gammal människomat. Denna ”sanning” fastslås via hela den välvuxna snårskog av matsäkerhetsexperter och regleringar som är menat att utgöra den småskaliga människans byråkratiska mangroveträsk.

Men om man tänker på saken. Om nu mat till människor som passerat bäst-före-datum med några dagar är skadligt för djuren. Betyder inte det att maten i själva verket är farlig även för människor. Att maten faktiskt är förgiftad på ett eller annat sätt. Här finns mycket för den som vill utforska vidare. Med avstampet i livsmedelsindustrins högst koncentrerade ägande.

2. ”Rädsla för/och policies”
Det är så gott som omöjligt att driva en livsmedelsaffär utan att vara del i en större kedja idag (småskalighet verboten, remember?). Och de stora kedjorna är snabba med att sätta skräck i sina medarbetare för det fall de skulle följa sin intuition och ombesörja något slags nytta utifrån den kasserade maten.

Inom restaurangvärlden återfinns hotbilden snarare med olika former av krav på matsäkerhet och avfallshantering. Samhället har i sin hand åtskilliga vapen av tillståndsindragande art att tillämpa på den som har det förhatliga kuraget att iscensätta småskalighetsfrämjande komplotter.


Det finns till och med exempel på butiker som förgiftar sitt avfall så att inget ska kunna tas tillvara. En föregångare på området, helt klart. Rent generellt verkar förespeglingarna vara att man inte får återföra till exempel griskött till grisar. Det faktum att grisar i naturligt tillstånd äter upp sina avlidna medgrisar för att på det sättet tillgodogöra sig den näring som fortfarande finns där är ett bortglömt faktum.

Vi människor har förletts att istället för att nyttja den upparbetade biomassan omvandla den till ett kontaminerat giftberg med diverse ekonomiskt krävande hanteringskrav, i varje detalj dikterat utifrån datumstämpeln på plastförpackningens etikett. Skitsmart. Verkligen begåvat. Vi föder upp djur för slakt. Tar livet av dem. Och låter en icke försumbar del av köttet gå till spillo. Allt under de mest välstrukna fanor av konsumentsäkerhet. Men i själva verket för att säkerställa att ingen riskerar att ha möjlighet till självförsörjande eller småskaligt samarbete.

Omsorgsfullt skapas och vidmakthålls skräcken för dåliga livsmedel hos populationen – ombesörjt via ett tight samarbete mellan media och myndigheter. Detta bor i alla nivåer och numera i så gott som varje västland. De braskande avslöjandena om skitiga butiksinnehavare som helt sonika etiketterat om köttet följs av offentlig avrättning av nämnda butiksinnehavare på kedjans varumärkesskyddande PR-altare. Och ”folket rasar”, som det heter.

Så här ser det ju ut även på andra områden. Energi till exempel. Koldioxidtugget är en idealisk rökridå för att så småningom förbjuda den småskaliga vedeldningen vilket riskerar att låta miljoner svenskar värma sina bostäder direkt från naturen om vintern. Istället för en trygg, pålitlig och statligt ägd elleverantör med medborgarens bästa för ögonen i varje givet ögonblick.

Där, precis som i matfrågan finns makroversioner på samma tema. Som det faktum att vi i de så kallade industriländerna dumpar vårt överskott (som inte har passerat bäst-före-datum ännu) i utvecklingsländerna för att bekämpa deras möjligheter att själva få på plats former för livsmedelsproduktion utan hålls i kvar i beroende. Det moderna samhällets fiende nummer ett. Självförsörjande.

När det nu förefaller som om den större delen av den förledda mänskligheten faktiskt vaknar upp ur sitt bedrägligt nersövda tillstånd så är det sannolikt just tillgången på mat som kommer att bli den knepigaste frågan vid ett lite större skifte av paradigm. Energi kan man alstra på andra sätt än de i monopol fastlagda. Med vederbörligen nedmonterad respekt för patentväsendet och kommersiellt inlåsta energibolagens särintressen är jag övertygad om att saken är löst i en grisblink.

Men vad gäller mat är det ju lite svårare. Man alstrar inte ny mat från ingenting, så att säga. Man behöver återta kedjan ur det mänskliga perspektivet för överlevnad. De korsvisa beroenden och inkapslandet av transportbehovet för försörjningen kommer att kunna bli ett lite knepigare kapitel om uppvaknandet sker fläckvis och långsamt. Att helt sonika överge de i mitt tycke absolut vanvettiga regleringarna kring utgången mat skulle kunna vara ett mycket lämpligt område för inledande civil olydnad. Eller snarare då själsligt återställande.