Fett med åsikter

Detta med att käka så kallad ellsehåeffmat verkar vara en riktig brandfackla. Aldrig någonsin trodde väl jag att folk visste så ohyggligt mycket om vad som är farligt, nyttigt, onyttigt och ofarligt att stoppa i sig. Där finns många högljudda som ju praktiskt taget vet allt! Och alla vet olika! Men de vet, och det är ju ett slags enighet det också. De är indignerade och vill verkligen att man ska lyssna på deras inneboende bas av livsnödvändig kunskap.

Men om man inte säger något. Om man bara beställer lite sallad istället för potatis. Om man inte plockar för sig av riset vid buffén. Eller skippar frukten till eftermiddagskaffet. Då glider det ner någon nyfiken servitör vid middagsbordet med lite stillsamma funderingar. Eller så kanske någon sätter sig mittemot vid lunchen och säger ”jasså, livsmedesverket ska inte få glädjen att ta livet av dig heller ser jag”.

Roande. Det är vad det är. Hade aldrig trott att det skulle vara så här eldfängt. Men kanske uppvaknandet äger sin tillåtna ventil i detta med kosten. För bedrägerierna på just detta område må vara hur stora de vill, det är ju ändå enbart en blygsam delmängd av hela villfarelsen. Själv tror jag med fast övertygelse att man kan känna efter vad som är bra att stoppa i sig. Och att så kallade expertråd och dieter är förlängningar till ett slags override av dessa medfödda reflexer. Att prova fetmaten är något jag funderat på i många, många år. Det känns rätt.

Och avslutningsvis: Jag säger inte att ellsehåeff är lösningen på allt och för alla. Men jag vill prova. Och jag äger friheten att göra som jag vill. För jag är nyfiken. Och jag vet att jag inte vet. Och att den som säger sig veta inte heller vet. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.