Måndag

Ingen dag på året känner man privilegiet tydligare än just denna. Måndag efter sommartidsövergången. Visst, barnet ska till skolan och uppgången blev kännbart tidig. Men att vara herre över sin egen tid är i varje del ett privilegium. Men. Vänta ett spadtag. Hur skulle någon annan kunna vara herre över någons tid egentligen? Det är ju fullkomligt ologiskt. Att den större delen av den så kallade arbetsföra befolkningen hålls inlåst 40 timmar i veckan. För mer ”framgångsrika” individer mer än så.

Det är fullkomligt ologiskt om man inte betänker det enkla faktum att denna så kallade arbetsföra befolkning, givet möjligheten att erhålla mental frihet överstigande den lagstadgade semestern och alla dess kulturellt införda måsten, sannolikt skulle utgöra det dödliga hot mot vår kulturs underliggande lögn som till varje pris måste elimineras. Med sysslor, vilka som helst. Till varje pris, som sagt.

Vi kan bättre. Bra så mycket bättre. I det större perspektivet finns illusionen där för dig att bryta igenom. Det är dess enda syfte.

Dagens iakttagelser:
Ämnet kom upp till diskussion idag. Besökaren yttrade orden "men du har ju mycket mer tid än mig". Har jag? Har mitt dygn 27 timmar, kanske? Vet du att jag kommer att bli äldre än dig?

Vid möte i skolan nämnde pedagogen att ett barn i genomsnitt får sex minuters riktig samtalstid med sina föräldrar på en dag. Jobbet däremot får åtta timmar enligt samma norm.

Köpte tre bullar i affären. "Det är fem för 30 kronor på de här". "Jag ska bara ha tre bullar". "Men du får två till gratis". "Jag ska fortfarande bara ha tre bullar". "Men... Va.. Ok, då". Pengar finns ju bevisligen inte. Hur kan man då låta dem bestämma hur många bullar man ska införskaffa? Eller hur mycket tid man anser sig själv äga av dygnets givna 24 timmar. Alla har ju precis lika mycket tid på en dag. Eller?