Sammanlöpligheter

Det kan vara den underbaraste känslan på insidan av huvudet. Den lätt glidande känslan av att saker visar sig för vad de är. När observationer, var och en på sitt sätt krävande till utmanande av de andra spretiga vektorerna, klumpar ihop sig. Det brukar gå ganska fort när det väl händer. En ny observation som inte riktig passar in. Ligger lite längre bort. Kräver lite mer vidlyftig fantasi för att passa ihop med dem andra. Sträckrörelsens energi emanciperas i tankens ansträngning.

Så kommer den orimliga tanken och hela burken skakar till. Plötsligt står man på en ny utbilckspunkt. Man ser allt man redan sett, men man ser det som en helhet. Som en sekvens av konsekvenser. Som ett mönster. Ett mönster som i sin tur passar in i andra mönster. Ett sammanhangets sammanhang. Det är som att ha vandrat bland korta bokstavsmärkta väggar med tillsynes slumpvis inbördes vinklar utan att ha kunnat skåda särskilt långt för att plötsligt finna sig på en plats där alla väggarna är arrangerade så att man ser hela vägen ut ur labyrinten samt kan läsa de textade vägvisare väggarna tillsammans utgör.

Man står i kärnan av observationerna. Till den punkt de kanske lett. Där de så att säga sammanstrålar även om var och en av dem äger sin egen begränsade men inte desto mindre i egen mening ansedda motivation. Saker glider på plats. Friktionslöst, som hämtade ur en sagolik kärleksakt. Iakttagelserna från utblickspunkten. Sinnet får ett slags omedelbar frid. Ett slags tillfredsställelse vid slutet av lång och krävande bearbetning av oförenligheter.

Men där finns en högre variant på samma tema. För även de så åtrådda utblickspunkterna innehåller gåtor. När man kikar och skådar ut genom labyrinten så sker där saker som inte riktigt passar in de heller. Nya nivåer av pussel. På sitt sätt mer stillsamma, mindre pockande men icke desto mindre infiltrerande av de dagliga funderingarna.

När så en pusselbit man knappt funderat över plötsligt glider ner i den underliggande ytan i ett ljudlöst ögonblick vrider världen sig runt och de höjder på vilka utblickspunkterna är situerade hamnar även de i ett mönster. Pusselbiten går inte att få syn på längre, så perfekt var dess skarv mot den underliggande ytan. Den friktionsfria ytan. Där allt som placerats nu äger frihet att flyta med varje tanke, önskan och fundering.