Despicable Me

Det är något alldeles ohyggligt. Hur kan någon tappa nycklar som jag? Det fullständigt dräller nycklar om mig. Jag som aldrig tappat en nyckel tills för två år sedan är nu den mest gedigne nyckeltappare. Det är jävligt irriterande. Och det finns absolut ingen annan att skylla än mig själv. Den ende person i hela världen jag verkligen kan bli riktigt arg på.


Det har varit några stormiga dagar på loftet. Börjar närma sig årsdagen. Naturens mönster krusar sig i sin hågkomst. Och det fridfulla frånfälle som nyligen förseglades av dess föregående generations efterföljande. Helgens havsnära rensning bar sin parallella insiktsförflyttning. Bananlåda efter bananlåda. Sedan jag kom hit har jag grubblat över det tidiga uppbrottets bakgrund. Att frågor och förebråelser inte missade sitt uttryck i utrymmet mellan den desperata gråten eller den gränslösa optimismen. Att tystnaden och den inre oron blev tillflykten, vilket sannolikt är precis vad de flesta gör.

Jag flydde eftersom jag inte hade tillräckligt energi att dela med mig av den gången. Först var det rädslan för att lämna hemmet. Sedan var det rädslan varje timme i skolan. När sedan energin återkom tappades den på daglig basis. Jag behövde därifrån. Det smärtade mig att lämna de nu avlidna, men med jordfelsbrytarens ofelbarhet var flykten en nödvändighet. Jag har grubblat mycket. Jag har fått höra att jag gjort så fel, så fel. Och att jag lämnat dem utan att kunna förstå. Men jag tvivlar.

Där bor inget klander. Inte mot någon annan. Och nu inte heller gentemot mig själv. Konsekvensen blir emellertid att jag nog relativt omgående kommer att upphöra med hänsyn gentemot de som gång på gång stjäl energi utan att ens fundera över handlingen. De som lägger sitt liv i andras händer utan ömsesidigt samförstånd och fullt förtroende vet att de antingen lurar sig själva eller försöker lura den de i ett anfall av bekväm övergivenhet överlåter sig på. Kanske bägge.


Ilskan gentemot mig själv inskränker sig nu till förtret att ännu en gång ha förlorat en nyckel. Något som – med lite perspektiv på saken, kanske ändå kom att visa sig ha en mening. För utan förtretens lätta tryck mot sinnet hade dessa saker aldrig någonsin blivit formulerade. Skrivandet är min nerv. Min puls. Energin i ytterligare ett varv förlöst tanke.

Eftersom alla har sina saker och av den enkla anledning att jag är min egen målgrupp.