Det kan omöjligt vara möjligt

Om man betänker att ingenting faktiskt är omöjligt. Verkligen vänder och vrider på insikten. Låter den sjunka in. Då kommer man så småningom möjligtvis till den logiska slutsatsen att allt mycket riktigt är möjligt. Kan det verkligen vara möjligt att allting är möjligt? Hur kan det vara möjligt? Och hur kan något sådant vara omöjligt? Men om det omöjliga nu faktiskt inte är omöjligt utan möjligt kan det ju möjligtvis vara så att det omöjliga omöjligen kan vara omöjligt. Så vad är egentligen omöjligt? Det man önskar, naturligtvis. Precis som med möjligheterna. Det krävs precis lika fast och orubblig övertygelse för att göra något omöjligt som att göra det möjligt. Möjligtvis.

SvD har kört en rad artiklar om medvetandets natur med avstamp i en konferens som går av stapeln i Stockholm nästa vecka - mindevent.se. Jag vet inte just speciellt mycket om denna konferens, dess syften eller bakgrund men jag får det krypande intrycket av att det rör sig om något som nog kan skaka ärtorna i den i Sverige så genomsnustorra akademiska ärtburken där man på fullaste allvar utgår från att människans psyke är ett resultat av biologi och där årtusenden av religioner och andra flummerier bara är ett plågsamt bevis på den oupplysta människans naivitet.

För religion, det är det vi är mest rädda för i vårt sekulärt förtjusande land. Syrran hade läst det någonstans, men jag lyckas inte hitta hennes källa. Nu är ju nämnda syster journalist till yrket så jag kan ju knappast fråga henne var hon hört det – källskydd finns av en anledning (och naturligtvis inte av den anledningen att man inte ska behöva tvingas redovisa underbyggnaden av sina stories; då skulle ju journalistiken bli ett nytt stillastående vetenskapsträsk). Religion, alltså.

Som den gamla persiska dualismen, till exempel. Där livet sägs ha uppstått mellan de två polerna. Mellan ljus och mörker. Där allt som finns och händer är ett resultat av de potentialskillnader som lever mellan de två ytterligheterna [sideriska siktet, WP]. (Här kan man faktiskt förundras över religionsbeskrivningarna i Svenska Wikipedia.) De handlar mest om realpolitiska och geografiska faktorer och drar bara med en ytterst lurvig hartass några absolut rudimentära basics om religionernas verkliga innehåll. Men det är klart - vem vill uppfattas som fnoskig religionskramare?

För något större sammanhang kan väl omöjligt tillåtas vara möjligt? Vad skulle det kunna ge oss oss moderna och upplysta svenskar som när vi är som mest lyckade med andan i halsen inte ger oss själva möjlighet att ens hinna med oss själva. "Ta på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra" talas det ofta om i luften. För att kunna vara bra för andra måste vi vara i gott skick själva. Inombords. Och i snabbsmörssverige är det just det vi så systematiskt omöjliggjort. Men vi har de bästa av förutsättningar att ta oss ur det. Vi har världens vackraste natur. Och vi har den i överflöd. Med växlingar som hjälper oss att vakna upp och ta vara på det som är av verkligt värde.

Den som snurrar för fort för sig själv har givetvis inte tid att hjälpa andra. Och då inga andra hjälper mig har jag ju knappast tid att hjälpa andra, jag heller. Så har spiralen formats. Så har vi i varv efter varv blivit hårdare inlindade i den bitterljuvt stramande själviskhetens kokong där man i varje ögonblick för sitt eget bästa måste söka komma undan med minsta möjliga insats för största möjliga personliga vinning. I denna årsredovisningarnas förlovade tidiga sommartid slås man över hur allt i slutändan strukturellt syftar att hålla oss bakbundna från att krama varandra.

Men allt har sin tid och vi kanske far fram och tillbaka mellan polerna. Ty den rastlöshet som så förtjänstfullt gör oss till våra egna fiender spelar också den andra sidan i händerna. Nu har vi varit mörka en stund. Ifrån varandra. Till en början frivilligt, kanske. Vi hade möjligtvis tröttnat på varandra och behövde vara lite isär. Men nu börjar det bli kul att vara tillsammans igen. Och då kan de strukturer som så omsorgsfullt byggts för att spjälka oss bara åse sin egen överflödighet och den snabbhet med vilken myllret av glädje komposterar varje spår av dess existens.