Slut på pengar...

Gårdagskvällens diskussion fick fäste i hjärnbarken så till den milda grad att den pockar på visst nedtecknade i söndagens blåsiga dagsljus. Den handlade bland annat om pengar. Eller kring mitt uttalande om att pengar ju verkligen inte finns. Men hur kan man hävda att pengar inte finns? De bor ju i varje fiber av den vardagliga verklighet vi kallar just vardagen.

Men ändå är de ju rent hittepå. Vi behöver inte pengar för att få mat i oss. Vi kunde lika gärna klippt bondens gräsmatta i utbyte mot lite kött. Och så vidare. (Vad vi däremot inte kan byta oss till är de med monopolbelagda monetära säkerhetsmekanismer belagda systemen för energiförsörjning, men det är en annan historia.)

Man kan ju fundera på vad som är värst - att ha mycket lite pengar eller att ha pengar i stora mängder. Själv är jag nog av den uppfattningen att de som har stora mängder pengar ofta har ett betydligt fattigare liv än de som har mycket lite pengar. Det finns inbyggt i själva den monetära mekanismen. Den om att jag som människa enligt pengasystemet ska skaffa mig mer pengar än jag gör av med. Jag drar in pengar från andra med så liten motprestation som möjligt.

Om jag då har mycket pengar - på detta sätt förvärvade - måste jag dessutom skydda dem från likasinnade för genom sig själv känner man andra och om jag skaffat mig pengar genom att vara ogenerös förutsätter jag naturligtvis att alla andra kommer att vilja lägga rabarber på mina pengar på precis samma grunder. Man blir inte glad av att tjäna pengar på det sättet. Genom att noggrant överväga om varje handling man gör går med monetär vinst. Man förvandlas till motsatsen till generös. Hade vi befunnit oss i ett system av byteshandel hade man med detta typ av beteende sannolikt inte fått så goda relationer med sina bytespartners.

Alltid en potatis för lite i stället för en för mycket. Alltid lite halvtaskigt utfört jobb - bara för att man ska tjäna på det. Alltid skruva lite på parametrarna för att få upp den så åtråvärda lönsamheten ett snäpp till. Mycket bekant, inte sant? (Här kan man ju inflika att det finns en icke föraktlig skara människor som givit sig själva rätten att skapa pengar ur tomma intet och som med sin "magiska kraft" kan förslava allt utan någon som helst motprestation, men även det är en annan historia. En lång en.)

Det skaver i själen av att spela pengarnas spel på pengarnas villkor. Det känns rätt igenom fel. Hela jävla tiden, skulle jag säga. För jag har verkligen försökt. Oj oj vad jag försökt. Genom alla de framgångssuktande åren med det snålaste av sällskap i livet. Men omistligt för att se de tidiga observationerna kring att detta med pengar var något annat var när jag bröt mot reglerna. När jag hjälpte någon som i kassan inte kunde betala sin nödtorftiga kost. När jag fejkade hårda löneförhandlingar med de jag hade personalansvar för och gav dem vad de ville ha rakt ur arbetsgivarens ficka.

Sådana gånger lät inte motprestationen vänta på sig. Oväntade uppgångar på börsen för just den egna portföljkombinationen. Oväntade aktieutdelningar, fonduppgångar. Felaktiga utbetalningar som fick behållas. På tok för låga debiteringar och felinslagningar vid inköp. Det verkar faktiskt som pengar är ett verkligt effektivt medium för karma. Dessutom förefaller det som om pengar är väldigt känsligt för önskan och förväntan. Om man bestämt behöver dem och inte fruktar dess uteblivenhet - då manifesteras de. Vilket kanske bevisar dess flyktiga natur.

Det kan ju verkligen vara ett tecken i tiden. Ett tecken som tyder på att den osynliga delen av vår värld. Den vi aldrig talar om, den vi inte får låtsas känna till eller räkna med men som de flesta av oss ändå tydligt känner av emellanåt. Kraftfälten som vi är komna ur och som vår lilla elit så gärna vill hindra oss från att använda. Men vilken nämnda elit helt bygger sin hypnotiska föreställning ifrån. Pengarna verkar väl förankrade i det osynliga. Bedrägeriet som sådant utspelas där och mest sannolikt finns där också dess egentliga syfte långt bortom förslavande och en liten skaras upphöjdhet. Där kanske den lilla skarans själsliga skräck för kärleken ytterst kan förklaras.

Vi kan själva helt höra upp med att använda pengar i varje enskilt ögonblick. Avsluta bedrägeriet. Det finns även de som anser att vi ska halshugga de som iscensatt bedrägeriet och att deras blod på våra händer faktiskt innebär någon slags frigörelse. Själv är jag skeptisk just i fråga om det sistnämnda. Men där kanske finns ytterligare ett alternativ. Kanske är det så att vi kan ta kontrollen över pengarna genom att helt enkelt bestämma oss för det. Att sätta de osynliga krafterna som den lilla skaran hittills haft ensam tillgång till i rörelse för den breda massans väl istället för dess bibehållna förslavande.

Pengar - nyttjade som en osinlig källa till generositet, kapade ur den monetära ondskans maniska händer av välmenande uppvaknande människor för att i sitt eget sista skälvande skede rätta de skevheter själva pyramidspelet ställt till med och avsluta kapitlet pengar med flaggan i topp. En ytterst lockande tanke och en känsla av att detta kanske är utmaningens verkliga utformning. OK, ni är alla förslavade under ett hittepåsystem - "lös problemet"!

Så hur löser mänskligeten denna gåta? a) Vi slutar använda pengar och återgår till småskalig naturahushållning. b) Vi halshugger förrädarna och äter deras kött för att sedan övergå till att äta varandra. Eller så c) tar vi kommandot över bedrägeriet och tvingar det att rätta sina övergrepp och låter var och ens önskan styra med full öppenhet om vad det egentligen består i. Jag måste säga att jag tilltalas av det sista alternativet då det ger oss möjlighet att behålla det vi tycker om men samtidigt ge utlopp för vår medfödda generositet.