Stormigt

Det blåser. Ganska ordentligt får man förmoda. För om det är något intryck av klimatet vid pyramidens övre regioner som inte går att ta miste på så är det att där blåser. Alltid. Och att solidariteten för individen minskar precis i samma takt som basytan på den våning man befinner sig i. På toppen finns således enbart ett fåtal platser och kring dessa får man anta att någon speciellt ödmjuk kandidaturbaserad tillsättning knappast åvilar.

När det så blåser ute i verkligheten, så att till och med de stackars fårskallarna på pyramidens absoluta botten kan känna det, då är det naturligtvis eftersom det är ytterst turbulent uppe i toppen. Vågrörelserna från toppens gnabbande muller fortplantar sig effektivt genom lagren och når i svepande ordalag skocken som ett dovt muller från en stark vind. Man kan kanske ställa sig frågan om vad saken egentligen gäller?

Vad går det ut på – pyramidspelet? Handlar det helt enkelt om att vara högst upp? Borde det inte rent resonemangsmässigt vara just så. Att andra förklaringar snarare är anledningar till pyramidspelets existens och inte en del av det. De flesta har nog funderat på hur det vore att vara kung, ha obegränsat med till exempel pengar eller att opretentiöst äga världen. Hur man då skulle ordna sakers tillstånd för att för egen del åtnjuta maximala förmåner.

Nu är det ju oerhört kortsiktigt att förslava andra i denna strävan då det ju knappast dröjer särskilt länge innan de inser vad som hänt och revolterar mot sin ogine härskare. Man kan naturligtvis försöka förhindra dem från att revoltera. Dämpa deras möjligheter till insikt och låsa in dem i diverse tankenötter en tid. Men även dessa metoder måste nog betraktas som ganska kortsiktiga.

Vad som skulle kunna vara något effektivare är om ett antal despoter turades om att sitta på pyramidens topp. Då skulle subjekten inte riktigt kunna läsa mönstren lika bra och alltid sväva i något slags subliminal förvirring kring gravitationen som håller dem fast vid basen. Kanske har det gått till så tidigare. Och kanske är det mellan dessa stafettdespoter som det nu uppstått missämja. Ty stilleståndet är ju knappast ett alternativ i pyramidkroppen.

Man har inte kommit dit man har kommit utan att göra anspråk på att eskalera, det kan ju var och en som försökt med lätthet begripa. Stackars små obetydliga själar som faktiskt på fullaste allvar slåss om att ta över världen. Det är ju så befängt att det inte är klokt. Man kan tro att det är den stora massan som är lurad av den lilla toppklickens inbördes illojala bedrägeri av massorna, men i själva verket är det ointresse vi visar kanske ett exempel på den verkningslöshet de oförmögna människornas teater faktiskt manifesterar.

Vi bryr oss inte. För de är inte värda det, helt enkelt. De flesta av oss begriper med all sannolikhet att vi är bedragna både på bredden och tvären. Det finns faktiskt tillfällen då media bara skriker efter att vi ska slå tillbaka i uppvaknande inför deras vanvett. Men ack. Icke. Mänskligheten bevärdigar inte teatern med en blick och fortsätter sin ofta helt förslavade lunk med den själsliga förevändningen att det inte är den bedragne som tar skada utan ytterst den bedragande.

I dagens binära tankevärld ställs vi inför att vara överlägsna eller underlägsna. Många upplever det sannolikt som instinktivt fel att ikläda sig överlägsenhet gentemot sådant som faktiskt är fel och blir därför per definition underlägsna i resonemanget och låter sina lögnare fortsätta likt ett barn med de mest svårartade mindervärdeskomplex. Men det oresonliga i ambitionen hos de som regisserar teatern medför att dessa per automatik underlägsna massor tvingas att en gång för alla ta itu med dårskaperna.

Stackarna. Sitter där och tror att varenda kotte gått på det. Tror att vi verkligen köpt tanken på en materialistisk, sekulär och helt meningslös tillvaro där allt tar slut vid döden och där inga lektioner finns att lära andra än att man ska sköta sitt eget, snika med sina medmänniskor och att flest prylar vid livets slut vinner. Jag tror de vet. Och de kissar på sig om nätterna när de tänker på det. Kanske drömmer de mardrömmar om den dag den breda massan helt enkelt särade på de små retstickorna på skolgården och skickade iväg dem till varsin ny klass av upplysta, varma människor för vilka de fick bevisa sin mänsklighet istället.

Tulle lille. Såja, såja. Det gör kanske lite ont en stund, men det kommer att kännas mycket bättre efteråt. Såja, såja. Ska vi ta och sluta nu, kanske?