Baktivisten

Världen är full av aktivister. Människor som engagerar sig i en eller ett par frågor av hela sin hjärna och ägnar så gott som all energi åt att hata de som begår en viss sorts övergrepp, bedriver en viss sorts näringsverksamhet, har en viss sorts sexuell läggning, håller på ett visst fotbollslag, har en viss hudfärg, talar ett visst språk, är av en viss politisk inriktning eller bekänner sig till en viss religion. Nobla tankebärare som lägger alla andra möjligheter i livet åt sidan för att engagera sig i den stora saken. Man kanske kan kalla det kallet. Kanske.

Den mest utbredda av denna art i vårt sekulariserade Sverige är nog de så kallade klimatkämparna. Jag förstår precis hur de tänker; hur de känner att allt är fel och att de genom noggrann, lydig och enligt skolboken alldeles korrekt informationsinhämtning kommit till insikt om vad det är vi människor måste ändra på för att höra upp med vår våldtäkt av moder jord. Var och en begriper ju att gifter, radioaktivitet knappast kan vara sunt för någon och att hamstra mat för att sedan slänga den känns knappast heller så begåvat.

Men den verkligt upplysta och välinformerade klimatkämpen har gått ett steg längre. Denne kämpar för att mänskligheten - mer än något annat – ska dämpa sitt så kallade koldioxidfotavtryck. Klimatkämpen kan här tillåtas fortsätta sitt kognitiva briljerande genom att likt vilken börsnoterad finanschef som helst hänryckas av komparativa beräkningar i fråga om olika föremåls, beteendens och befolkningars i utförarens indoktrinerade ögons belastande avtryck på planeten i form av utsöndrad koldioxid.

Nu är det väl bara den lilla småsaken att koldioxid istället kanske är den naturligaste av alla gaser och att de så kallade skräckscenarier i fråga om den alldeles häpnadsväckande stupida växthuseffekten och en rad godtyckligt hoprafsade naturkatastrofaliteter inte har ett skit med vårt utsöndrande av koldioxid att göra. Det förefaller snarare som om det militära komplexet fått i uppgift att under stor värpnöd leverera den temperaturhöjning och de så lösligen härledda jordliga skakningar som krävs för att upprätthålla diversionen - men det är en annan historia. Men varför får man då – som renhjärtad och väl påläst miljökämpe lära sig att koldioxidfotavtrycket är det yttersta nyckeltalet?

Eftersom man blivit lurad. Riktigt djävla prakgrundlurad så enda inihelvete för att vara lite mer specifik. Grundlurad av ett litet gäng knäppgökar som spelar det gamla vanliga skuldtricket. Det religioner gjort så länge vi har dem dokumenterade genom att framhärda att vår egen syndfyllda existens är en följd av vår egen syndfullhet och att vi knappast kan förvänta oss bättre så länge vi inte kastar oss till backen och äter den store gud allsmäktiges (och därmed, märkväl) dennes jorderliga företrädares smutsiga shorts.

Det faktum att de som levererat nämnda syndfulla skuldbeläggning till de troende råkar vara samma känslomässigt ramsneda stackare som åtnjuter lättjefulla förmåner i få sina shorts uppätna (när de fortfarande sitter på, antar jag) har naturligtvis inte någonting med saken att göra. Nejnej. Inte ett dugg, naturligtvis. Bara en fallen, förtappad och ytterst syndfull människa långt bortom den härskande religionens ofrivilliga kovärmes bås kan påpeka en sådan sak. Kättare! Antikrist! Förvillare!

I lite mer modern tid har skuldsättningen via det system vi kallar det ekonomiska varit en annan variant på samma gamla vedertagna tema. Pengar finns inte, har aldrig funnits, men på ett mycket taktfast sätt har det genom historien inarbetats i varje fiber av våra huvudsakligen västliga samhällen och vare sig man vill det eller inte kan man idag knappast leva utan att ge penningen något slags litet erkännande. Inte kan det väl ha att göra med Mammons lärjungar, de generationer och åter generationer av så kallade ”bankirer”.

De där som ser till att dina pengar sover gott om natten. Vakar över dina tillgångar och ger dig möjligheter i livet genom att erbjuda dig att låna av pengar de generöst och skrupelfritt skapar exakt när du behöver dem i utbyte mot något så obetydligt som din (ekonomiska) frihet. Ett fullkomligt klockrent bedrägeri kallat samhällsekonomi baserat på tagandet av hyra för ingenting och på illusionen av att det värsta som kan hända är av ekonomisk art, tvingandes ner pantsatta objekt i fruktan när det egentligen borde vara precis tvärtom. Vik hädan du ekonomiske tvivlarmustafal och giv plats för en ny centralbank. Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!

Så anländer vi då till klimatologernas hemvist. När kontrollen över mänskligheten baserat på den ekonomiska villfarelsens dödsgrepp börjar glida den samma gamla självutnämnda överhet ur handen likt en oljad kofot i handen på en tjuv var det dags för nästa illusoriskt fängslande etapp. Även denna gång med avstamp i livets nödtorft och förutsättningar. Den så välbyggda industrialismens baksida. Den naturliga känslan av att det kanske inte är sådär helt rätt att spruta gift ut i floder och vattendrag. Den om att det kanske inte är helt korrekt att slänga tonvis av mat bara för att bibehålla Afrikas folk fattigt visavi den givetvis mycket högre stående västerlänningen (även om det där sista inte riktigt kanske... Hm... Belyses...).

Med fotavtrycket i den känslan odlades myten om koldioxidens fara fram efter testskott med mer påtagliga gifter. En fantastisk godtycklighet och något som fick de uppväxande miljövännerna att skutta ombord på tåget i rasande fart. Touche! Vi måste minska våra koldioxidavtryck! Lägg ner det där med att andas, äta kossor och fjärta. ”Klimatsvart”, ”Använd ditt hjärta och sluta fjärta”. ”Earth hour”, ”Vartannat andetag var” - den kollektiva förledenheten har ingen intellektuell skam och redovisar inget inför själens revisor. Allt baserat på det väl inlärda och fastlagda mönstret kring inhämtande och användande av kunskap. Tvivlar du? Jävla SUV-ägare! Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!

Men om man tillåter sig att se genom strukturen en stund så känns den ju igen. Samma gamla visa om och om igen. Ner på knä, syndfulla mänsklighet (utom de vi dessvärre inte lyckats lura, de ska vi kriga ner istället – ehrm; jag menar – de är ett hot mot vårt sätt att leva…)! Tänk inte på att oljebolagen äger alla patent i världen kring fri eller förnyelsebar energi! Tänk inte på att batterier och energigeneratorer långt bortom den nästan löjeväckande tekniska nivå vi säger oss befinna oss på omsorgsfullt patenterats bort från marknaden för att inte hota det befintliga monopolet och de maktstrukturer det möjliggör.

Tänk inte på att allihop jobbar tillsammans – politiker, bankirer, kyrkor, militär, media och de inledningsvis tongivande klimatkämparna. Att de samlas i slutna sällskap, totar ihop sina agendor och målsättningar. Att en stor del av dem på fullaste allvar tycker att väldens befolkning ska decimeras till en bråkdel, för deras bibehållna shortsätande slavskaras styrbarhet och egna lättjefulla jordelivs bibehållenhet, huvudsakligen. En liten klick stackars människor, förledda av sina egna framgångar och utan någon egentlig erfarenhet av kärlek och positiva tankar annat än som ett fjärran hot mot deras egen framgång. Det uppochnervända folket, utkämpnandes de mest ohyggliga strider för att bibehålla jorden uppochner för sin egen komforts skull. Man kan inte annat än beundra deras målmedvetenhet. Stackars missförstådda individer. De är ju bara rädda för stora stygga kärleken. Tulle lille.

För om man känner efter lite och släpper det paniska greppet om den enda sak man tillåter sig tycka vara viktig. Om man låter den spärrande magkänslan ge vika och släpper fram hela bilden. Låter den sjunka in och bli till insikt. Då framstår klimathysterins ivrare som den yttersta gradens bärare av den nyttiga idiotin. I skuggan av en totalt snedvriden ekonomi, berg av kasserade livsmedel på marknadsekonomins offeraltare, historiens envist repetitiva blindgångar och den bedrägliga kunskapsfällan ser de rätt löjliga ut. Stackars grundlurade människor. Inte dömda som grundlurade, för vem har inte blivit grundlurad? Men att - tills de vaknar - kanske lyssna lite mindre på.

För egentligen är det ju så vanvettigt enkelt. Det handlar om hur vi tänker. Om de mönster våra tankar och känslor målar. Om de vibrationer vi därigenom sänder ut. Vi får det precis som vi vill ha det, bara vi tillåter oss att önska det utan förbehåll och utan tvivel. Utifrån och in; inifrån och ut. Och dessa saker vi lurats in i är inget annat än kidnappandet av det som formar våra vibrationer. Bra jobbat, alla verkliga förvillare. Var och en sin egen aktivist. Och det är tanken som räknas. "Vad gör du för att skapa en bättre värld?" frågar kanske den dömande gammelvärldens pekfinger. "Tyst, jag tänker". Så tänker i alla fall jag göra.