Kärleken till föremålen

Om man skådat igenom den särintressebaserade ekonomiska styrningen av precis allt, det ekonomiska systemets egentliga motivation som slaveribibehållande storhet och konsumtionen som konstruerad villfaren tillfredsställelsemekanism för en förledd mänsklighet. Om man ser det, då kan det hända att man börjar rynka på näsan åt människor som lever för sina saker, sina inköp och sina kommande amorteringar.

Men själva köpandet, spenderandet av penningen och dess väl infostrande uppbärande av utgiften i form av fastslagen låtsasskuld vilken konsumenten tillåter sig tynga trots att den är rent imaginär. Är inte köpandet egentligen en kärlekshandling, när allt kommer omkring? Oavsett om inköpen sker med redan insparade pengar eller via kommande sparande i form av vad som slarvigt brukar kallas för lån så bär handlingen detsamma.

Den bär intjänandet av så kallade pengar, historiskt eller framtida – balanserat och ingjutet i själva transaktionen. Vi köper något för sådant som i de flesta fall är resultatet av nerlagd tid i det arbetsekonomiska systemet, även känt som slavsystemet. Då är det väl egentligen ganska självklart att vi måste känna kärlek inför våra inköp då det är med vår tid, vår frihet och allt det vi annars skulle kunna gjort vi betalar.

Vi köper t.ex. en TV för femtusen. Timlön på 200 före ger 140 kr/timme, d.v.s. nästan en veckas jobb. En vecka av tankar, funderingar, reflektioner och känslor hållet i schack av åtta timmars arbete varje vardag. En vecka av kronologiskt styrda rutnät, konflikter på grund av trötthet och saker viljan suktar efter men den rationella arbetsmänniskan avfärdar som orimligt att hinna med.

Föremålen vi köper är givetvis omsorgsfullt konstruerade att möta vår önskan att få älska dem. Försedda med egenskaper, val och olika produktpaketeringstekniska abrovinker som tillåter dem att i ännu högre grad bli just ”våra”, med möjligheten att (med den säljande partens terminologi) skräddarsys i enlighet med våra önskemål och våra plånböcker.

Samtliga objekt har sina väl konstruerade inbyggda brister. Noggrant utformade för att på sikt föda nya förväntningar – det nyinförskaffades brister till tack. Att slängas eller avyttras med förlust, till skuldens bibehållande och uppbyggande. För när objektet är ointressant, bortglömt eller utbytt så finns skulden kvar. Så som det omsorgsfullt konstruerats.

Men även om diversionen är gigantiskt, inkapslande hela vårt västerländska paradigm, så är det en diversion. En själslig fälla. Och vändningen är inte svårare än en enda enkel tanke. Se på oss som hamstrar i ett hjul. Givna just den för ändamålet avvägda friheten, möjligheten till reflektion och den nödvändiga dosen fruktan. Förledda i grupp, springandes i hjulet kopplat till en generator.

Vad genererar vi? Vad är det som utvinns ur denna förledenhet? Är det fruktan – den negativa energi vi utsöndrar ur allt vi oroar oss för? Terrorism, krig, brister på det ena och det andra, alla typer av kriser, ekonomiska hot mot oss själva, andra människors påstådda farlighet, hot mot vår hälsa, gifter i mat och dryck, jordens nycker, farligt väder, trafikfaror – you name it. Är det rädslan som skördas i vår massproducerande fabrik?

Eller är det bara så att vi är satta på paus. Ledda av mänsklighetens kosmiska motorväg till ytterligare en lektions avklarande ner i en liten lufttät glasburk. Avsedda att inte hjälpa världens meningsfulla skeenden utan tänkta att utgöra motpol mot andras positiva tänkande och mer utvecklande levnadsföring? Kanske står vi i fållan avvaktandes vår termination. Decimerade till lagom antal för att driva generatorn.


Skevheter. Obalans. Det blir ju alltid resultatet av undertryckthet eller bedrägeri. Obalanser tar ut varandra över tiden och finner sin egen balans. För de ledder till kraftansamling. Stordåd. Helt av sig själv och invävt i skeenden oavsett om de vid en anblick förefaller obetydliga. Skevheter som att fira något så knivskarpt fastställt i tiden som sommarsolståndet flera dagar senare. Sådan obalans är naturligtvis inte uppkommen av en slump.

Ohyggligt spännande. Den som Lever får se. Och då menar jag Lever, inte lever.