Delningen

Man kan fråga sig var delningen uppstod den där gången. Den när de sannolikt totalt sammankopplade individerna i 3:6:9-land för första gången kom att överge sin koppling till enheten. Var det ett abrupt skeende, resultatet av deras eget agerande eller ett planlagt ingrepp i deras tillvaro? Sannolikt med ett tydligt syfte. Starten av ännu en insiktscykel. Ännu en årgång av uppvaknande.

En cykel som vi trampat, generation efter generation. Med resolut ökande takt rakt in i gruvans mörker. In i den frånträdda egna suveränitetens dunkel. För att där i slavens totala uppgivenhet inför sakers tillstånd se ljuset i mörkret. Förnimma den egna strålen, drivkraften och börja önska sig något baserat på detta. Hjulet svänger långsamt, ytterst långsamt till en början, men generation efter generation med inre bilder av en annan värld har en mäktig verkan trots trögheten.

I samma takt som slavdrivarna tycker sig nå framgångar på populationens bekostnad så manifesteras de historiskt ackumulerade önskningarna. Slavdrivarsidans medel har kommit att behöva bli långt, långt mer raffinerade över tiden men den uppvaknande skarans verktyg inskränker sig till en tanke med allt mer omedelbar manifestation. Cykeln kommer till ett slut. Fullbordande. Uppvaknandet är ofrånkomligt och varje försök att stoppa den katalyserar istället skeendena.

Vad vi ser är inte längre en gåta; inte längre ett pussel att lägga. Det är bara fullkomligt uppochner. Fel. Galet. Klartexten vilar strax under ytan. Väntar in de som anlänt sist till mållinjen. Låter dem hämta andan, dricka några klunkar vatten. Låter deras ögon vänja sig med ljuset. De behöver mest tid till att kränga av sig den väl virkade offerkoftan som ofta kärvar mot den svettiga huden. Men snart så står vi där hela högen i begrepp att träda över linjen. En enda överträdelse mot allt vi någonsin lärt oss. En överträdelse helt baserad på känsla.

En enda tanke. Och då är det bara så.