11-09-11

Symmetriskt datum idag igen. Och som alltid när det handlar om repetitioner av 11, 22, 33 så bor där ett slags tyst signifikans – åtminstone för mig. Insignifikanserna försöker mer än någonsin belägra just den här dagen vilket ju inte annat än understryker dess signifikans.

Om man funderar lite över vad som ändå hände för tio år sedan. Psykosen. Bilderna. Lidandets vittnesbörd. Frihetsberövandets eskalation. Om man tar den dagens känslor och ventiler för den västerländska populationen – var det inte så att vi fick stanna upp och vrida ur oss själva lite? Ge uttryck för hur vi mådde och låta alla döda och tornens kollaps manifestera våra inre känslomässiga krumbukter?

Precis som när Liv dör. En för de flesta helt okänd sportsman men allas hjälte. En händelse så anonym och fjärran att man utan risk kan projicera sin sorgliga energi in dess givetvis något mildare psykotiska pool tillsammans med alla andra i samma situation. Vi hör ihop – allesammans. En utpräglad individualist och i det närmaste rigid fritänkare som jag kräks nästan inför denna massprojicering av de egna obalanserna in i tryggt avlägset negativa händelser.

Men inte desto mindre indikerar ju dessa mekanismer att vi är en och samma och att vi på något sätt kan hjälpa varandra att utjämna de mest smärtsamma potentialskillnader vi bär på. Att istället för att idissla bilder och känslor från en tveksamt orkestrerad rivning av tre byggnader omfamna den egna frustrationen och börja vandra ut ur det egna slaveriet. Och istället för att sörja en tryggt avlägsen hockeylegend skåda sorgen i de band man själv brutit och de nära som försvunnit. För att ta några exempel.