Återspeglingar

Om var och en av oss står i den egna reflektorns fokalpunkt och om våra reflektorer är riktade så att vi tillsammans lyser upp allt mellan oss och varandra. Vi riktar våra strålar med blicken. Om vi står med ryggen mot reflektorn syns vi inte utan iakttar istället de som vänts sig om och skickar sina strålar. Vi ser alla andra och i den utmaning vi alla har – att finna den totala identifikationen – söker vi igenkänning i andra människor. Vi spelar upp våra inre dramor och önskningar genom de vi tittar på. Vi dömer och beundrar dem när vi egentligen borde döma och beundra oss själva.

Om vi istället vänder oss mot reflektorn ser vi först och främst oss själva. I full belysning och från ett otal vinklar. Vi måste förlika oss med vår egen spegelbild och allt den innebär. Vi måste acceptera och älska oss själva så att ljuset tänds och sprids utifrån vår reflektor. Ljuset från en tänd reflektor med en hel människa som ljuskälla syns som stjärnor på himlen för den som tittar ut i mörkret utan att ha sett sig själv. Men för den som strålar av sin egen förbehållslösa kärlek är det istället en oändlig ocean av ljus och pulserande lekfullhet.

Det står ännu många och vrider sig obekvämt i mörka lamphus. Att upptäcka rörelserna i ett mörkt utrymme och rikta blicken så att den som vill men inte vågar får möta sin spegelbild i den takt och omfattning som medges är kanske det mest meningsfulla. Det är bråda dagar och med undantag för en liten skara som inte hör hemma här är vi historiskt sett snart klara med upplysningen. Tröskeln att kliva över just nu är den kring samarbetet. Att hjälpa varandra. Finna varandra. Upplysa varandra.