Ut på ytan igen

En av rytmens mest taktfasta språkrör som om några stunder konstituerar preludiet till den inte mer än måttligt av kronologiskt i anspråk tagna yta som ligger föröver rör sig hitåt. En yta så innerligt efterlängtad att den till och med komprometterat tålamodet mot annalkandets slut.

Det gravitationslösa tillståndet har jag kallat det många gånger - denna situation som innebär tystnad och ickestruktur. Det utgör en motpol och urladdningsmöjlighet som inte riktigt ryms i det gängse som det gängse som denna gång givit upphov till ymniga kraftfältsförändringar över utdragen tid. Med något måhända extraordinära undantag denna period alls inget att beklaga utan snarare en följd av att njuta förmånen av bonusens närvaro varje dag. Något jag sätter oerhört stort värde på.

Något har hänt där. Något relativt avgörande. Jag vet inte vad det är, men jag känner hur det glidit på plats och nu är struket från listan av extraordinariteter och istället inlemmat i det innersta rummets reflexmässiga egenskaper. Jag tror att jag insåg det under förra veckans mest infernaliska final med 19¹⁹ möjliga utfall i varje ögonblick. Jag hörde och såg mig själv träda över något slags gräns utan att jag tänkte på det.

Jag har alltid slagits med den där snällhetsutmaningen. Alltid. Och under stundom lite ängsligt grubblat över hur jag ska hantera den. Med 19¹⁹ utfallsmöjligheter var det inte längre någon möjlighet att fundera och till följd av den mer direkta bonusrelationen gled något på plats även i snällfältet. Något reflexmässigt tog plats. Något som förbryllat mig och som även förklarar mörkare insikter på annat håll.

Det bara är så. Jag finns här, varje dag. Jag älskar bonusen, precis som om det hade varit mitt eget kött och blod. Varje dag. Och den där reflexen som nu givit sig tillkänna kanske inte är något annat än kvittot på att det ändå är något slags pappa jag gått och blivit. En som råkar vara där. Varje dag. Eftersom jag inte i min vildaste fantasi vill något annat. Något som nu står inför en med all sannolikhet ytterst nödvändig och givande kontrast.

Ty även annorstädes bor viss upparbetad potentialskillnad. Små, små skvalpande vågor som genom tiden ackumulerats till intressant och pockande retning att låta sinnet leka med. Inget som alls måste. Annat än att få sina möjligheter. De måste det. Och det är just på den tröskeln vi nu står. Jag, precis som alla andra.