”Du kan somna nu”, jag sjönk ner på de tre svala, svarta köksstolarna, invid varandra, inbjudande i sitt uppfångande av min trötta kropp. ”Du blir tröttare och tröttare, låt dina ögon slutas, låt kroppen bli tung”. Jag kände mig lätt, flyktig, erfor sensationen av att äntligen få somna. Och så somnade jag. Exakt i det ögonblicket vaknade jag. Av klockan och in i den vakna instansen av samma värld jag i drömmen befann mig i.
Känslan var mycket underlig. Det var som att ha simmat upp genom ytan och vidare upp i luften. Intrycket växte med kilometerräknarens framfart. Egentligen är det ju kanske inte så konstigt. Livets reflektion på andra sidan är alltid där, oavsett på vilken sida man för tillfället råkar befinna sig. Den livslånga drömsträckan närmar sig den verkligheten in i minsta detalj. Vad händer när de är helt identiska?
måndag 14 november 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar