Om tjat

Tjat. Gnat. Petandet på andras personliga bubblor och processer utifrån vad som märkts som omtanke ”för deras (eget) bästa”. Men nu är det ju så här att vi människor vill komma på saker själva, inte sant. Och att det idoga petandet ”för deras (eget) bästa” egentligen inte är något annat än ett utlopp för den personliga flykten från de egna förestående itutagandena.

”Jag orkar inte ändra på mig själv, så jag ändrar på andra istället”.

I de flesta fall ganska harmlöst och sällan mer än lite lätt irriterande. Man väljer sitt umgänge och det tenderar bli så att man kanske spenderar mest tid med de som är ungefär som man själv är i fråga om ombudsmannapersonlighet. Vi vet ju alla vilken sagolik sammanhållning människor som går samman för att ändra på andra brukar uppbåda.

”Jag är satt att ändra världen så att den passar mig”.

Hoppsan, där hade vi en lite mer aggressiv variant på samma tema helt plötsligt. Inte direkt lika oförarglig längre och ett synsätt vi alla lever med konsekvenserna av. Bäst att ta vara på det så länge det varar ty denna lilla egensinniga iscensättning av tillkortakommandets baklängesprojektion på mänskligheten går mot sin förtjusande upplösning.

Bäst att njuta av arbetsveckan. Kanske inte är så många kvar.