Internet och andlighet

Internet har varit och är fortsatt mycket viktigt i människans sökande. Internet har hjälpt många att söka svar och reagens på sina funderingar och hypoteser. Internet har hjälpt människor att hitta varandra. Att hitta mönster att fästa de egna funderingarna kring. Internet kommer fortsatt att finnas kvar och vi kommer att ha frihet att söka, men som det ser ut försvinner friheten att finna inom en mycket snar framtid.

Kanske är jag för pessimistisk härvidlag. Kanske står människans samlade kraft så stark att fullföljandet av det nedtystade, politiskt korrekta, Internet inte är genomförbart. Kanske har vi – alla de tänkande och i viss betydelse små människorna – hjälp av andra, större makter i vår kamp att få uttrycka oss. Kanske är det inte i den kosmiska planen att ventilen Internet ska stängas. Men man får nog förhålla sig ödmjuk till det faktum att det kan vara slut med friheten snart och då av en verklig anledning.

Det kan vara så att Internet bara har varit en fluga. Om man definierar fluga som något som människan behövt för att växa lite till för att sedan växa ifrån, alltså. (Den som fortfarande läser nu förtjänar en rejäl belöning. Låt oss säga en foliehatt. Varsågod.)

I skrivande stund ser "det nya Internet" ut att bli två saker: 1) ytterligare ett enkelriktat massmedia, samt 2) en bevisgruva. Med bevisgruva avses en insamlingspunkt för all världens egentligen helt godtyckliga avvikelser, överträdelser och indicier - alltså bevis på att individer begår vad man kallar brott mot godtyckliga regler. Syftet med insamlingen av dessa "bevis" är att i varje enskilt ögonblick kunna stänga av, låsa in eller på annat sätt göra sig kvitt en person med idéer och tankar som inte passar sig i det politiskt korrekta samhället.

Om Internet blir dessa två saker - då är det ju något annat än det en gång varit och en sådan förändring sker inte utan att det äger betydelse. Stor betydelse. De överträdelser var och en numera kan sägas göra på Internet är inget annat än förlängningen av den så vanvettigt barnsliga föreställningen om arvsynden. En kulturellt/samhälleligt pålagt synd för att få människan att stå med mössan i hand och tigga om nåd istället för att leva livet som suveränt själsligt upplysta individer med all universums visdom i sitt hjärta.

Och om Internet blir sådär enkelriktat, politiskt korrekt - vart tar då alla uttryck vägen? Ska vi bygga oss ett nytt Internet? Ett världsomspännande adhocnät. Säkerligen görligt och helt klart i mänsklighetens bästa intresse, men kommer det inte att bara bli en ny godtycklighet för Makten att tugga i sig av. De gillar närkamper. Ska vi – alla de små – ge dem det?

Eller är det dags att kliva upp för det mystiska trappsteget. Ta det ett snäpp till. Är det så att vi ska ta och öppna luckan till oändligheten. Låta den universella visdomen skölja över oss och finna sätt att kommunicera, visualisera och utbyta allt det vi kan tänkas vilja utbyta bortom den strikt fysiska värld vi alla fostrats in i illusionen av? Är det fria internets död kanske början på en andlig revolution av aldrig skådat motstycke?

Jag tror det. Jag är faktiskt ganska säker. Och jag tror att Internet funnits med oss en tid för att vi ska få det tydligt illustrerat för oss att vi behöver kommunicera med varandra. Allihop. Hela tiden. Eftersom vi i själva verket är en och samma. Det har hjälpt oss att finna varandra, svaren på våra mest grundläggande frågor och det har skapat behovet av universellt umgänge med andra själar. Återetablerat känslan av den där enorma gemenskapen vi alla är en del av. Så när det försvinner - då står vi där med ett tomrum som vi obevekligen kommer att vilja fylla. Ingen gradvis nedstängning i världen kommer att låta mänskligheten luras på den punkten.

Vad händer då – rent konkret – när tjattret tystnar? Vad händer då vi inte längre utan risk för reprissalier kan uttrycka våra tankar denna väg? Det går på djupet istället. Såväl uttryck som frågor kommer att äta sig djupare ner i oss och så småningom perspirera i sällskap med andra. Nära sällskap. Fysiskt. Vi kommer att finna vägen tillsammans, vid sittande bord så att säga. Upptäcka kraften, sensationen och obevekligheten i oss själva och varandra. Och då har den lilla puttefnaskmakten som tror att man genom att kväva uttrycken kväver deras källa kanske uppnått sitt mål. Att framstå som så patetiskt små och betydelselösa de faktiskt är.