Om att känna människor

Jag har haft förmånen att få lite större emotionell spännvidd i mitt liv de senaste åren. Från att ha levt i en liten låda av självbegränsning i åtskilliga år kunde jag efter att ha bråkat mig fram till den lysande kärleken och funnit svaret på alla mina tystnader i hennes släppa ut mig själv ur lådan för lite drygt tre år sedan.

Plötsligt blev det möjligt att börja plocka med alla de saker jag hållit för mig själv. Tankar, funderingar, iakttagelser och inte minst känslan kring hur saker egentligen förhåller sig. Succesivt kunde jag lägga ner hela teatern. Jag slutade bit för bit att vara någon annan än mig själv och fann gensvaret i min omgivning förbluffande positivt.

Så dök dödskavalkaden upp på livets arena och jag antar att det första riktigt berörande dödsfallet som vuxen blev som det blev av en anledning. Farsan dog snabbt och utan att ha behövt begränsa sitt liv i någon större omfattning. Han hade varit rejält sjuk en tid. Jag vet att han visste och att han valde sättet för sin sorti helt själv.

Jag saknar honom, givetvis. Men hans sätt att lämna livet var lika positivt och livsbejakande som hans sätt att leva det och hur det än var lyckades jag inte bli så där vanvettigt bestört ledsen över detta fall av döden. Jag var (och är) ju i grunden fullkomligt lycklig över allt som hänt i livet och hade kanske inte det erforderliga ”sorgekapitalet” för att iscensätta en verklig sorgemanifestation.

När döden började komma på regelbundna besök formades ett slags mönstersyn. Jag insåg att jag kunde fortsätta att vara lycklig men samtidigt se människor runtomkring fullkomligt bryta ihop av sorg inför mer eller mindre avlägsna bortgångar. Och inte bara dödsfall, jag såg människor som faktiskt hittade anledningar till ledsamhet i vardagligheter.

Folk som vadade runt i ett töcken av ledsamhet, bärandes en osynlig börda, brottandes med sina monster. Många beklagade sig. Satte sig här och puffade ur lite ur sin negativa tryckkokare. Jag tyckte det var märkligt. Allrahelst efter att min fru också kommit upp på dödsfallsbanan. Vi satt här, relativt glada i hågen trots döda fäder och annat och ser människor nästan gå under av småsaker de ur en viss betraktelsevinkel faktiskt kan anses ha varit upphov till själva.

Jag började skärma av mig från dem. Fnös lite åt alla småsaker som grusade omvärldens alla själar. Det blev tyst och lugnt. Föraktet växte. Fnysandet fick ta sin tid. Och så småningom blev det lite enahanda. OK. Folk har bekymmer. Bekymren formar dem. Jag är inget undantag utan ett direkt resultat av vad jag utsatt mig för genom livet.

Jag har haft förmånen att få vara mig själv fullt ut – hur många får det egentligen? Eller får och får, jag har ju haft den friheten hela tiden men inte förrän jag träffade henne som faktiskt ser mig exakt för den jag är kunde jag verkligen släppa ut mig själv ur buren. Och då kan man ju fundera… Är det kanske så för flera?

Kan det vara så att man måste bli igenkänd bakom sina krusiduller för att mäkta leva i full uppriktighet? Jomenvisst kan det väl det! Och efter en stunds iakttagande blir det ju lättare och lättare att se vart knutarna sitter hos folk. Och istället för att gå och gömma sig inför deras brottningsmatch med sig själva och den tillsynes negativa energi det alstrar – kan man kanske hjälpa till?

Jag tror det. I allra högsta grad. Inte genom att sticka pekfingrar i ögonen på dem och skriva på deras näsor vad de ska göra utan genom att bestämma sig för att se det där som behöver ses för att man ska våga släppa sig själv fri. Människor blir inte trevligare än man låter dem bli. Kanske är det just det där ögonblicket av insikt av att någon annan ser mig utan krav som är var och ens personliga vändpunkt.

I så fall är det ju inte så mycket snack om vad som behöver göras här i världen. Ut och kika. Så tar vi och vänder skutan människa för människa. Värld för värld.