Om att växa

Gårdagens tanke levde vidare i sinnet. Vad är att växa? Som människa. Som själ. Eller som träd, grönsak eller tanke för den delen. Det finns en mekanism inom oss, ett slags attraktion eller rentav romantik.

Dragningskraften till det nya. Från det gamla, komplicerade, felaktiga – till det nya, riktiga, obesudlade. Att gå vidare in i ett nytt, rent rum för tankar utan ifrågasättanden och inneboende motsägelser.


Är vi det vi är just nu eller är vi allt vi någonsin varit till och med nu? Är trädet den yttersta årsringen och det nyaste skottet eller är det en sagolik fraktal skapelse med solid stam?

Ungefär samma hänförande känsla som att kliva in i ett helt nybyggt hus och slå sig ner på toaletten med vetskap av att ingen lagt en kabel där förut. För att inte tala om att sätta sig bakom ratten på en helt ny bil. Andas in lackångorna och glida fram mot den första repan i glänsande, obesudlad lackskrud.

Nya saker är alltid enklare. Lätta att hantera. Den nya bilen har inga fel. Huset likaså – och de kommer med garantier utifallatt. Den nya tanken är som ett nyfött barn – oskyldigt, ovetande och helt utan dömande kring sin egen genomförbarhet. För att inte tala om nya människor – då kan jag själv också förnyas.

Kanske är det därför vi så gärna vill ha nytt. För att vi upplever att det vi har är för krångligt. Bromsarna gnisslar. Vännerna vet att man inte är så skarp som man vill att de ska tro. Ungen har växt upp och lärt sig att svära. Fasaden behöver målas om. Inget enkelt alls. Inget orört tillstånd av möjlig jungfrulig förälskelse.

Den där romantiken är nog ganska viktig. Hur många förälskelser är just bara förälskelser och när den väl faller står parterna öga mot öga med sådana de i sin spirande romantik målat om till någon helt annan? Det kan kanske inte alltid bli rätt från början, givetvis. Men det hindrar oss inte från att hoppas, tro och kanske till och med intala oss det.

Och där någonstans finns vi ju själva hela tiden. Jaget. Jag är sådan och sådan. Ser mig själv men kanske främst mina spegelbilder. I andras omdömen, hantering och upplevda attraktion. Jag ser mig själv genom andra, precis som alla andra. Jag behöver andra för att inse vem jag är – åtminstone till en viss nästan magisk gräns, men det är en annan historia.

För när jag växer, erövrar en ny färdighet, tänker en ny tanke, utvecklas eller vinner framgångar – är jag då den jag var strax innan också eller är jag en helt ny person. Jag har upplevt det många gånger – det att jag vill gå vidare från vad jag var och bli någon helt ny. Jag har försökt, men efter en stund kommer ändå gamla delar tillbaka.

Jag är ju den jag är. Och den jag har varit. På en och samma gång. Hela tiden densamma och hela tiden i utveckling. Försöker jag stå still och hävda att ”jag ändras inte”, då förändras jag ögonblickligen. Mitt vaktande på förändringarna och mitt bekämpande av utvecklingen blir så småningom allt jag är – total förändring istället, således.

Och så är det ju många gånger – vi bestämmer oss för att inte ändra på saker. Nu jävlar är det så här. Och vips bygger vi något utanpåverk för att bevara vad som är. Förhållanden som inte fungerar är ett bra exempel – jag har lång varig erfarenhet av den saken (avsiktlig felskrivning).

Det är långtifrån ovanligt att företag som kommer ur fritt, kreativt tänkande och i det närmaste obegränsad tillväxtpotential tar död på alla sina möjligheter i ett nafs genom att söka bringa ordning i det fruktbärande kaoset. Man organiserar bort den direkt livsuppehållande dynamiken av rädsla för att saker ska förändras.

Inte minst samhällen lider av samma fenomen. Tydligast är kanske det relativt unga nybyggarlandet USA där idealister för inte mer än ett par historiska ögonblick sedan skapade en fri stat bortom storfinansens och de europeiska stormakternas räckvidd. Trodde man, i alla fall. Eller trodde i alla fall några…

Nu, ett par hundra år senare är nämnda nation världsmästare i att avskaffa fri- och rättigheter för att slå vakt om den demokrati, de fri- och rättigheter på vars grundval nationen bildades. Ett praktexempel på vad som händer när man bestämmer sig för att beskydda något istället för att utveckla det.

Ju mer vi kämpar för att konservera sakers tillstånd desto värre blir det. Ganska naturligt egentligen. Livet är så underbart konstruerat att det hjälper oss tillrätta i varje ögonblick. Om vi slåss för att bibehålla och konservera sådant som är menat för ett större öde då slår livet tillbaka. Tills vi förstår.

Och med oss själva, då. När vi växer. När vi utvecklas från ett stadium till ett annat – i stort och smått. När man till exempel åkte upp ett pinnhål på jobbet. Var det inte väldigt frestande att dagen efter haka på sig en snygg sidenslirre och kostym för att visa att man inte längre var samma människa?

Jag har gjort misstaget om och om igen. Jag har trott att jag kan gå vidare ifrån mig själv utan att ta i beaktande vem jag var och vart jag kom ifrån. Den mest smärtsamma episoden var när jag lämnade min familj som 15-åring. Jag skyllde dem för allt som var fel och försvann.

Kvar lämnade jag föräldrar och syster. De tyckte ju om mig precis som jag var. Det var bara det att jag inte gjorde det. Varför? Eftersom jag tolkade mig genom andras reaktioner på mig och eftersom de tidiga skolårens mobbing inte riktigt kunde släppa taget om mig i den lilla orten. Så jag drog.

Och hur många gånger drar vi inte? Det är nog sunt – just då. Men vi kommer alltid tillbaka på något sätt. Och i mitt fall tog det i runda slängar 20 år den där gången. En lång gång, men en mycket lärorik sådan. Det kallas floskelmässigt att hitta sig själv men det är faktiskt ett ganska träffande uttryck. Ibland får man leta ordentligt.

Jag försökte verkligen den där gången att lämna mig själv och träda in i ett nytt liv. Att tänka rätt. Att leva logiskt och kallt. Mitt liv förvandlades till ett känslokallt fängelse fyllt at ytterst få människor. Kalla, omogna och mycket små människor – det ser jag nu. Men då lockade de med sitt annorlunda och i min mening nyktra sätt att se på saker.

Allteftersom tiden gick började jag emellertid känna att det inte riktigt var så där hundraprocentigt. Jag kom med en massa galna idéer och fick känna på hur det var att vara oliktänkande bland de djupast indoktrinerade – de som lever i panisk rädsla för fritt tänkande och förbehållslös kärlek. De som är utbildade ända in i själen. Sovande.

Jag fann snart sätt att kompensera dessa tillkortakommanden. Sakta men säkert byggde jag upp små, hanterliga dubbelliv. Affär efter affär. Lögn efter lögn. Jag blev expert på att ljuga och skakade på något sätt fram tid som inte fanns att ha som mina egna små oaser i en känslomässig öken. Tankemässigt jobbade jag. Gav den fria tanken utlopp i karriärens form. Brände mig för att sälja röken och dess hallucinogena egenskaper under benämningen kreativitet.

När så kapitlet så småningom närmade sig sitt slut var jag precis som minestronesoppa kokad på tretumsspik. Rörig, kokande, men också väldigt hård. Jag hade bestämt mig för att inte ändra på något. Det skulle vara att se alltihop vara förgäves. Jag ville inte ompröva det ställningstagande jag gjort i att bli någon annan för då mycket länge sedan.

Så jag kämpade. Och såg ju vad jag höll på med. Jag gjorde så mycket dumt att jag började förakta mig själv. Men det fick mig samtidigt att känna mig levande och äkta. Närvarande. För i mina små bubblor kunde jag ju vara mig själv. Och utvecklas. De små bubblorna fylldes av min luft och började trycka på.

Det är först i efterhand som jag kan se att jag inuti det liv jag skapade för att ta avstånd från mig själv baserat på vad jag trodde att andra trodde om mig skapade små isolerade celler där jag kunde vara mig själv och inget annat. Man kan nog säga att jag hittade mig själv just där – i en bubbla inuti en bubbla. Knappt hade jag hunnit begripa det så stod hon där, den jag alltid drömt om.

Och i och med henne förändrades allt raskt. Bubblor sprack och ramar förlorade all relevans. Lögnen nedmonterades och källsorterades. Nu, med lite perspektiv på vad som hände och på vad de nästan 20 årens läroperiod innebar måste jag säga att alltihop verkligen var oerhört nödvändigt. Men jag kan inte förneka att det har hänt. Och att det var jag inuti såväl den stora som de små bubblorna.

Jag ser ju hur jag försökt vara någon annan än jag är med sådan obotlig målmedvetenhet. Jag ser hur det skadat mig och mina närmaste. Men jag ser med knivskarp tydlighet att det varit absolut nödvändigt för att jag ska förstå vem jag själv är.

För jag är ju den jag är inklusive allt jag gjort oavsett om jag gjort det för att definiera min motpol eller som uttryck för mina drömmar, tankar eller önskningar. Jag formas hela tiden och kanske är det så att jag – precis som alla andra – formar mig själv.

För när vi hävdar att andra formar oss – är det inte så att vi i själva verket låter dem forma oss? Att vi upplåter oss själva som del i någon annans spel för att vi vill vara med och spela. För att vi behöver det, helt enkelt. Och för att vi inte på egen hand kan arrangera den skala spelet kräver.

Om vi lär nytt på bekostnad av det vi redan visste – om vi av nyhetsromantiska skäl kastar ut vad vi hade med oss till förmån för det nya, förbättrade – vad blir vi då? Rotlösa löv för vinden att så småningom förmultna och bli en del av jordens näring, kanske.

Om vi vore träd och bara låter det som är nytt vara en del av oss, då blir trädet aldrig större än ett litet skott. Men om vi lär oss att se relevansen i det som redan fanns. I stammen, grenverket, löven och de döende grenarna. Då blir vi hela, mäktiga, imponerande organismer.

För nyckeln till att leva ett meningsfullt liv är att kunna hjälpa andra, den saken tvivlar jag inte ett ögonblick på, även om jag hela tiden ser att utgångspunkten får nya dimensioner. Och precis som att hjälpa andra också är att hjälpa sig själv så är det omistligt viktigt att man behöver känna sig själv för att kunna hjälpa andra.

Varför? Eftersom annars blir hjälpandet av andra inget annat än en flykt – ett projicerande. Det kan vara en väg till självkännedom givetvis. Men det kan också vara ett rättfärdigande till att slippa växa själv. Faktiskt. Hur politiskt korrekt slagordet för flykten än må vara.

Och nyckeln för att hitta sig själv är att acceptera sig själv. Nyckeln till att acceptera den man är att acceptera den man varit i en enda obruten cykel. Förnekar man att nuläget är summan av konsekvenserna och deras uppkomst kommer man aldrig någon stans utan får smaka på livets ibland ganska hårdhänta korrigeringsmetoder. (Vilket ju också kan vara en del av dess mening.)

Och det gäller inte bara individen - det gäller familjer, grupper, företag, samhällen, länder, kontinenter, unioner och världar. Den inneboende drivkraften är att finna sig själv, hjälpa andra och finna frid med allt som är. Och hur långt därifrån man än kan tycka att världen är så är den ju det av en anledning.

Vi – världen – vet vad vi strävar efter. Men vi kan inte se magnituden av det underbara i vad det är vi strävar efter utan att ha sett dess motsats. Så bildas denna motbild, denna värld vi lever i, enbart med syftet att vi ska förstå. Att vi ska få klarhet och motivation genom att skåda vad vi är i motsatsens skepnad. Och precis närsomhelst nu bestämmer vi oss – tillsammans – för att vi tittat färdigt på den bilden. Ohyggligt läckert.

OK. Det blev ett lite väl långt inlägg detta. Och kanske inte så där vansinnigt begripligt eller givande för ögonblicket. Men det har varit dagens tanke och jag skulle tro att den både som läst och skriven kan mogna över tiden. För förändringen är det enda vi kan vara helt säkra på. Jag hade förutsatt mig att inte skriva komplicerat eller långt i år. Men jag är lång och ibland lite invecklad och jag antar att det inte går att göra så mycket åt ;-)