Drömsvar

Drömmarna börjar bli alltmer samspelta. Ställ en fråga, få ett svar eller två. Givetvis inga enkla, platta, svartpåvitt-här-har-du-ett-officiellt-faktablad-svar, utan mönster. Vågor. Ibland knappt uttydbara, men med tiden nästan alltid meningsfulla.

Den första frågeställningen handlade om mardrömmar. Om mördarjakt, mörkrädsla och drömmar i mörka källargångar. Varför? Och varför inte för mig? Är det förebud eller reglering? Svaret var reglering. Rensning och då i drömmens bredare spektrum. Behöver vi bearbeta så gör vi det. Och då snackar vi bearbetning oaktat vilket liv vi råkar befinna oss i. Har vi blivit jagade och uppskrämda någon gång, i något liv så ska det ut. Mardrömmar är en smidig lösning. Sannolikt eftersom den som drömmer står på tröskeln. Står i begrepp att inse sin egentliga potential och suveränitet även mentalt.

Den andra frågeställningen handlade om livets kontext. Scenariot jag fick se var faktiskt riktigt tydligt. En grupp män stod och diskuterade något slags uppdrag. De var i skogen. En väldoftande, sommarvarm tallskog. De höll i verktyg och jag fick intrycket att de gallrade för att få skogen att växa bättre.

De talade om träden. Vad som fick dem att må bra och växa på ett sunt sätt. ”Det är inte säkert”, sa en av dem, ”att gallringen gör det bättre för de stora träden. De kanske behöver känna de omognas närvaro för att kunna växa själva. Kanske behöver de kunna hjälpa dem på något sätt. Vi ska inte tro att vi vet allt. Att vi ser allt. Dessa träd är komplexa varelser.”

Lite senare talades det om deras uppdrag. Någon hade ganska nyligen lämnat dem. Han hade dött. ”Han fick den ultimata belöningen”, sa en av dem – resten skrattade hjärtligt. Så tog drömmen slut. Jag fick se dödsögonblicket. Och så ett till. Inte så dramatiskt som jag hade trott. Hans gestalt visade att han såg det som en belöning och att han visste precis vad som hände. Och lät det hända.