Formationer

Det kan vara bra att få förklara sig ibland. Andras frågor är ju också mina egna, men då som regel frågor som jag själv inte har perspektivet att formulera. Vi behöver således varandra i den aspekten på vilken skala det än må vara. Det tog sin utgångspunkt i företagande, den här gången.

Redogörandet för hur jag hamnat där jag hamnat förvånade mig själv. Återigen – men på ett nytt område – ser jag den där sannolikt predestinerade linjen. Livets stig – framför mig slingrande, men i backspegeln en spikrak motorväg.

Det handlar om varför jag vill vara där jag är. Varför jag vill ha små, självgående och utstuderat frihetsdrivna organisationer med ett ytterst fåtal personer som vet vad som behöver göras och har i sig att känna av och själv ta det oändliga ansvaret i varje enskilt ögonblick.

Grupperingar där samarbete inte är en formalitet utan ett ljudlöst, självklart och allomstädes närvarande diskret begrepp. Där värderingar inte behöver beskrivas eller ändras utan där varje människa fyller en funktion inte bara i egenskap av kunskap eller färdighet utan där individens själva laddning, behov, riktning är en del av det energispel som driver gruppen framåt. Som individer. Också.

Det må vara i det närmaste obefintligt, men det finns. Det kanske är vanligare i familjebildningar, i förhållanden och i vänkretsar, men det finns även inom det vi kallar yrkeslivet. Jag har på något sätt blivit färdig med alla andra sorters konstellationer. Lat som jag är.

Förklaringens ursprung var tanken på den totalt platta demokratiska organisationen. Där finns mycket bra exempel och jag imponeras stort av Näsvikarnas arbete. De har en modell som faktiskt skulle kunna fungera på mycket, mycket större organisationer om inte den monetära världen konstruerats att mala människan. Men det är en annan historia.

För i min värld får känslan styra som det nu är. Känslan går före tanken. Det leder ju sällan någonstans att tänka på hur man känner. Men att känna efter hur det känns när jag tänker på något brukar kunna leda till en eller annan insikt. Så om känslan får bestämma – då handlar det helt om att hitta rätt människor. Rätt energier, så att säga.

Kan inte låta bli att leka med den synen numera. Allrahelst när det handlar om så många personer. Hundratalet energier, manifesterade genom sin vibration. Hur de som inte är bekväma att sitta där de sitter är det på just de grunderna. Hur de ord som utbyts och gester som fångar det språket missar är energins lekfulla bekantande med sig själv på denna enastående lekplats.

Den totalt demokratiska tanken är helt logisk och utspelar sig till fullo i hjärnan. Jag förstår den och känner att den är rättvisare än det mesta vi människor har hittat på. En god bit på väg, så att säga. Men vi kan bättre. Ännu mycket bättre. För i en demokrati kommer besluten ibland att kännas fel för några. Och där finns en balans som även tar hänsyn till det. Därom är jag övertygad.

När vi talar till varandra har våra ord mening. Varje ord, var för sig, har en mening och är i sig en liten smula tankeform av inkodade förståelser. Den sammansatta meningen är än mer komplex och bortom den bor hela skolor som söker förmedla tankeformer av än större dimensioner.

I vår lek här blir energierna till vibration och dessa två till information. Känsla. Det synes ju som om materian är den minst befintliga alla fysikens begrepp och det kanske har blivit så eftersom vi närmar oss varandra, trots att det kan förefalla som om det är det motsatta vi håller på med.

För om denna lek går ut på att förstå vad vi är och inte är, då måste ju motpolen till den mänskliga föreningen växa sig starkare för varje gnutta värme vi uppbådar i summan av våra interpersonella relationer. Kanske för att gemensamt övervinnas. Kanske för att ta oss över kanten till nästa lektion.

Alla har sin laddning och sina behov. Vissa har både källa och mottagare huvudsakligen i sig själva. Man ser ofta sådana sitta själva och klura. Andra har ett starkt behov av andras energi. Behöver ladda hos andra för att själv kunna mata de källor som i botten stjäl all den egna kraften.

När den som pratar inför en grupp är orolig och nervös blir gruppen detsamma. Motsatsen gäller inför en glad och uppsluppen presentatör. Vi påverkas hela tiden av varandra. Vore vi alla ingenting mera än separata köttklumpar som tillkommit av slumpen i väntan på vår eget syndfulla kollektiva självmord så skulle väl knappast detta vara ett faktum.

De saker vi förmedlar är våra behov, önskningar och tankeformer. Vi har givits möjligheten att trots materians trögflytande och svårformade natur helt fritt skapa i tanken utan något som helst förbehåll och vi har begåvats med rudimentära features för att uttrycka dessa tillsynes imaginära skapelser inför varandra.

”Varje fågel sjunger efter sin näbb”. Uttrycken är lika många som människorna men tar sig tydligare uttryck då många får del av uttrycket. När summan av intrycken är större, så att säga. Överföringen är inte på något sätt enkelriktad vid sådana tillfällen. Tvärtom – där leker de underliggande entiteterna och finner utbyten.

För vad som sker – vad som verkligen sker – det händer ju knappast i vår materiella värld, vår mest troligt egenhändigt skapade kuliss för att tvingas utmana oss själva och varandra att söka i sakers verkliga natur. Vi utmanas att beskriva sådant som inte kan beskrivas med de uttryck vi har till hands.

Och det fungerar! För när jag är verkligt nöjd med en text eller en presentation – har jag då sagt precis vad jag vill säga? Nej – aldrig. Det jag vill ha sagt, det jag menar och vill – det kan ju inte uttryckas. Men det går att finna ord, bilder och stämningar som fångar känslan i det jag vill förmedla. Däri ligger hela utmaningen. Och den är helt underbar.

På andra sidan draperiet möts vad som uttrycks i känslor. Där möts energier bortom vibrationens form och oberoende av materian. Där har vi den underliggande verkligheten och det är därifrån alla uttryck kommer för att via intrycken här återkopplas i energins lekfulla strömningar djupare i livets ystra flod.

Kanske är vi alla en och samma rentav. Vi (jag, kanske då snarare) bestämde oss/mig för att sprida ut oss/mig i små fraktioner. Små enheter som var och en för sig får möjlighet att utforska delar av existensen vi/jag annars inte kunnat upptäcka. Så när vi finner varandra, vi människor hitta vi oss själva. Vilket ju alltid varit sant.