Eller sann kärlek som det heter på det engelska språket. Det är intressant att iaktta fenomenet kärlek – något som ju finns i så många schatteringar och varianter att generalisering nästan inte är möjlig. Men om man fokuserar på det vi brukar kalla förhållandet – den interpersonella tvåsamheten som i vår kultur traditionellt sett setts såsom varandes det mänskliga släktets fortlevnadsvillkor.
Kärlek mellan två partners, alltså. Jag har ju hamnat i ett förhållande som i all ödmjukhet slår varje upptänklig fantasi jag haft kring kärlek med hästlängder. Saker bara är. Flyter. Finns. Och känns okomplicerat lätthanterliga på något vis. Vi är bägge känslomänniskor, hon och jag och lever åtminstone nu efter devisen ”känns det rätt så är det rätt”. Och vid sidan av gränslös och kravlös kärlek är det sannolikt så att om man är överens på sådana punkter så blir ju inte att leva tillsammans någon direkt utmaning. Vilket ger kraft och utrymme att ta sig an de utmaningar livet lägger framför oss.
Så från mitt lite måhända lätt lyckorusiga perspektiv kikar jag omkring mig och ser de mest skiftande förhållanden. Jag kan se glimtar av den sortens jag lever i och det gör mig genomlycklig. Det ser ut att finnas där, den typen av förbehållslöshet, för dem som gjort upp med sig själva och helt nakna inför sig själva, världen och sin partner kan ta sig själva, livet och världen för vad det är utan att förställa eller försöka anpassa.
Annat är det när saker och ting inte direkt passar. När man försöker ändra på den man lever tillsammans med för att den ska passa in i något man själv skapar. Eller när man själv försöker klämma in sig i något annat än man är. Visst, människor förändras – den saken råder det inget tvivel om, och ibland sker förändringen som resultatet av en utpräglad vilja till detsamma; men ibland verkar det som om det finns en pseudokärlek.
Ett slags låtsaskärlek som kräver, villkorar och kämpar. En variant av kärlek som beskriver sig själv som stillandet av behov; som ett slags handelsavtal mellan två personer som inte kan leva utan ”någon” och som i sina transaktioner inte vill lida ränteförluster utan håller noggrann koll på bytesbalansen och kontoställningen.
Jag kan inte se något annat än att äkta kärlek – sann kärlek – faktiskt per definition och utan undantag är helt och hållet kravlös. Att den bygger på energispelet mellan två individer; två själar som tillsammans blir något mer än de är var och en för sig. Ur den äkta kärleken kommer bara goda saker. Konflikter, avundsjuka, territorialstrider och prestige äger inte det mest avlägsna existensberättigande där.
Nu finns det ju många som hävdar att förhållanden alltid måste innehålla stridigheter. Att det inte är sunt att inte bråka och att man ju självklart måste ryka ihop ibland. I all ödmjukhet är jag faktiskt rätt skeptisk mot det påståendet. Det känns som om just detta att måsta stå på sig gentemot andra inte är något annat än osäkerhet kring vad man själv är. Det är ju sällan någon annans problem om jag i största allmänhet väljer att ta konflikter eller känna mig felaktigt behandlad. Snarare brukar det handla om obalanser i mig själv.
Om jag själv är i balans så finns det ju inte riktigt något behov av konflikter, även om den som söker dra in mig i konflikten har aldrig så vanvettiga ståndpunkter eller anomalier att komma dragandes med. Oftast är det långt mycket effektivare att ställa sig vid sidan om ankdammen och låta angriparen brottas med sin egen reflektion i vattenytan än att acceptera inbjudan till gyttjebrottning på pölens botten. Konfliten uppstår bara när vi har två kombattanter som måste slåss för att finna sig själva.
Ändå upplever vi ofta en känsla av riktig, kännbar, sugande och passionerad kärlek i de där förhållandena som innehåller förbehåll och konflikter. Det verkar som om det finns olika typer av kärlek och kanske därmed olika ursprung. Om äkta kärlek har sitt ursprung i hjärtat och själen, varifrån kommer då den nästan äkta kärleken? Kan det inte vara så att den kommer från sinnet?
Att vi i våra tankar kan skapa något som är en i det närmaste perfekt rekonstruktion av tankeformerna kring äkta, sann kärlek – ett slags emulering av den i vänster hjärnhalva med exakt samma gränssnitt till resten av organismen. En variant som kan styras och påverkas inifrån tankerummet. En kärlek som då per definition är subjekt till den logiska apparatens alla förbehåll och analyssessioner som bor där-.
Kanske är det med kärleken som men det mesta annat i livet att vi måste lära oss att tysta tankarna för att se vad saker egentligen är. Och kanske är det så att den äkta, sanna kärleken bara kan bo i hjärtat och det enda som har kraft att omkullkasta den är tankeformer som sänds ut för att angripa det själsligt självklara med intellektuella störmedel, frågeställningar och allsköns tankemässig osäkerhet.
Tål att tänka på. Eller – nej; tål att känna efter kring. Jag ser många som inte verkar passa ihop i det logiska sätt de lever tillsammans. Det behöver ju inte alls betyda att de inte är gjorda för varandra; inte alls. Det är nog snarare så att de ännu inte är klara med sig själva och därför inte ännu kan leva förbehållslöst – lika lite med sig själva som med andra. Man lär så länge man lever lär någon ha sagt. Att leka med tanken är att aldrig ha tråkigt. Känslan vet inte vad tråkigt är, tror jag.
söndag 8 april 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar