Oförklarligt på sitt lilla vis. När gubben går och blir folkilsk. Kanske tur att jag aldrig fullföljde den där jägarexamen i alla fall. Småsaker. Datorer som förlorar ljudet. Folk som inte har vett att hjälpas åt. Och sådana som inte är ödmjuka inför vad det är de gör när de jobbar. ”Ödmjukhet förihelvete”. ”Ta för fan och samarbeta nu så vi kommer härifrån”. För att inte tala om en läckande hydrofor.
Nej, jag har nog inte varit direkt genomcharmig de senaste dagarna och när jag landar på soffan med dundrande hjärta och en bultande trötthet tvingas jag ställa frågan varför. Varför den jagade känslan? Varför surludde? Varför utfallen mot vardagens småsaker? Varför väsnas om alla de där sakerna jag vet att jag inte kan ändra på? Jo, för att pysa ut lite ilska naturligtvis.
Och vem eller vilka riktar sig ilskan mot? Vem eller vilka kan jag gå runt och reta mig på så pass mycket att det berör mig i den omfattning att jag måste pysa? Finns – i all ödmjukhet – bara en möjlig kandidat. Den ende jag någonsin kunnat bli riktigt rosenrasande på, nämligen – mig själv. Jävla klantarsel.
Återstår att ta reda på varför jag blivit ilsken för att kunna bli sams (med mig själv) igen. Jo, det vet jag ju. Det var när jag såg den där dörren. Här inne finns en källa. Alla har den. I mitt fall har dörren till rummet som hyser den stått olåst och på vid gavel. Jag har spänt ögonen i dem som passerat den och avtvingat dem något slags mognadsgrad för att få passera. Med ett undantag.
Offren har haft fripass. Och fan vad med offer det har knatat över den där tröskeln. Människor som inte orkat tagit itu med sig själva och istället klivit in och fyllt på hos mig. Tankat. Kört femtio mil till för att återvända och tanka igen. ”Inte ska jag svika”, har jag sagt. ”Kom till mig om det är något”. Eller något liknande. Vad har det gjort med besökarna? Vad har jag givit dem?
Ett uppskjutande. De har fått möjligheten att slippa ta itu med sig själva ytterligare en tid. Där snackar vi björntjänst i den sämsta tänkvara upplagan. Jag vill ju gärna tro att jag varit generös när jag låtit dem komma. Vill tro att jag varit snäll, välmenande och givmild. Men är det egentligen inte ryttgradslöst feg jag varit? Många har hävdat det. Och jag har avfärdat dem eftersom jag trott de talat i egen sak. Att de varit avundsjuka på andra som tankat och haft viljan att äga källan helt för eget bruk.
Men oaktat deras motiv har det funnits en mening värld att ta fasta på. Generositet och givmildhet är en sak. Feghet en annan. Men de kan vara svåra att skilja på. Visst har jag sett hur de mumsat i sig. Stått där i dörröppningen likt en frukostplankare på Scandic i begrepp att käka sin tredje frukost samma morgon. Jag har sett deras förvånade miner när de lyckas komma undan med det ytterligare en gång.
Jag vet att det ytterst inte är mitt problem. Jag vet att den som mumsar i sig på andras bekostnad själv får bära det och att det inte är upp till mig att skipa något slags rättvisa – den finns där på sitt lilla sätt ändå. Men kanske har jag varit taskig som låtit det hända. Som inte begränsat tillgången och därigenom den uppkomna obalansen. Lyfter frågan om detta med rättrådighet och att ge sig på saker man föraktar.
Jag har nu helt slutat följa media. Jag ser särintressen och agendor bakom varje ord, varje artikel och story. Jag ser grundlurade journalister på jakt efter egen framgång som gladeligen låter sina stjärthål penetreras av de mest hänsynslösa kukskallar för att vinna omvärldens acceptans. Som mer än gärna deltar i den mentala gruppvåldtäkten av den västerländska populationen utan att bemöda sig om att se den större bilden (ni ser – jag är verkligen ilsken).
Min farsa var världens största optimist och diplomat. Hans avtryck i mig går djupare än jag kunnat ana. Hur jag i varje liten detalj låtit hoppet om människan i såväl allmänhet som synnerhet leva. Och hur jag rent reflexmässigt kommit sättandes med spackelspaden att förhindra konflikter att ta fart. Tror nog att mitt stjärthål är ganska rymligt det med när man tänker på saken. För folk som beter sig som jag gjort är användbara. Mycket.
Men så – för ett par veckor sedan – ställde sig en skitsak i vägen för hela min mentala modus operandi. En konflikt i form av en stor jävla spegel i viken jag kunde se bakåt i tiden. Se hur jag släppt in alla bärandes offerkofta till källan för att tanka och vad detta i sin tur inneburit. Varför förhållanden och relationer varit så ojämna och meningslösa. Varför det varit så svårt att verkligen tro på att någon ska resa sig. Och varför livet innan jag kom Hit knappt går att minnas utan drunknar i sin egen meningslöshet.
Vi är här för att lära oss hantera ljus och energi (och deras motsatser). Den saken är jag mer säker på än någonting annat. Att ge andra möjlighet att villkorslöst tanka ljus och energi ur den egna källan är inget annat än att beröva dessa människor möjligheten att lära sig att hantera sig själva. Därmed inte sagt att det handlar om transaktioner och personligt vinnande. Tvärtom; för mig är att få hjälpa till det mest belönande som finns. Men att hjälpa kan vara så olika saker.
Så. Jag tror att jag börjar begripa vad det är som gjort mig ilsken på mig själv. Och jag tror att jag kan börja begripa vad det sätter mig i för situation. När jag ser mig omkring finns nästan inga energitankare kvar. De har försvunnit, helt av sig själva. Tack och lov för det. Hade de suttit där vid källan när jag begrep vad det var som tilldrog sig hade jag nog sprängt stället.
Jag kan inte låta bli att se bra saker i människor, oavsett var i livet de befinner sig. Men jag tror att jag börjar kunna låta bli att systematiskt hålla dem under armarna när de fäktar mot sina mentala väderkvarnar. Att inte hjälpa till kan vara den allra största hjälpen ibland. Att ta ett kliv tillbaka och låta saker ha sin gång är för mig att undertrycka en väl inövad reflex.
Att hjälpa andra genom att aktivt välja att inte hjälpa dem är också att hjälpa andra, något jag inser när jag stirrar i den där spegeln. Precis som Hon – så lite hon är - bevisat att jag kan få hjälp av andra när jag verkligen behöver det. Så, nu kanske molnet lättar. Hoppas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"Mumsar i sig på andras bekostnad" Något jag liksom ser livet vad det är i bestående av, på annans bekostnad måste ju vara grund i penning eller något annat system typ maskin som är emellan och stör att vara mänsklig.
SvaraRaderaFör jag själv lever ju på annats livs bekostnad.
Ta inte illa upp ,eller missförstå mig inte jag bara har hakat upp just på denna grej och finner ingen som helst lösning i vad som är rätt i det just nu inget som bara går skaka av. Det jag kan tänka mig rättfärdigt att vara sur över är det sura vädret som verkar ju hålla isig Maj ut runt noll grader och regn eller snö "kan det bli härligare"
Grattis - underbart det också.
SvaraRadera