Domen

Visst är det bra att ha städdag. Plocka ihop vad som ansamlats, packa det i soppåsar och blicka ut över sin boning med vetskapen att jag gjort de där valen. Att vad som står kvar är vad jag önskar omge mig med. Men glömmer man att ta ut soppåsarna, slarvar lite i hörnen och skjuter upp de logiska konsekvenserna av själva städandet så kommer det med tiden att börja lukta. Surt, dessutom. Med tilltagande surhet har jag känt puffarna tränga fram ur de bägge svarta platstäckarna invid dörren. Dem jag inte riktigt haft hjärta att hiva över min bonings yttre gräns.

Surheten har tilltagit för varje dag. Och även om jag söker hantera dess uppkomst, dess uppblossade och i viss mån hantera själva symptomen så blir det inget annat än ett förlorande slag så länge som jag låter säckarna stå där och stinka. Jag kan ju parfymera och luftrekonditionera till förbannelse utan att så att säga lösa problemet. Det enda som händer är att jag mattas ut till följd av parfymeringen. Så. Då ställer jag mig frågan varför jag behåller säckarna. Och vad det är i dem. Ställer frågan till den insomnande och får svaret en lång nattsömn senare.

I säckarna ligger fördelat på två den dom jag fick för ganska precis 20 år sedan. Domen var enhällig och uttalad utan möjlighet att missförstås: jag hade förstört den familj som fött mig och fostrat mig. De bägge sopsäckarna innehåller förutom själva domen (vilken blott är en liten postitlapp på botten) allt bevismaterial som underligt nog ansamlats fram till dags dato för att i efterhand styrka domslutet, prydligt fördelat per nämndeman. Säckarnas innehåll är för mig inget annat än bränslet för ett malande genuint dåligt samvete. Det är därför de stinker. Stinker surt.

I 20 år har jag bibehållit den status domen givit mig. Jag har accepterat och internerat konsekvenserna och mer eller mindre slagit mig till ro med det faktum att ”jo, jag sabbade den familj jag växte upp i och svek dem så att de är nervvrak i dag, men vad kan man göra? Ingen är perfekt.”. Det höll ända tills det senaste angreppet. Denna gång under nya förutsättningar.

Diplomaten finns inte där längre. Det finns ingen att söka balansera konflikten. Vilket jobb han har gjort – vilket slit! Självklart har det slitit på honom. Nött. Frätt genom hans benmärg och låtit tumörerna växa som de har velat. Jag som till och med gått så långt att jag erkänt för mig själv att mitt svek blev hans dödsdom. Fy fan vad enfaldigt av mig. Att jag räddade mig själv och flydde gjorde att han blev ensam kvar i syrabadet. Så indirekt, jovisst – men det är inte min syra han har badat i.

Jag ser nu att domen var politisk. Att den meddelades av bekvämlighetsskäl för att låta nämndemänen slippa undan en självinsikt som hade kunnat föranleda en mognadsprocess. Ett offer för att låta dem bibehålla sin världsbild (känns det igen?). Jag vet att domen och dess existens givit nämndemännen en lämplig måltavla när de mött motstånd i livet. Att blicka tillbaka på sin trasiga familj, tänkt på den som sabbat den och alla de svek han åstadkommit för att kunna fälla en så kallat rättmätigt förorättad tår och gå vidare med livet iklädd en varm och trevlig offerkofta.

Domen negligerade fullständigt anledningarna till att jag lämnade familjen. Fullständigt. Jag gjorde det av mental självbevarelsedrift. I den lämnade familjen rådde en destruktiv belöningsmekanism; den som kunde påvisa att det var mest synd om sig själv vann i varje tekning. Det hela blev en lipsillarnas teaterskola – mycket passande propedeutisk kurs inför en tillvaro i offerkofta – med drama som huvudämne. Jag behärskade inte teaterstycket. Jag hade redan gråtit nog under de tidiga skolåren. Jag hade blivit någon annan redan då. Ville inte försöka göra mig mer ledsen. Så jag stack. Och blev därmed syndabocken. Men också mig själv.

Fy fan. Vilket fruktansvärt elakt sätt att leva sina liv. Att låta mig gå här och tro att jag sabbat allt det där för att själva få anledning att njuta offerkoftans mjuka villkorslösa värme då och då. Att låta mig vältras i mitt eget dåliga samvete när era själar vet exakt hur det förhåller sig under det att ni finner energin att undanhålla insikten från era sinnen rakt ur mitt dåliga samvete. Jag kan förakta människor för hur de väljer att tänka – för hur deras sinnen rör sig – men där kan själen kliva in och reda upp saker. I dessa bägge fall vetefan. Kan inte annat än se att detta djävulskap har sin upprinnelse i själen. Då finns det ju inte så mycket hopp, egentligen.

Jag har mött De Giriga många gånger. De som första reflektion inför en ny situation låter tanken göra ett överslag kring vad jaget kan få ut av det. Jag kan se hur reptilhjärnan söker sitt byte, sin vinning, i varje ögonblick. Jag har aldrig förstått hur det fungerar sedan. För de gånger jag själv lyckats roffa åt mig av andra har jag inte drabbats av annat än dålig sömn och elände för att sedan försöka hitta något sätt att jämna ut det jag ställt till med. Men jag kan tro att om man inte drabbas av det så blir det motsatsen. Man söker döva känslan genom att ackumulera än mer. Och därefter ytterligare. Och så vidare.

Det är därför de bägge säckarna är så tunga. Och stinker så surt. Men idag är det tisdag. Och på tisdagkvällar har återvinningsstationen i Kungsgården öppet. Så till kvällen har de bägge säckarna hamnat i en container märkt brännbart. Och när Gästrike Återvinnare satt fyr på dessa bägge säckar kommer den bokförda oförrätten i de bägge verksamheterna att behöva avskrivas omgående. Må vara att det innebär konkurs och blottläggande av själens rätta väsen. Domen har ätit på mig tillräckligt länge och den suversivt inhämtade skadeståndet är per definition illegitimt. Men oroa sig inte, jag ämnar inte kräva det åter.


Det var väldigt skönt att få komma till den här punkten, ett stort tack till alla medverkande. Jag vet att inget är färdigt utan att allt rör på sig så länge vi har tiden och det skulle förvåna mig om jag inte får anledning att omvärdera denna punkt längre fram. Det är ju själva meningen. Men jag har så länge sökt svaret på varför jag har så svårt för de som försätter sig i offerrollen med det uppenbara uppsåtet att undslippa ansvar. Och de som genom att döma offrar andra för att bibehålla sin egen – ofta krackelerande – världsbild. Vem vet, kanske finns det sådana som faktiskt dömer rättfärdigt och de som befinner sig i offerrollen för att de verkligen behöver det. Detta är mycket, mycket lärorikt. Återigen – stort tack.