Ovan mark, ett makalöst spektakel, ett fantasieggande grenverk av alla de uttryck och vågor mänskligheten ger upphov till. En gren gungar av de funkigaste beats, en annan badar i magnifik ljussättning, en tredje sjunger av okontrollerat poetiska uttryck. Grenarna växer och pryds i takt med våra tankar. Trädet formas. Fullkomligas. Och fortsätter att växa, exakt på det sätt som det känner för.
Likadant under ytan där rötterna trevar sig fram genom mörkret. Ibland väjer de för någon påhittad sten, ibland hittar de vatten; men aldrig ljus. Rötternas utbredning sker i den värld där ljuset inte existerar. I rotsystemet skapas istället ljusets känsla på fiktiv väg, konstruerat som kontraster mellan mörkrets olika schatteringar. Om uttrycken levde ovan jord så är det intrycken som bor här nere. Rädslan, fruktan och alla de fantasier de tar sig uttryck i. Vårt levande träds mörka avspegling.
De fungerar på samma sätt, de bägge träden. Det ena hämtar livskraften ur ljuset och det ena ur mörkret. Förkroppsligar tankarna i böljande uttryckt påtaglighet. På håll ser det ut att hända momentant men för trädets innevånare sker det med ibland outhärdlig långsamhet. Tankarna kan ta dagar, månader, åratal eller sekler på sig att framträda.
Anledningen till segheten är tiden; denna helt unika konstruktion som gör att förändringarna i tiden kan observeras. Skulle inte tiden finnas så skulle trädet helt leva i nuet. Villkorslöst. Trädet skulle då bara ha ett tillstånd – nuläget. Ett nuläge som på grund av frånvaron av tid är evigheten. Trädets innevånare skulle således forma evigheten med sina tankar och eftersom tiden inte finns där så skulle förändringarna ske momentant.
Det är dit vi är på väg. Hela tiden.
tisdag 29 maj 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar