Trasiga människor – vad är det som gör trasiga människor mer hela? Varför är de som fallit och gått sönder större än de som lyckats hålla ihop hela sitt liv? Oavsett om vi föds eller formas till de komplexa varelser vi blir så finns nog sprickbildningarna i oss alla. Allt enligt livet protokoll och natur.
De högljudda hörs kämpa för att rädda liv utan minsta tanke på vad livet är; varför vi finns, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Med att rädda liv avses att uppskjuta döden. Samt, inte sällan, att också sprida rädslan för döden. En rädsla som man ju inte kan säga är annat än obefogad eftersom ingen bland oss har upplevt döden på ett sätt vi kan berätta om.
Om vi är eller blir komplexa och fulla av spänningar - om våra liv bereder oss möjlighet att förändras för att bryta spänningarna – är det inte egentligen alldeles enastående vackert? Att vi likt icke-homogent formade kuber av glas i temperaturskiftningarna spricker och rätt som det är ger hela strukturen upp. Vi faller i bitar inför vår egen och andras åsyn och ligger där som splitter.
Trasiga människor, nedbrutna av vad livet gjort med oss. Skärvor i högar. Sopor? Nej, alls inte. För i högen av skärvor finns alla beståndsdelar för att återskapa sig själv med fri möjlighet att välja vilka av skärvorna som ska få vara med på nästa etapp. Det är först när vi fått gå sönder som vi kan bli hela. Om och om igen.
Det krävs mod för att gå sönder. Det krävs kärlek och tillit till såväl sig själv som sin omvärld. Och det krävs, mer än något annat, en i grunden positiv inställning till livet. Den som vägrar gå sönder gör det som regel eftersom han eller hon tror att någon ska komma och sno skärvor, förstöra sönderfallsmönstret eller håna den sönderfallna. En förväntan som kanske också införlivas för att nära ytterligare en prövning.
Det är nog därför som trasiga människor alltid är mer hela än de som alltid håller samman.
lördag 19 maj 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Lysande!
SvaraRadera