Bristbrist

Om man tänker sig att det man ger kommer tillbaka i den oändliga loopen, serverad på alltets energiladdade bärvåg, då kommer ju med all sannolikhet även det man tagit åter i form av ett fråntagande. Så om jag slåss med näbbar och klor för att klå andra på deras tillgångar, energi och tålamod – då kan jag egentligen vara helt säker på att samma plundring kommer att drabba mig i sinom tid. Om jag sedan väljer att reagera med förhöjd animositet på de angrepp jag ju egentligen utsatt mig själv för så har jag skapat en mycket effektiv nedåtgående spiral á la Dante.

Låt oss studera effekten av det motsatta förhållningssättet; ett så ymnigt som möjligt givande av tillgångar, energi och tålamod. Vad kommer då åter i den oändliga loopen? Jo, precis – tillgångar, energi och tålamod i ackumulerat tilltagande mängd, dessutom. Om detta beteende lyckas ta sig över den kritiska punkten så blir totalen av helheten en växande konstant och vi kan med lätthet säga morsning till alla former av brister vi någonsin känt. Brister vi kanske vinkar farväl av med en tår i ögonvrån eftersom de ju utgör själva fundamentet i vad vi ägnar våra liv åt enligt rådande normer.

Jag ser det allt tydligare varje dag; folk vill inte jobba. Folk vill verkligen, verkligen, verkligen inte jobba längre. Människan håller på att som hel mänsklighet begripa att detta med jobb inte är något annat än en stor fejkat divergeringsmanöver från vad livet egentligen kan användas från. Vi fostras att arbeta för att snatcha åt oss av de bristvaror som krävs för att vi ska kunna leva. Gärna gott. Företrädelsevis på andras bekostnad. Men nu inser vi alltså att precis allt det där är ren jävla total lögn.

Jobba för att tjäna pengar som skapas ur ingenting ur godtycklighet på andras bekostnandemed en hel del nedpropagerat lidande i grad efter grad efter penningens resväg. Visst, det har varit nyttigt för oss att prova på det några tusen år; det kommer att bli en alldeles sanslös lärdom att i framtida liv kunna blicka tillbaka på detta "å fan, har du varit med om brister - läckert; hårdrock, broder. Berätta – hur var det!". Men här och nu börjar det alltså bli bra med fånerierna. Och det har, som sagt, gått upp för de allra flesta.

Hur kan jag då veta det? Jo. Jag har ju jobbat betydligt mindre än de flesta en tid och har inte vett att skämmas för det. Jag vet vad vilken resa denna frihet har givit mig och jag ser så tydligt utrycket hos de som inte längre vill jobba. De längtar efter det jag var sprängfärdig av suktan för då jag drog ner. Ett sug som helt och hållet tillfredsställdes av friheten, tystnaden och all den kärlek som fyllde den. Klart som fan folk inte vill jobba. Det är sunt, naturligt och ett villkor för livets mening.

Jag börjar få allt svårare att ta i pengar. Känner dess destruktiva inkodade kraft. De kan inte avskaffas skyndsamt nog, faktiskt.

Trevlig midsommar plus två dyng, gott folk!