Tävlingsmänniskan

Det är inte sällan som jag fascineras av tävlingsmänniskan. Jag har alltid känt mig väldigt udda ur det perspektivet – varit ganska ensam om att inte ha den där vinnarskallen, drivet efter pengar och viljan att vilja vinna över andra i vad för slags spel det än kan handla om. Många gånger har jag önskat att jag ägde de egenskaperna eftersom många av de spel jag spelat säkerligen hade burit mer frukt om jag haft huvud att engagera mig ordentlig i dem.

Men vem försöker jag lura egentligen? Jag om någon har ju alltid drivits av tävlingsinstinkt. Av den nästan kvävande viljan att vinna framgångar och bejublade segrar. Med den lilla modifikationen att min egen vinnarskalle enbart har en enda tänkbar motspelare – mig själv. Jag har alltid tävlat mot mig själv och i så gott som varje utmaning funnit engagemanget i den inre kampen istället för den yttre.

Det finns logiskt nog också bara en person jag verkligen kan bli arg på. Precis – mig själv. Irriterad och surluddig kan jag bli visavi min omgivning vare sig det är på nära håll eller sett genom den skeva bilden av världen jag lyckas samla på mig genom mitt alltmer selektiva observerande av densamma. Ilskan över det sistnämnda – världens tillstånd – tar jag ju konsekvent med mig själv. Det är ju ur mitt eget perspektiv mitt sätt att se på världen som formar den. Ser den illa ut så är det alltså mitt eget fel.

Och så vidare, och så vidare. Nu börjar det emellertid dyka upp något slags insikt i det självbekämpande ekorrhjulet. För när jag försöker förklara för andra varför de inte ska slåss mot varandra; när jag hamnar i situationen att beskriva fånigheten i grabbgängen som slåss mot varandra på skolgården i månadslånga strider om territorium, heder och ryktbarhet – får jag inte alltihop i skallen själv? Aberdoch.

Det är sant att jag inte slåss mot världen i rent klinisk mening. Jag är inte någon rättshaverist, ingen rebell eller upprorsmakare. Jag låter auktoriteterna vara men anstränger mig att investera så lite som möjligt av min egen energi i deras gravitationsfält. Bra så långt. Men inom mig skapar jag en bild; en mycket, mycket cynisk bild av de instanser som finns utefter samhällets kontext. Jag säger det inte till dem. Jag undslipper det knappt åt någon. Istället tar jag det med mig själv. Till vilken nytta?

Ingen, tydligen. Allt som händer är att en massa irritation och indignation blir fast här på insidan. Att mumsa i sig av min energi, glädje och livslust. Nej, så kan vi inte ha det. Jag ställer mig frågan om det är så att jag tävlar med mig själv i detta? Att jag i frånvaron av en extern motståndare utmanat mig själv i genomskådandets cyniska spel och för att spela på den nivå jag kommit till måste jag också balansera uthärdandets tekniker visavi samma kombattant.

Nog är det så, alltid. Jag vet att matchen kommer till ett abrupt slut. Upplägget är genomskådat och jag måste erkänna att jag inte kan vinna över mig själv. Det egna struptaget är alltför hårt. Matchen är över och något annat kan ta sin början. Jag vet inte vad det är, men jag känner dess energi. Den bor i mellangärdet och den har en varm, trygg puls. Den finns där i varje steg och den har – givet tid – möjlighet att upphäva det oroliga sökandet och rastlösheten.

Jag skapar ju min egen värld, precis som alla andra. Varje andetag, varje steg och kanske framförallt varje tanke skapar allt som finns runtomkring. Eftersom det egentligen huvudsakligen existerar genom de intryck jag tillåter det få på min själ via mina sinnen - den mentala analysen inkluderad. Cynism och bråkamedsigsjälvtillingennytta - inte så bra. Leva enkelt i ljuset av de ljuvligheter livet visar - jävla bra.

Jag utropar mig själv som besegrad av min egen seger över mig själv och söker acceptera att jag kämpat mot den inre motståndaren i åratal. Kanske av brist på mod att slåss med andra. Kanske av rädsla för vad som skulle komma i den inre kampens ställe; vad händer om man plötsligt blir vän med sig själv och älskar sig själv för den man är?

Det ska jag ta reda på. Återkommer!

Om godhet

Jag har skrivit om detta förut – om vad godhet är för något. Egentligen håller själva godhetsbegreppet på att lösas upp i det myckna regnandet och sippra ner i grunden precis som mörker och ljus tillsammans bildar helheten. Godheten ställt vid sidan av ondskan är ju ondskans förutsättning och tvärtom.

Jag klurar lite på vad jag ska bli när jag blir stor. På det här med hur man tar företagandet vidare till en utökad meningsfullhet. Inte så komplicerat som det låter men ändå intrikata passager att promenera igenom under tiden omvärlden fortsätter följa förändringens mönster. Jag söker efter genuint goda initiativ och nätverk och finner hela tiden samma sak.

Samma gamla mossiga godhet som kontrast till en ondska. En ondska som ibland knappt funnits utan som tvångsmässigt skapat för att ge utrymme åt den godhet man av olika anledningar vill påskina sig själv som tillskyndare av. Det är ju så här den konstruerade världen skapas, i ett fält mellan två poler – även de skapade. Und so weiter, und so weiter…

För ett par år sedan satt min fru och hennes son på ett tåg och överhörde två synfonimusikanter på väg från Gävle till Stockholm. De pratade om en ny tidning som kommit ut. "Good News Magazine" heter den, sa den ene. "Men det kan väl inte vara nyheter", svarade den andre instinktivt. "Hur menar du", frågade den andre. "Jo, jag menar – nyheter kan ju inte vara goda – då är de ju inte nyheter". Ungefär så återgav hon episoden och jag blev naturligtvis intresserad.

Så till den milda grad intresserad att jag omgående beställde en prenumeration på kvartalstidningen. En liten pocketbok med en del tänkvärda citat och några djuplodande reportage om människor som uträttar goda saker i världen. De slåss mot orättvisa, tar de svagas parti, bjuder in hemlösa främlingar på middag i sitt parisiska hem och kämpar för att förhindra utrotning av sällsynta djur, språk och andra goda företeelser.

Goda människor. Hm. Sug på den gott folk.

Om jag ska vara uppriktig måste jag nog säga att jag insett att det är uppriktiga människor som lockar. Och då menar jag inte uppriktiga som i att låta sin inlärda åsikt segla så långt som möjligt över den sociala oceanen. Då menar jag uppriktig som i att vara lika fullkomligt uppriktig gentemot sig själv och därmed mot andra. Något som inte är tillnärmelsevis så lätt som det låter.

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte är där ännu. Inte på långa vägar.

Överbord

Ett mycket enkelt sätt att minska vikten är att kasta last överbord. När man till exempel för sista gången lämnar ett hus vid havet där man mer eller mindre vuxit upp och där minnena av de döda^* betydelsefulla är starkare än någon annan stans så är det inte utan visst vemod. Men vemodet har funnits där länge. Platsen var de vemodiga drömmarna om havets spelplats i många år. Tanken på den spegelblanka sensommarvattenytan speglade tillkortakommandena i det egna livet. När livet så blev en fullspektralföreställning och den pulserande punkten uppstod precis just här så släppte det en stund.


Vid sista anblicken.

Det blev platsen för te och mackor med kryddost på rutig duk. För vin och kortspel. Det var inte många gånger men det sitter där. Hans glada ansikte. Hans känsla av att vara villkorslöst hemma där vid havet. Vid sitt köksbord i björk. Med kryddostmackor och planer på någon ny trall om morgondagen. Hade han blivit äldre hade hela östersjön varit inlemmad av hans tralluteplats, den saken råder det inget tvivel om. Men med orken försvann tjusningen och han ville därifrån. För att slippa se sig själv inte orka med det och för att slippa lämna det kvar till oss att inse att vi inte ville vara där så mycket.

Nu hann vi inte då och det blev några varv i tviveltumlaren. Jag har sagt hejdå alltför många gånger och vemodet inför vemodet att inte veta om det var sista gången har ackumulerats till långt högre nivåer än själva avskedet. Då snarare känns det som om jag äntligen fick bli klar. Inte bara med stället som sådant utan med hela processen som började vid hans sjukdom och energiregleringar kvarvarande familj sysslat med. Kärran var tungt lastad men hjärtat är lättare än någonsin. Många strängar har ljudlöst släppt eftersom jag inte längre håller i dem.

Att göra sig av med saker är ett mycket enkelt sätt att komma vidare. Allrahelst när sakerna är djupt förankrade vid jagets klangbotten. Det tar tid att lösgöra sig från kättingen – det ska det göra. Man måste vara säker, för har man väl släppt kedjorna till botten är det mycket, mycket svårt att finna dem igen. Ytan här hemma är spegelblank och anstruken av den begynnande höstens dofter. Jag samlar mig – dels genom att dra det jag vill ha närmare mig och dels genom att släppa taget om det jag inte längre vill ha ombord. Så flyter vi lite lättare på den spegelblanka ytan.


Sjöyta.

* Död. I traditionellt fysisk mening inte materiellt representerad bland oss men för den skull i allra högsta grad existerande såväl genom sin prägling på de som lever här samt genom sin andliga närvaro.

Att vara i livet istället för att vara vid liv

Jag har länge varit arg. Väldigt, väldigt länge faktiskt. De senaste fyra åren har ilskan varit uppvägd av alla trevligheter som finns i den myllrande impulsivt stillsamma vardagen, men under de senaste månaderna har ilskan ätit sig allt närmare sinnets tänkta epicentrum för att för ungefär en vecka sedan bubbla upp i en tämligen oklädsam eruption i godtycklig kontext. Inte så snyggt. Alls. Och knappast något att vara stolt över.

Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet.

Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande vackra sätt att leva var det som fick mig att välja den öst-västliga riktningen istället för den nord-sydliga. Situationen jag försatt mig i framtvingade ställningstagandet, men ställningstagandet krävde i sin tur att jag tog reda på varför det fanns där det fanns.

Så vi pratade. Hela vägen hem. Pratade på det sätt jag aldrig kommit i närheten av att prata med någon annan. Som bara vi kan, tydligen. Just de där gångerna. När orden verkligen äger sin egen betydelse och när de får flöda obehindrat ur sina källor utan utanpåverkets inverkan. Och jag tvingades begripa att det till stor del är mitt sökande som är ilskans upphov.

Jag har ju alltid varit en sökare, en betraktare, analytiker och pusselbitssamlare. Jag har alltid velat förstå och så gott som allt jag någonsin gjort har syftat till att begripa. När jag träffade Henne och flyttade upp hit tog iakttagelserna en väldig fart. I ett slag förflyttades betraktelsevinkeln och jag fick ett nytt perspektiv dels på det liv jag dittills levt – till stora delar i lögn visavi såväl mig själv som min omgivning – och dels på hela det paradigm det storstadsorienterade och storskaliga konstituerar. Det började gå väldigt fort.

Så dog farsan och sökandet tog sig raskt vidare till livets beskaffenhets domän. De intellektuella upptäckterna låg uppradade som ett ymnigt smörgåsbord. Den mer eller mindre astronomiska mängden tillsynes irrelevanta observationer jag samlat på mig sedan jag inledde mitt nyhetsknarkande och pusselbitssamlande i brytpunkten mellan mellan- och högstadium fick sina inbördes förklaringar i ett kognitivt utdaget ögonblick.

Den bild vars observationer jag burit i mig föreställde inte den bild av världen sinnet hade. Mental kollision, således. Med mig själv. En mental kollision jag alltför signalsvagt försökte förklara för andra, försökte få synpunkter på, gehör för eller kanske rentav lite hjälp på traven. Jag fann kanaler av intellektuell förståelse och redogörelse för alla de till dess för mig osynliga mönster som orkestrerar och konstituerar den bild av världen som framträdde.

Kanalerna resonerade med de kedjor av fragment jag själv kopplat samman och styrkte upp bilden genom att koppla samman fragmentklustren till helheter – yta efter yta sammankopplade till övergripande helheter av snabbt sjunkande antal. Ju mer jag begrep att jag begrep, desto mer begrep jag att jag inte begrep fram till den punkt att jag begrep att allt inte kan begripas, men det kan kännas. Vid det här laget hade jag sedan länge lämnat den förklarliga punkten och kunde inte på långa vägar beskriva för någon annan vad det var för snöboll jag rullade uppför bergssidan. Inte ens här.

Orden sinade och tankarna blev allt mer irriterade. Snöbollens massa var gigantisk eftersom den inte bara rymde ett par olika jordklot utan också en hel massa annat. Eftersom jag rullade klotet framför mig så var jag ju per definition inte del av den eller de världar jag kånkade runt på. Stod utanför. Betraktade, samlade pusselbitar, analyserade…

Alla de pusselbitar jag hittade var exakt likadana som sådana jag redan lagt. Pusslet var ju i någon mening klart. Om inte i detalj så i det stora hela. En plågsamt framväxande insikt av att alltihopa behövde betraktas på ett annat sätt för att förstås tog överhanden. En insikt av att det måste upplevas med känslan och inte bara förstås och i viss mån beskrivas av tanken. Jobbigt, milt uttryckt.

Jag blev stående där en god stund, kanske inte helt olikt många som närmar sig fyrtioårsstrecket, med den smältande snöbollens massa att fjättra min kraft mot en sluttning jag började inse att jag måste byta färdriktning längst. Min vana trogen fortsatte jag emellertid sökandet. Jag såg alla de mönster jag redan kände besvaras varje gång jag slog upp en tidning, gick in på en nyhetssite eller lyssnade på radio längst vägen. Jag fick de redan sönderknådade ytorna masserade via de intellektuellt uppvaknande alternativa kanalerna. Och blev argare och argare för varje iteration längst den söndertrampade stigen.

Blanda det med lite vatten. Mitt tvivellösa element. Med den farkost som skulle ta mig ut på vattnet. Med avpolleteradet av min uppväxts lyckligaste och underbaraste plats på vattnets absoulta rand, med maskinella dysfunktioner utan ände, med ett väder som inte lät vattnet komma över tjugogradersstrecket och en kropp som skrek av smärta så fort jag klev i det älskade vattnet. Vad händer när man späder ilskan i vatten? Den blir mer potent. Hela jag blev argare och argare och min omgivning fick smaka allt svavel i världen.


Flytande tillstånd - båtlivets heliga gral.

För en knapp vecka sedan, i vägkorset, ställde jag mig i vägen för mig själv. Mitt i vägen. Betedde mig som en åsna och blev tvungen att ge efter för eftertanken. Eller känslan, kanske snarare. Jag har slitit på hennes tålamod. Jag har stulit hennes och den lilles energi i min eget fruktlösa kamp mot snöbollen och bergets lutning. Det blev äntligen tydligt även för mig att jag inte kunde fortsätta att gå runt och vara frustrerad. Frustrerad eftersom ingen annan förstod vad jag tyckte mig förstå. Frustrerad över att andra inte sökte svaren utan bara levde. De försöker säga mig något, förstås. Alla andra jag ser säger mig något. ”Prova att leva, då”.


En knapp vecka har gått och jag har vandrat ner för bergets sluttning. Jag har vänt media ryggen helt och inte investerat en sekund av min uppmärksamhet åt vare sig TV, press, radio eller mainstreaminternet. Jag har också varit ytterst, ytterst selektiv i mitt bloggläsande. Jag har låtit saker ta den tid de vill och jag har jobbat. Jag har försökt att vara ute i tid, sökt vattnet när jag känt för det och låtit vädret vara som det själv vill.

Jag mår som en prins. Jag släppte snöbollen och lät den skumpa nerför slänten och visa mig vägen. Den slog snart i småbitar som hittades och nyfiket undersöktes av vandrare på väg uppför. Själv har jag siktet inställt mot dalen där nere. Höstens dofter sprider sig längst bergssidan och nätterna börjar bli kallare. Om nätterna ser jag ljuset där nere och hör hur de festar. Jag ser ljusen spegla sig i sjön och tänker på alla de bad jag kommer att ta i den nästa sommar.

Jag känner mig lätt och obekymrad. Jag skrattar och leker med tankar tillsammans med de jag möter utan att försöka trycka snö från min numera smälta snöboll i deras ansikten. Och tro det eller ej, över en lunch på Hallandsåsen sitter det någon som begripit vad det är som händer. Som genom att spela gruppstrategispel med sin son fått det att falla på plats. Som begripit att de inte inte vill, alla de kreativt frambubblande. Att det inte är att de inte vill jobba, utan en långt djupare förändring vi ser.

Lunchsällskapet har begripit att vi är de sista av vår sort – den sort som låter sig bländas av pengarna och som köpt budskapet att de måste förtjäna sitt uppehälle. Att vi är här för att först och främst betala av vår entréavgift till världen/livet och först därefter, i något slags avlägsen pensionsavgång, äger rätten att vilandes på våra då säkerligen ymniga meriter reflektera över livets innehåll, mening och syfte sittandes med en pipa i gungstolen överblickandes det vi byggt upp i fråga om familj, rikedom och materiellt välstånd.

Vi är den sista grundlurade generationen, den sista karriäristen. De som kommer efter oss har begripit att de äger sin rätt att vara här. De kan för oss lurade se ut som glidare som inte vill förtjäna sitt uppehälle och som inte sätter värde på pengen, skolmeriten eller rövslickeriet. Och det stämmer ju – tack och lov. De vet sitt värde och har vett att leva utifrån det. Deras inställning kommer att prägla allt här. Deras ryggvändande av pengens makt är vad som kommer att leda oss in i nästa era.

Visst kan det bli lite kämpigt i övergången. Men enbart som alibi för att släppa det vi inte längre behöver bära runt på. Släppa tyngden av det vi inte längre orkar slå vakt om och låta det skutta ner längst bergssidan före oss för att när vi passerar det på vandringen mot dalen ha smält till pölar där vackra saker växer. Just sådana insikter bär en arbetsdag föranletts av en snabb kopp kaffe på en ytterst betagande strand invid ett hav av god salthalt efter en avstickare från en jobbresa jag ur frustrationen gärna avstått för att lurpassa på en vacker båtdag i sjön. Fånigt jag vet, men likväl.


Morgonvågor i Öresund.

Det har inte gått många dagar men det känns ohyggligt bra. Att få vända åter mot livets puls utan bagage men med den varmaste och mest bubblande kärlek som någonsin funnits. Med Henne, Den Lille och alla de andra som finns här eftersom vi tillsammans bestämt oss för att vi ville uppleva det här tillsammans. Det blev klart längst den kustnära pulserande motorvägen. Hur alltihopa är punkter som tvinnas till linjer av sammanhang genom tidens framfart. Hur vi upplever. Och varför. Insikter som frustrationen håll från dörren.


Mörkret tar över igen. Kylan tar för sig av dygnet. Höst är alltid höst. Må så vara att sommaren varit blötare än någon någonsin önskat. Jag tror knappast att den blivit det av en slump utan på grund av medvetna strider om vilka många undermedvetet väljer att vara omedvetna. För att få leva sitt liv i fred och göra det som man vill. Ett beundransvärt ställningstagande fullt av integritet. Att lära sig i eller av livet är olika saker och vi ska nog snart lyckas bli kvitt den där pålagda nyttostämpeln till förmån för förbehållslösheten i hela upplevelsen. Runt sjön, så att säga.


Augustivatten här och där.

Vad det går ut på? "No conflemto! Hey, jag är bara turist!"

Väntrum

Lysrören i taket ger ett blåaktigt sken. Väggarna har varit vitmålade men börjar skifta i grått. Den blågrå nålfiltsmattan fångar en stor del av ljudet sin strävhet till trots och de skålade stolarna i plast lägst väggen ger vila åt en brokig skara. Jag har köat länge med min luggslitna lapp i handen men nu är det bara några nummer kvar. Sinnet vaknar till och tanken klarnar. Vad gör jag här egentligen? Det är inte bara tveeggat, det är direkt uppåt väggarna. Tiden i väntrummet har varit en mental fristad med det distinkta syftet att skjuta upp. Bära lasten framåt i tiden utan att befatta sig med dess innehåll och konsekvenser.

Min tur. Jag reser mig och går fram till disken där mitt nummer blinkar. På andra sidan glaset sitter en skäggig man med stor näsa och oktogonala glasögon. Hans sömniga blick klarnar och jag märker att han blir förvånad att se mig. Jag skickar det ifyllda formuläret genom luckan och han börjar läsa. Så tittar han på mig. Läser och tittar. Slutligen lägger han ifrån sig pappret och tittar vänligt men bestämt på mig med ytterst vaken blick. Luften är fuktig och doftar hav. Ingen har sett dörren men alla vet att den finns i det här rummet. Mannens blick har samma puls som luften. Samma dämpade närvaro som rummets akustik. Samma tålamod som alla de väntande villkorslöst uppammat. Efter en lång stund säger han:

- Du vill alltså härfrån.
- Nej, jag vill inte härifrån, genmäler jag.
- Men du skriver i ansökan att du är färdig här.
- Ja, men jag vill inte härifrån.
- Bra, för du kommer inte härifrån förrän du är färdig.
Tystnaden tydliggörs av rummets dämpade sorl. Det bubblar i vattenautomaten. Ett nummer ropas upp. Entrédörren släpper in en ny sökande.
- Men jag är ju färdig.
- Är du?
- Ja, jag har klurat ut alltihopa. Inte i detalj, visserligen, men jag har en känsla för hur det hänger ihop.
- Har du?
- Jag tror det. Jag skapar det här stället själv med mina tankar och så får jag uppleva vad jag tänkt. En enkel formel, en universell funktion och en genialisk konstruktion.
- Låter mer som en tanke om du frågar mig.
Han sneglar mot de bägge stämplarna som står en bit bort på hans lilla bordsyta. Hans ögon börjar bli trötta igen.
- Ja, det är en tanke. Jag har en känsla av att den stämmer.
- Du sa att du hade en känsla för hur allt hängde ihop och att du därför är färdig här. Nu säger du att du har en känsla av att du har en tanke på hur det stämmer. Jag får en känsla av att du inte tänkt färdigt.
- Jag har tänkt mycket.
- Jo, jag vet. Jag har läst din ansökan. Du har tänkt förfärligt mycket. Jag tror inte att det uteslutande har gjort dig gott.
- Men jag ser sambanden. Jag har vänt på alla stenar, hittat alla budskap och funnit alla svar jag ens kunnat drömma om. Vad mer finns att göra?
- Du kan inte ha missat något efter vägen?
- Givetvis. Men jag kan inte se vad.
- Vägen, till exempel?
- Vägen?
- Ja den som förbinder dina samband och observationer med varandra. Själva vägen. Människorna. Känslorna. Allt det där din analys inte kan ta med i beräkningen eftersom du inte kan kvantifiera det.
- Men det är ju därför jag är här! Det är ju därför jag måste få vara färdig! Jag är här – jag har förstått, men jag kan inte förklara för någon annan vad det är jag förstått.
- Men var det inte för din egen skull du hittade alla sambanden? Gjorde du det för någon annan?
- Nej, nej – absolut inte; jag ville veta. Men nu när jag vet så ser allt så annorlunda ut. Allt jag ser som beror på sambanden har jag ju en förklaring på. Samtidigt ser jag hur andra slåss mot effekterna av sambanden och jag skulle vilja förklara för dem att de inte behöver det eftersom deras kamp inte är på riktigt. Eftersom sambanden bara är hittepå och eftersom alltsammans bara är ett ondskefullt spel.
- Ondskefullt?
- Ja, ondskefullt. De slavar på i ett påhittat pengaspel till några giriga jävlars höga nöje och sliter ut sig till egentligen ingen nytta.
- Ingen nytta? Har du inte haft någon nytta av ditt slit? Har inte allting sitt syfte?
- Jo.
- Även om det kan se döfött ut så har allt ett syfte. Alltid.
- Jo, jag vet. Men det är så svårt att veta hur det hänger ihop och se andra vägra inse det. Jag blir så vanvettigt frustrerad.
- Då är det din utmaning. Du kan ju inte förklara mer än du kan förklara. Du är där du är och andra är där de är. Du kanske behöver bli lite tydligare med vad det är du begripit.
- Då tror de att jag är galen och slutar lyssna helt och hållet.
- Är du rätt för det?
- Ja, absoult.
- Varför?
- Jag har tagit mig fram den rationella vägen och mitt sökande har varit en parallell hobby, kan man säga. Allt jag läst, sett och varit med om har bokförts i det rationella och den djupare sidan av helheten har jag hållit i min egen, helt privata, reskontra. Ingen vettig människa håller på med sådant.
- Ok. Så du är inte vettig?
- Jo. Jag är vettig.
- Och du är ensam om det?
- Givetvis inte.
- Vad är du då rädd för? Att andra ska tycka att du är tokig som sökte svaren på livets frågor?
- Kanske.
- Många står i kö. Vi har inte tid med det här. Han lyfter en stämpel och slår den i stämpeldynan. Du har kommit hit till livet. Du har valt det själv. Du kommer hit och är så vansinnigt intresserad av vad livet är för något att du gör det till ditt kall att ta reda på vad livet är. Kan det stämma?
- Ja, det stämmer.
- Du blir arg och frustrerad när du ser att ingen annan söker svaren utan bara lever livet medan du, min bäste herr sökande, gör precis tvärtom. Du låter bli att leva livet och ställer dig likt fotografen lite vid sidan av festen istället för att deltaga för att bättre kunna ta reda på vad livet är får något. Varför gör du så?
- Eftersom jag är nyfiken.
- Nej, eftersom du är rädd. Du vågar inte kasta dig in och leva livet förrän du tagit reda på vad det är för något. Du har väntat här i månader med din ansökan om entledigande men vill du verkligen lämna livet?
- Nej, absolut inte. Jag älskar att vara i livet.
- Varför älskar du det?
- Jag älskar människorna jag har runtomkring mig, naturen, vattnet och dofterna. Jag älskar smakerna, känslorna och kärleken. Jag älskar de fysiska utmaningarna, logiken och kreativiteten. Jag älskar verkligen livet.
- Och ändå vill du lämna det.
- Nej, jag vill inte lämna det.
- Men vad gör du då här, pöjk?
- Jag är färdig har jag ju sagt. Jag har klurat ut alltihopa.
- Nej, du är inte färdig med livet. Du har klurat ut vad det är och hur det hänger ihop, så långt är vi överens. Men varför gjorde du det? Varför började du inte leva det direkt från början istället som alla de där andra du går runt och retar dig på?
- Eftersom jag ville veta vad livet var.
- Precis. Du ville veta vad livet var innan du började leva.
Han dundrade stämpeln i min ansökan. AVSLÅS.
- Ja, vad ska jag göra nu…?
- Leva förståss. Ha så kul. Du om någon kan ju leva, som klurat ut vad livet är för något. Och kom inte tillbaka på en god stund.
- Lovar.
- Ha det!
- Detsamma. Tack för pratstunden.
- Tack. 476!

Närvaro och därvaro

Varför skillnaden? Då, där – i mitt gamla liv – ett tydligen inte ändlöst men ändå långdraget glidande genom livets olika landskap. Alltid i rörelse på flykt undan rastlösheten. Sökande de punkter som bor på randen av tiden som är för kort för att finnas för att leva av dess utbredning över själva restiden. Sittandes bakom ratten i det påtittade sceneriet. Lekandes med tanken kring hur ett liv utanför glaset skulle te sig. I en verkligare verklighet, en öppnare och mer fullkomlig livsupplevelse. Platserna jag passerade har indexerats i sinnet med de imaginära attribut jag ur mitt dåvarande perspektiv etiketterat dem med.

När jag nu plockar fram den reseguidebok jag själv plitat ner i sinnet är jag som läsare fasförskjuten. Jag ser rakt igenom mina gamla observationer och inser att de är utgångna; att de vilar mot en annan horisont än den jag nu betraktar som verklig. Då såg jag något slags imaginärt liv spelandes över en lokaliserad fasad och såg det lite öppnare, lättare och mer tillgängliga i de samhällen som passerade utanför rutan som en möjlig grogrund.

Nu lever jag i exakt en sådan värld. En fysiskt ganska liten värld, i ett annat väderstreck än jag anat men bärande extrapolationen av alla de markörer jag placerade på andra sidan rutan i mina önskningar. I en verklighet jag inte kunde föreställa mig utan vars karaktäristik jag samlade pusselbitar till under sinnets i rörelse stationära belägenhet. Hon dök upp under en sådan resa. Hon bubblade fram ur orden och låg där naken för mig att upptäcka. Att finna livets essenser och det förbehållslöst fullkomliga.

Fläskkomplett. Alltihopa. Jag lever nu i det jag då skådade. På andra sidan glaset. Ser hur andra åker förbi i sina hyrbilar på väg till ett komplett liv, fångar en ögonblicksbild att fästa några punkter vid på sin resa. Det händer i sinnet. I mitt och hennes sinne. I den lille. I hagen. I sjön. Och i tystnad. Helt av sig själv och i den takt den overkliga verklighetens lustfyllda puls själv önskar.

Men när jag tänker kidnappa henne med till trakter jag bokfört som trevliga och omtyckta vilar det en missbedömning i botten. Att med själva rörelsen som mål ändå mållöst tillryggalägga sträckor av tilltalande optisk art är en redundant upplevelse i många stycken. Visserligen kan även dessa saker omfamnas och accentueras av blixtrande punkter av sinnlig och köttslig art. Och visst bor det toner i marken lite överallt som kan väckas till liv att ackompanjera vår gemensamma symfoni i passande stycken.

Men jag tvingas i alla händelser att minnas att jag faktiskt glömt hur det var. Och varför. För att återigen uppmäta den exakta aspektförskkjutningen om just 90 grader. Ur det oförstående iakttagandet av en verklighet till närvaron i densamma. Rätvinklighet. Vad annars?

Lärjunge

"Oljan finns i oändliga kvantiteter och förr eller senare begriper folk att det förhåller sig så. Men om vi istället definierar det som blir när man förbränner den som något vi måste hålla begränsat för allas vår överlevnad – då kan vi flytta över kontrollmakten till utsläppssidan istället. Då kan vi lämna pengaparadigmets indirekta styrning av individerna till förmån för en direkt via ett skapat dödshot överhängande kontrollsystem."

"Mästerligt, min adept. Men hur ska du motivera dödshotet?"

"Jag äger vetenskapen och media. Jag berättar historier om att jorden blir allt varmare och att alla kommer att dö om vi inte begränsar utsläppen av världens naturligaste gas. Jag paralyserar dem i ett spel mot sig själva och varandra där de huvudlöst får slåss men där ingen kan vinna. Alldeles som vanligt, alltså. Under tiden ska jag använda mina vapen för att skapa televiserat kaos som ser ut att bero på vad de tror är deras syndfulla leverne. Ha!".

"Imponerande, min lärjunge. Men vad får dig att tro att du ska lyckas? Och vad är det du vill lyckas med – egenligen? Låt höra nu."

"Jag är vinnaren. Jaget ska vinna över det samlade. Individen ska vinna över den mänskliga värmen. Föraktet ska vinna över kärleken. Jag ska vinna över dem alla."

"Så ska det låta. Du kan gå nu". (Gäsp, ytterligare en i raden som går i den klassiska fällan, hoppas nästa har något vettigare upplägg). "NÄSTA!"

"Tjenare, nusörru har jag fått fart på de där tefaten vi snackade om. Jeevlar vilken shov det ska bli..."

Att lämna spelet

Nu var det några år sedan jag lämnade spelet – sedan jag svarade upp mot den sökande förväntningen i en skara främlingar att visa de kort man har på hand i det sociala klätterspelet i stil med "jag jobbar som lärare på prussiluskendamsskolan och min fru hon är hypokondrist på skjutgärnsförvaltningen". Yrke, antal avkommor, bostadsförhållanden – ja allt utom årsinkomst för det vore ju vulgärt. Bättre då att ge årsinkomstens alla koordinater så att man slipper tala om den samtidigt som de övriga slipper fundera.

Så sorterar man varandra och vet grovt hur rangen ligger under den process som just tagit sin början – att gradvis bli mindre och mindre främmande för varandra. Jag nappar aldrig på krokarna längre. Att under flera timmar vid till exempel en brölloppsmiddag konsekvent uppskjuta det egna tillkännagivandet av rangindikatorerna är ett mycket tillfredsställande experiment. Att helt sonika vägra avslöja sin position och tvinga omgivningen se den människa som sitter där istället. Stackars satar. Men som regel öppnar de sig, mer än om rangen inte hade varit given – eftersom de helt enkelt måste öppna sitt fulla spektrum istället för bara den del spelet anvisar.

Frågorna kommer allt mer sällan. Beror givetvis till stor del på valet av umgänge men jag kan inte låta bli att se det som en effekt av att jag nu helt dragit mig ur rangspelet och att det sublimt uppfattas. De spel jag inte väljer att spela påverkar mig inte längre helt enkelt. Det verkar dessutom som om det gäller precis alltihopa. Jag väljer själv vilka spel jag vill vara inloggad i, vilka spel som ska få skicka pushnotifikationer – vart jag vill sända min energi och då blir det också så.

Om jag vill vara en del i avslöjandet av den mörka kabalens alla överträdelser och övergrepp och mata min energi in i deras enorma energisugartrattpyramid så gör jag det. Om jag vill oroa mig för pengar, mat, värme och överlevnad så gör jag det. Vill jag tro att jorden ska gå under och upplåta mitt sinne för oro i frågan så gör jag det. Vill jag i varje ögonblick nå framgång på andras bekostnad så gör jag det.

Annars låter jag helt enkelt bli. Och då menar jag inte att låta bli som i att låssas att jag inte bryr mig och spelar oberörd. Då menar jag att låta bli som i att verkligen släppa hela spelet, något som är allt annat än enkelt och något jag har mycket kvar att lära innan jag ens kan börja lämna fler spel än det inledningsvis beskrivna.

Bubbel

Hon bubblar av insikt. Har sett vad som hänt och väntat min ankomst in i planket. Hon till och med presenterar planket för mig och hon gör det med sin själsligt bottnande totala närvaro i känslan. Älskade, genomljuvliga människa. Klumpen är helt borta idag. Tack.

Samla damm

Strängen har spänts hårt den här gången. Jag borde vetat bättre. När ilskan tilltar och flyktmönstren tar över. När jag blir den där arga, frustrerade människan. Visst, han har varit ohyggligt produktiv genom åren. Jag trodde att jag tappat bort honom och hittade nya sätt att få saker gjorda. Saker jag känner för av hjärtlig vilja istället för undertrycksbaserat flyktsjälvdrag. Vilken uppvisning. Vem fan tror jag att jag är att skriva om att man bör ta itu med sina egna issues innan man far ut och pekar finger mot omvärlden. Snygg rekursiv ironi där, faktiskt.

Jag har tappat kontakten. Andetagen är korta och tankarna alldeles för långa. Jag har närmare till ilskan än till skrattet. Definierar vill som måste och jordar måstet i en rinnande vattentäkt med tillgång till synligt oändlig rörelseenergi för den händelse att det sätter sig på tvären. Det dämmer snabbt upp sig till ackumulerad lägesenergi att pressa genom fördämningens alltför tanklöst ihopkastade konstruktion. Nej, klart som fan det inte är vad det ser ut att vara. Det är inte det som bubblar över som är upprinnelsen till ansamlingen.

Jag gör det lätt för mig, tycker jag. Pressar ut frustrationen där den inte alls hör hemma. Tycker att jag tycker att jag inte hinner med något. Att jag inte får göra det jag verkligen vill – nej – fel. Det jag måste. Ser mig själv sitta och köra ändlösa turer i osund hastighet till småbåtshamnen för att skruva i en del som kommer att ligga stadigt förtöjd vid bryggan utan minsta tillstymmelse till användning en vecka eller två. Varför? Om och om igen. Jävla idiot. Fjant.

Det känns ju där innerst inne. Jag har sovit dåligt och varit så långt ifrån en glad kille man kan komma. Retlig, tjänstovillig och asocialt fokuserad på en spretande mängd projekt utan mål, till rekursiv uppbyggnad av frustrationen. Jag bygger upp dammluckan, helt enkelt. Av den enkla anledningen att jag någonstans i mig inte vill ta itu med anledningen till själva grundflödet. Jag har till och med blockerat mig själv från att se vad det kan vara – för givetvis kan det vara fler än en sak. Sådant är livet. Komplext i sin enkelhet.

Det har sina rötter i mitt sökande. Ett osunt sökande av anomalier i en värld av anomalier. Samband som jag saknat, sökt och funnit, länkat till kluster och fått helheter till upphov till varandra i en världsbild som gör mig genuint hoppfull och ledsen på en och samma gång. Visst, världen kanske förtjänas att gråtas över en smula då och då men det som gör den till vad den kan bli är den distinka önskan om att den ska bli det. Jag vet. Inga tårar för världen, men en lämpligt måltavla at skjuta på när frustationen bygger upp sig.

Sökandet tog väldig fart för två år sedan ganska exakt. Jag ville förstå mer än någonsin och fick på många sätt min önskan uppfylld. Nyfiken i en dumstrut tappade jag nog inte så lite sikte på den värld livet utspelar sig i och kastade mig över de lite mer tekniska (i det vidare perspektivet) grundvalarna för upplevelsen. Praktiskt när det finns en känsla att putta vidare framför sig. Visst det är jobbigt men den jäveln ska ner i fördämningen. In i planket som håller massorna tillbaka. Någonstans vet jag ju. Har vetat hela tiden.


Ilskan kommer ur varje liten knutpunkt i kroppen när den blir kall. Jag blir absolut vansinnig när jag får ont i händerna av att bara hålla i hammaren. Kokar av ilska över att de färdigheter jag älskar att använda kanske mest av allt förknippas med den där jävla smärtan så fort jag varit i närheten av kyla. Och inte vilken kyla som helst utan bara den där kylan som kommer när jag badar kallt, något jag ju älskar att göra och alltid har gjort. Förbannad, ilsken frustrerad. Ohyggligt uppbyggligt, inte sant? Vart tog den glade optimisten vägen?

Jag vet ju att smärtan i kroppen är en reflektion av dess mentala eller till och med emotionella dito. Jag vet ju, ändå låssas jag att jag kan lösa det genom att ta på mig strumpor på sommaren (dubbelhuga). Flykt. Samma jävla flykt hela tiden. Ska jag gå här som en gammal reumatisk surgubbe och se hur allt jag en gång kunde göra utan smärta växer igen, förfaller och förblir icke-åtgärdat. Va? Är det vad jag tycker ska vänta mig? Tycker jag att jag är förtjänt av ett patetiskt surgubbeöde innan jag fyllt ens 40? Tidligen. Jävla kioskmongo. Dags att se över attityden lite tror jag. Avsevärt.

Det hade kokat ett par månader under pannbenet idag - gradvis tilltagande, givetvis. I morse när jag vaknade trodde jag att det skulle kväva mig. Rent konkret tog flyktplanerna form som de ju gör när klumpen blir för stor. I det liv jag har glädjen att leva har jag inga människor att fly ifrån, tvärtom. Däremot blir ju de dessvärre ofrivilligt kidnappade av min sinnesstämning på något sätt de också eftersom de ju finns här närmast. Är närmast. Något jag är gladare för än just det finns inte.

Jag vet ju när det började. När sinnet började sticka iväg på de allra yvigaste utflykterna i sökandets tecken. Jag vet vilka ställningstaganden som väckte ledernas smärta till liv. Och jag vet ju precis vad ilska sedan den dagen alltid med något enstaka undantag indikerat. Men underlåtenheten att lyssna till de egna signalerna och kanske den latenta viljan att vrida halsen av monstret trappade upp mitt eget vansinne till den grad att jag tappade kontakten med mig själv den här gången. Nästan lika illa som det var i mitt gamla liv. Puls- och kontaktlös i ett frustrerat paddlande i en destruktiv strömvirvel.

Så idag, bärandes mitt åskmoln i huset med något slags ambition att städa bubblade skiten upp genom fördämningen. Dammkornen kletade fast i ramens kanter och jag var reflexmässigt nära att krossa fotot av den man vars över vars bortgång minnesmärket som kröner dammluckan erinrar. I mitt fåfänga sinne tycker jag inte att jag ska ha mer av den varan längre. Jag tycker att jag borde vara färdig, att inget alls kan motivera att jag ska hålla på och behöva känna saker, minnas eller relatera till hans frånfälle mera.

Visst, där finns säkert andra strängar, men det ögonblicket var ett mycket tydligt sådant. Med näven redo att krossa glaset som vägrade bli kvitt det kletiga damm det ansamlat. Damm – dammlucka; jomenvisst – självklart. Den svala drängstugan tog emot mina tårar. Den gamla soffans bekanta omfamning sköljde ur stora flak av uppdämda känslosträngar och vad jag tyckt att jag inte ska behöva ta i sköljde igenom mig under ett ögonblick av rensning.

Vem är jag att bestämma över hur saker ska kännas för mig? Man bestämmer inte sådant. Det gör ingen. Senast i går kväll överöste jag en kompissmurf med gliringar över det tillståndet och kanske bottnade intensiteten i mina utgjutelser i det dryck med vilket jag höll tillbaka mina egna tillkortakommanden. Nej, jag är inte så närvarande eller tyst inför mig själv som jag vill tro. Jag har mycket, mycket kvar att lära.

Det känns som det känns, som hon brukar säga. Den klokaste och vackraste människa jag någonsin träffat. Nu väntar tre dagars huvudvärk. Äntligen, kanske man kan säga. Jag älskade honom; mer än jag begrep när han levde. Jag gör det fortfarande. Minnet börjar falna och det svider. Det är som det är och jag ska verkligen försöka att inte låtsas som det regnar utan låta dropparna falla direkt istället för att fördämma och sprida knakandena över närheten.

Blomning

I bågar från den egna kärnan utforskar jag min värld. När bågen är som vidast är jag som längst bort från min egen kärna, tvingas att inse det och återvänder därför till kärnan igen. Båge efter båge ut från kärnan i upptäcksfärd efter upptäcksfärd genom upplevelsen i världen. Blomblad efter blomblad att växa ut. Blad av erfarenhet som definierar blomman till något mycket mer än den fruktbärande pistillen. Som gör den synlig, tangerbar och exponerad för andra upptäcktsresande botanister.

Bladen har olika skepnad, antal och ordning för alla som växer här. Det kan handla om otillräcklighet, offermentalitet, tilltro till tekniska lösningar, tålamod, frosseri, flykt, motmentalitet, hopplöshetsberoende, missmodighet eller animositet visavi andra uppväxande. Flera blad definieras samtidigt och vissa faller efter sluten cirkel helt av för att aldrig vända åter, under det att vissa blir kvar och får färg. En målning vi gör, alla vi som lever, genom en värld formad av dimensioner där saker gestaltas som tankar och känslor över tid.


Hårdrock.

Bloggtips, tack

Jag inser att min bloggläslista med ett fåtal undantag är obsolet på undertecknads nuvarande ståndpunkt. Eftersom denna blogg faktiskt har en eller två läsare tänkte jag passa på att fråga om någon av dessa har tips på några lämpliga inspirationskällor lite bortom mainstream, bortom konspiration och kabalens ondskefullheter men hitom den totala friden och den dyngslånga meditationstekniken. Ja, ni som läst vad jag skrivit vet ju definitivt. Alla tips mottages ytterst tacksamt!