Punkter

Ögonblicken. Pulserna av intensiv, präglande och utbristande energi. De som sätter sig i minnet och lever långt efter den punkt i tiden de så att säga ägt rum. Punkterna. Ögonblicken. Alla de nu som formar ett kontinuum. Den stillhet och tystnad som pulserna kräver för att kunna framträda. Fonden, nulliteten, intigheten mot vilket allt som framträder kan urskiljas. Synas. Höras. Smakas. Beröras. Doftas. Tillfinnandets motsats som är ett villkor för varje upplevelse.

Punkt. Dunk. Ljussken. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Våg. Sus. Dån. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Rätt som det är vänder det sig. Allt är i rörelse. Varje liten stillhet blir till dånande rörelse. Fonden av ingenting förvandlas till dånande intryck i en pulserande kakafoni av rytmer. Framstår tystnaden mot den dånande bakgrunden som avbrott? Ger ingentinget ur det rumsterande alltet upphov till pulser? Kontrasten är allt.

Bakgrundsdånet är öronbedövande. Egentligen. Men vi hör det inte längre. Tjattret. Gnabbet. De småaktiga stridigheterna i stort och i smått slutar bekomma oss. En efter en lämnar tåget och kliver ut på den glänsande, oändliga ytan av tystnad som finns där inne. Avskärmade till en början. För att så småningom låta planets lutning föra den egna tystnaden till andras så att nya pulser kan uppstå.

De allra mest tjurskalliga. De som är satta att hålla den större andelen människor inlåsta i sina tankeburar kämpar tappert. Allt ser ut att gå deras väg. I det yttre. I tjattret. I det spel miljoner och miljoner människor väljer att vända ryggen varje dag. I spelet om det hjärtlösa sinnet. I spelet om tanken, upplysningen och rövslickeriets nirvana. Doseringen av sömn- och krasslighetsmedel har blivit någon procentenhet för hög.

Vad händer när folk tvingas ner på knä inför sin egen krasslighet? Vad händer när de tappar ord, luft eller koncept? Sjukskrivning är vad som händer. Givetvis så kort som möjligt – vältajmat begränsat till den utökade meningen av epitetet sovande folk men ändå tillsynes långt ifrån tillräckligt. För gentemot det dundrande kakafoni spelet skapat krävs inte många dagars stillestånd för att få perspektiv på saken. Inte nödvändigtvis innebärande någon omedelbar förändring men tillräckligt för att ändra riktningen. Miljoner varje dag. Hela tiden.

I ett försök att ändra utvecklingen var det nödvändigt att visa hur lite vi kan lita på varandra. In träder tunnelbanerånaren, zum Beispiel. En sannolikt mer eller mindre skapad gestalt att ge luft under den interpersonellt fruktande stämning som föranleder det externa beskyddets rekursiva åkallande. Som får oss att outsourca vår makt över oss själva. Som får oss att frivilligt ge upp vår suveränitet, lämna över nycklarna till våra liv, sinnen, vår avkomma, våra tillgångar, våra idéer och önskningar – som får oss att lämna över våra liv i andras händer som respons på skapad rädsla för varandra och därigenom oss själva.

Exemplen kan staplas på hög. Media är fullt av dem och det är med glädje jag märker hur allt färre slåss mot den beljugande väderkvarnen och vänder det ryggen för att istället använda kraften till verklig utveckling av det som är alltings egentliga startpunkt. Den egna belägenheten. Om jag mår bra kan andra i min omgivning också må bra. Mår jag inte bra så kommer jag – oavsett vad jag säger – att använda andras missbelägenhet som bränsle att själv kunna fortsätta leva ouppklarad. Någon gång måste jag ju sluta slåss för att kunna definiera mig själv.

Inte bara media, förresten. Hela styrningen av den tillvaro som kallas Samhället är i de flesta stycken redan fullkomligt absurd. Några lever för att förstå monstret. Lever för att göra rätt (för sig) gentemot ett icke-existerande pappersberg av godtyckliga förordningar och ålägganden som skapats ur den historiskt religiöst betingande arvssynden och formats till en nära nog total styrning av varje människa från första dagen på dagis hela vägen ner i graven via demensboendet.

Nej, så kan vi ju inte ha det. Det förstår egentligen var och en av oss. Var för sig. På ytan sover vi sött med pekskärmen i handen, fjärren under kudden och uppgivenheten inför cirkusens alla nummer. Men därunder händer det grejor. Och det är därunder som räknas. Det finns krafter som vill kidnappa detta skeende i historien. Som vill väcka oss under en falsk himmel och fortsätta leva av vår påstådda skuld. Som vill att vi ska bli slavar under vår egen existens istället för under penningen. Som vill att vi ska fortsätta "göra rätt för oss", men inte gentemot det ekonomiska bedrägeriet (dess dagar är räknande) utan under klimathotsekologivansinnesdetaljstyrningförevändningar.

Nej, det är svårt att fortsätta gå på klimathotsskuldbeläggandet av jaget i det lite längre loppet. Hur smart är det att byta relativt rena glödlampor mot kvicksilverstavar med bakgrundsstrålning och brummande glimmrar? Hur vettigt är det att för säkerhets skull (eftersom ingen ska förse sig av svinnet och eftersom någon i en avlägsen kanskekonsekvens kan bli dålig i magen) kassera ett antal familjers totala matåtgång på grund av en trasig frys, allt i enlighet med koncernens policies. Nej, naturligtvis inte. Absolut inte. Men många har låtit sig luras att till exempel lägga 300-400 kSEK på bilar nästan utan motor. Många har känt sig ruktiga när de handlat lågenergi, sopsorterat och spänt ögonen i andras ackomplians. Dyrköpta misstag är svårare att erkänna än andra. Vi får ge oss till tåls en liten stund till.

Så vi fortsätter att – på ytan – sova lite till. Eftersom de som försöker få oss att gå i den storskaliga fällan ska få skrika sig hesa innan vi helt enkelt reser våra sinnen och tänker den enda förbjudna tanken. Den som handlar om att vi inte måste ett endaste jävla dugg. Den som talar om för oss att vi finns här eftersom vi har valt det själva. Att vi bestämmer var och en för sig tillsammans utan skapade konflikter. Just den tanke som sänkt varje civilisation och banat väg för något enastående.