Lugn. Det blåser förbi. Som om det aldrig hänt. Tusentals små ljuspunkter belyser konstnärliga installationer på en yta som i övrigt är höljd i dunkel. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Dunklet är de artificiellt upplysta performanceföreställningarna och ljuset är det som manifesteras av suveräna, okränkbara människor som lever eftersom de vet att de är odödliga och som helt sonika låter lögnen – oavsett omfattning – rinna ut i en pöl på golvet att snabbt avdunsta i värmen.
Nej, jag vet inte hur saker och ting ligger till. Inte en aning, egentligen. Men jag känner igen en lögn när jag ser den. Och ser jag tusentals och åter tusentals självbekräftande lögner i spiraler som sjunger varandras lov så vet jag att saker är i görningen. Det går undan. Det är bråttom. Människan håller på att komma underfund med sig själv och konstigt vore det annars. Lögnen som kontrast till sanningen är ytterst, ytterst verksam i den senares tjänst.
onsdag 31 oktober 2012
måndag 22 oktober 2012
Acceptansbyggnad
Vad driver människohatarna? Är det viljan att tillhöra den lilla elit som bränner nästan alla resurser? Eller är det helt enkelt bara en jävligt dålig självkänsla...
söndag 21 oktober 2012
Tacka fan
Vart är världen på väg? Någon som funderat på det? Det ante mig. Vad jag ser från min vinkel ger inte längre något utrymme för tveksamhet. Den korta versionen: mänskligheten blir allt gladare och allt vänligare mot sig själva och varandra. Här kommer den långa versionen:
Vintern 2010/2011 snöade det mycket och tågen fungerade inte sådär ohyggligt bra. Jag – som dittills åkt väldigt mycket tåg – fattade beslutet att sluta tåga. Det berodde inte enbart på min vana att missa tågen på morgonen utan var relativt direkt relaterat till förseningsspöket. Inte förseningarna som sådana, utan det tillstånd av frustrerad stress så många av medpassagerarna försattes i så snart förseningar infann sig.
Egentligen var det inte särskilt stor andel av passagerarna som reagerade på det viset. Det räcker med två upprörda offerkoftor för med kristallklar gnällstämma skära sönder harmonins förutsättningar i en hel tågvagn. Det hände lite för ofta och jag märkte att jag tog illa vid mig. Jag ville sätta mig hos de försmådda och tala dem ur det tankesätt som frätte på deras och omgivningens sinnen. Dra en ordvits. Göra en rolighet av dethela. Men efter något ganska misslyckat försök lät jag det vara och valde bilen istället.
Det har gått knappa två år och för varje möjlig observationspunkt blir iakttagelsen allt skarpare. Här några i min mening signifikanta exempel:
Arlanda en regnig dag i oktober. Flyget vid gaten invid ställs in. Sextiotalet passagerare har väntat. Någon drar ett litet skämt om inställdhet och inställsamhet. Någon säger att de faktiskt hinner fika ändå. Men det som fick mig att verkligen skutta till av glädje var att ingen – repeterar: ingen – faktiskt verkade ta det speciellt negativt. Det var häftigt.
Nu menar jag inte att det negativa får finnas. Om jag försöker se mig själv utifrån – betrakta mig inifrån den försmåddes ögon – inser jag att jag ser rätt ordentligt pompöst respektlös ut. Lätt för den jäveln med mungiporna uppe under öronen att säga. Jävla positivistfaschist. Optimistmaniker. Du undertrycker dina känslor- gubbe lille! Du vägrar möta dina inre negativa känslor och projicerar på din omvärld ett tvång till positivt tänkande som inte är något annat än djupt kränkande, respektlöst och egenmäktigt! (Och så rullar den imaginära sagesmannen in under stenen igen, invirad i den varmaste kofta av ull från utvalda offerlamm).
Jag begriper att det kan uppfattas så. Jag förstår att det måste få vara down ibland. Jag vet precis. Har levat större delen av mina tidiga år i precis det paradigmet. Att i rädsla för (faktiskt) mig själv underordna mig min egen smärta och gömma mig för världen bakom den fasad av fasor jag riktar min uppmärksamhet mot och som jag låter styra mina steg. Vilket i själva verket är en illusion eftersom jag själv alltid styr mina steg. Även när jag väljer att underordna mig någon annan – tillsynes extern – ordning.
Fler exempel. Tomas Ledin – bygdens son – spelar i Sandviken. Över 7000 sålda biljetter på Göransson Arena. Då snackar vi seriöst med folk. Trängsel kan det nog aldrig bli i den arenan, men antalet barer var gravt underdimensionerat. Kötider på en halvtimme fick betraktas som korta. Och väl framme i baren serverades solvarm cider eller öl som alldeles nyss placerats i kylskåp av vinnarna i långsammaste-bartender-tävlingarna 2011. Som gjort för irritation. Antal sura miner: 0. Antal bråkande människor: samma.
Nu i fredags i globen samma sak. Ett antal tusen glada 90-talsmusikentutiaster köade dansande mot bardisken, skuttade och skrattade utan att jag kunde se något som helst trassel eller missnöje. Synnerligen stressad och därigenom barpersonal och underliga sälja-vatten-till-varje-pris-säkerhetsförskrifter till trots.
Allt oftare ser jag de där glada ansiktena. Möter främmande ögons vänlighet. Utväxlar varma bollar av ord med sådana man aldrig sett förut och aldrig någonsin kommer att se igen. Ser hur folk kommer överens. Hur de löser saker. Hur de vill att det ska blir bra. Så att de får må bra. Så att de får vara i livet på det sätt som får dem att vara varma, hela, äkta och uppriktiga. För det är ju först då det kan hända. Precis det. Att vara uppriktig. Det går inte att gnälla sig uppriktig.
Däremot går det att be om hjälp. Uppriktigt be om hjälp. Det är en ohygglig skillnad på att be om hjälp, ta emot den och med den energi hjälpen innehåller lyfta sig ur det hål man hamnat i. Att sluka hjälpen och envist sitta kvar på hålets botten och skrika efter fler anledningar att få stanna kvar där samt kräva att någon annan ska bygga ett bekvämt tak över gropen och installera centralvärme är något helt annat.
Sista exemplet för idag. Det har visst regnat lite den här sommaren. Och hösten. Och visst pratas det lite om regnet ibland. Själv har jag nära nog blivit vansinnig av det. Men jag är ganska ensam om det, faktiskt. "Jaha, det regnar" säger de flesta och låtsas som det regnar. Vilket man ju inte ens behöver låtsas. Vad gäller vädret har jag varit den största gnällspiken av dem alla, faktiskt. Vilket i sig är ganska intressant, tycker jag.
Vad är det med folk? Förstår ni inte vad det är ni ställer till med?
Varje gång du aktivt väljer att inte klaga, jämra dig eller bli ett offer för omständigheterna hotar du tillvarons absoluta grundvalar. Det hade du inte tänkt på, va? Jävla egoist! Ta ditt ansvar och välj att krypa genom leran under stenen istället för att skutta över den. Hinder är till för att krossa dig, inte för att övervinnas. Hinder är byggda för att få oss att kapitulera. Inget annat.
Tänk på atombomber. Det hade du glömt, inte sant? Och terrorister. När som helst kan de slå till. Var som helst. Hur som helst. Du, dina barn, dina vänner och ditt kvarter kan förvandlas till islamistisk köttfärs på godtyckliga grunder närhelst ödet så önskar. Du kan få vattenskador, bli påkört av en rattfyllerist, bli rånad i tunnelbanan eller nedslagen i en mörk gränd. Säkert våldtagen också. Det finns faktiskt brottslingar – MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE – det är FARLIGT! SKITJÄVLA SKITFARLIGT OCH DU SKA VARA RÄDD. R Ä D D ! ! !.
(Och - andas)
Såja, duktigt offer. Stanna där. Dra koftan om dig. Bli lite sjuk, vettja. Önska dig sjukdom. Använd din obevekliga tankes kraft för att framkalla sjukdom via ditt sinne, ditt hjärta och ut genom dina blodådror. För när du är sjuk får du vara hemma. Du får stanna hemma från jobbet. Du får höra husets ljud om dagen och lyssna till fågelsången genom fönstren. Har du lite tur kanske du smittar ditt barn. Då får ni vara tillsammans. Otvungen, oplanerad tid tillsammans. Hemma. Sjukt trevligt.
Glöm inte att önska dig sjukdom, alltså. När du är sjuk är du helt rätt ute. Dessutom kan du kanske bli lite ompysslad om det vill sig väl. Få värmeflaskor värmda och serveras örtte på sängen. Nästan som riktig kärlek, när man tänker efter. Men lite bättre ändå, inte sant? Utan krav på ömsesidighet. Bara ett rent, villkorslöst och totalt tagande. Men så händer då det hemska. Det onämndbara. Du blir frisk igen. Och vardagens jämntjocka betongfilt dras åter fram genom hjärtat. Dämpar pulsen och tar kväver själens kvillrande apropåer på ett förtjänstfullt sätt.
Envisa jävla människor! Ta sans! Dra ner huvudet i backen, dra ner brallorna och upp med stjärten. Den kvarn som maler mänsklig värme till universellt disharmonisk köttfärs i den gudomliga teaterns foajé kräver din underkastelse. Om du inte böjer huvudet aldrig så lite för dess auktoritet så tappar den kraft. Offerlinjen har varit ett av dess vassaste kort. Fort – vid varje brottsanvisning – in med ett vattentätt skott.
Om två människor bråkar. Snabbt in med en tredje, fjärde och femte. Pressa in en hel armé mellan de bägge så att de aldrig någonsin kommer överens. Skapa rädsla, förföljelse, vanvettiga upptåg i masspsykosens tecken. Skräm upp dem – för varandra (glänsande, inte sant)! Stör deras sömn, hota med guds vrede, ekonomisk kollaps, klimathot och utebliven iPhone. Skräm vettet ur dem men låte dem leva. Precis bara så att de kan andas och äta lite. Håll dem på sparlåga men håll dem för i helvete i livet. Till varje pris. Det är deras själars fångenskap vi är ute efter på det här stället.
Och när det inte verkar fungera längre – vad gör vi då? Alla de tomma hot som hållit dem fångna inuti maskinen. Vi levererar. Yes, box (black in colour) – we are showbusiness! We DO deliver. Sensationer. Spridda. Spretande. En psykedelisk kakafoni av projektioner som i sig agerar störsändare för den som ännu inte fångat ljuset. Och en armé av orcher med kilometerlånga metallpiskor att snärta var och en som under den artificiellt belysta himlen låter sin själs ljus tränga ut och sprida sina strålar. Gud förbjude. FÖRBJUDE! Ner på knä, subjekt.
Piskan känns inte efter ett tag. Den finns egentligen inte. Inget av det som skapats för att hålla oss fågna fanns visade det sig. Det var vi själva som skapat alltihopa. Vi rann ur samma källa som den maskin som hållit oss fångna. Eftersom det var så vi ville ha det. Vi ville få uppleva den ultimata kontrasten. Det har vi fått göra. Och vi börjar begripa att det aldrig var verkligt.
Tacka fan för att vi är glada.
Vintern 2010/2011 snöade det mycket och tågen fungerade inte sådär ohyggligt bra. Jag – som dittills åkt väldigt mycket tåg – fattade beslutet att sluta tåga. Det berodde inte enbart på min vana att missa tågen på morgonen utan var relativt direkt relaterat till förseningsspöket. Inte förseningarna som sådana, utan det tillstånd av frustrerad stress så många av medpassagerarna försattes i så snart förseningar infann sig.
Egentligen var det inte särskilt stor andel av passagerarna som reagerade på det viset. Det räcker med två upprörda offerkoftor för med kristallklar gnällstämma skära sönder harmonins förutsättningar i en hel tågvagn. Det hände lite för ofta och jag märkte att jag tog illa vid mig. Jag ville sätta mig hos de försmådda och tala dem ur det tankesätt som frätte på deras och omgivningens sinnen. Dra en ordvits. Göra en rolighet av dethela. Men efter något ganska misslyckat försök lät jag det vara och valde bilen istället.
Det har gått knappa två år och för varje möjlig observationspunkt blir iakttagelsen allt skarpare. Här några i min mening signifikanta exempel:
Arlanda en regnig dag i oktober. Flyget vid gaten invid ställs in. Sextiotalet passagerare har väntat. Någon drar ett litet skämt om inställdhet och inställsamhet. Någon säger att de faktiskt hinner fika ändå. Men det som fick mig att verkligen skutta till av glädje var att ingen – repeterar: ingen – faktiskt verkade ta det speciellt negativt. Det var häftigt.
Nu menar jag inte att det negativa får finnas. Om jag försöker se mig själv utifrån – betrakta mig inifrån den försmåddes ögon – inser jag att jag ser rätt ordentligt pompöst respektlös ut. Lätt för den jäveln med mungiporna uppe under öronen att säga. Jävla positivistfaschist. Optimistmaniker. Du undertrycker dina känslor- gubbe lille! Du vägrar möta dina inre negativa känslor och projicerar på din omvärld ett tvång till positivt tänkande som inte är något annat än djupt kränkande, respektlöst och egenmäktigt! (Och så rullar den imaginära sagesmannen in under stenen igen, invirad i den varmaste kofta av ull från utvalda offerlamm).
Jag begriper att det kan uppfattas så. Jag förstår att det måste få vara down ibland. Jag vet precis. Har levat större delen av mina tidiga år i precis det paradigmet. Att i rädsla för (faktiskt) mig själv underordna mig min egen smärta och gömma mig för världen bakom den fasad av fasor jag riktar min uppmärksamhet mot och som jag låter styra mina steg. Vilket i själva verket är en illusion eftersom jag själv alltid styr mina steg. Även när jag väljer att underordna mig någon annan – tillsynes extern – ordning.
Fler exempel. Tomas Ledin – bygdens son – spelar i Sandviken. Över 7000 sålda biljetter på Göransson Arena. Då snackar vi seriöst med folk. Trängsel kan det nog aldrig bli i den arenan, men antalet barer var gravt underdimensionerat. Kötider på en halvtimme fick betraktas som korta. Och väl framme i baren serverades solvarm cider eller öl som alldeles nyss placerats i kylskåp av vinnarna i långsammaste-bartender-tävlingarna 2011. Som gjort för irritation. Antal sura miner: 0. Antal bråkande människor: samma.
Nu i fredags i globen samma sak. Ett antal tusen glada 90-talsmusikentutiaster köade dansande mot bardisken, skuttade och skrattade utan att jag kunde se något som helst trassel eller missnöje. Synnerligen stressad och därigenom barpersonal och underliga sälja-vatten-till-varje-pris-säkerhetsförskrifter till trots.
Allt oftare ser jag de där glada ansiktena. Möter främmande ögons vänlighet. Utväxlar varma bollar av ord med sådana man aldrig sett förut och aldrig någonsin kommer att se igen. Ser hur folk kommer överens. Hur de löser saker. Hur de vill att det ska blir bra. Så att de får må bra. Så att de får vara i livet på det sätt som får dem att vara varma, hela, äkta och uppriktiga. För det är ju först då det kan hända. Precis det. Att vara uppriktig. Det går inte att gnälla sig uppriktig.
Däremot går det att be om hjälp. Uppriktigt be om hjälp. Det är en ohygglig skillnad på att be om hjälp, ta emot den och med den energi hjälpen innehåller lyfta sig ur det hål man hamnat i. Att sluka hjälpen och envist sitta kvar på hålets botten och skrika efter fler anledningar att få stanna kvar där samt kräva att någon annan ska bygga ett bekvämt tak över gropen och installera centralvärme är något helt annat.
Sista exemplet för idag. Det har visst regnat lite den här sommaren. Och hösten. Och visst pratas det lite om regnet ibland. Själv har jag nära nog blivit vansinnig av det. Men jag är ganska ensam om det, faktiskt. "Jaha, det regnar" säger de flesta och låtsas som det regnar. Vilket man ju inte ens behöver låtsas. Vad gäller vädret har jag varit den största gnällspiken av dem alla, faktiskt. Vilket i sig är ganska intressant, tycker jag.
Vad är det med folk? Förstår ni inte vad det är ni ställer till med?
Varje gång du aktivt väljer att inte klaga, jämra dig eller bli ett offer för omständigheterna hotar du tillvarons absoluta grundvalar. Det hade du inte tänkt på, va? Jävla egoist! Ta ditt ansvar och välj att krypa genom leran under stenen istället för att skutta över den. Hinder är till för att krossa dig, inte för att övervinnas. Hinder är byggda för att få oss att kapitulera. Inget annat.
Tänk på atombomber. Det hade du glömt, inte sant? Och terrorister. När som helst kan de slå till. Var som helst. Hur som helst. Du, dina barn, dina vänner och ditt kvarter kan förvandlas till islamistisk köttfärs på godtyckliga grunder närhelst ödet så önskar. Du kan få vattenskador, bli påkört av en rattfyllerist, bli rånad i tunnelbanan eller nedslagen i en mörk gränd. Säkert våldtagen också. Det finns faktiskt brottslingar – MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE – det är FARLIGT! SKITJÄVLA SKITFARLIGT OCH DU SKA VARA RÄDD. R Ä D D ! ! !.
(Och - andas)
Såja, duktigt offer. Stanna där. Dra koftan om dig. Bli lite sjuk, vettja. Önska dig sjukdom. Använd din obevekliga tankes kraft för att framkalla sjukdom via ditt sinne, ditt hjärta och ut genom dina blodådror. För när du är sjuk får du vara hemma. Du får stanna hemma från jobbet. Du får höra husets ljud om dagen och lyssna till fågelsången genom fönstren. Har du lite tur kanske du smittar ditt barn. Då får ni vara tillsammans. Otvungen, oplanerad tid tillsammans. Hemma. Sjukt trevligt.
Glöm inte att önska dig sjukdom, alltså. När du är sjuk är du helt rätt ute. Dessutom kan du kanske bli lite ompysslad om det vill sig väl. Få värmeflaskor värmda och serveras örtte på sängen. Nästan som riktig kärlek, när man tänker efter. Men lite bättre ändå, inte sant? Utan krav på ömsesidighet. Bara ett rent, villkorslöst och totalt tagande. Men så händer då det hemska. Det onämndbara. Du blir frisk igen. Och vardagens jämntjocka betongfilt dras åter fram genom hjärtat. Dämpar pulsen och tar kväver själens kvillrande apropåer på ett förtjänstfullt sätt.
Envisa jävla människor! Ta sans! Dra ner huvudet i backen, dra ner brallorna och upp med stjärten. Den kvarn som maler mänsklig värme till universellt disharmonisk köttfärs i den gudomliga teaterns foajé kräver din underkastelse. Om du inte böjer huvudet aldrig så lite för dess auktoritet så tappar den kraft. Offerlinjen har varit ett av dess vassaste kort. Fort – vid varje brottsanvisning – in med ett vattentätt skott.
Om två människor bråkar. Snabbt in med en tredje, fjärde och femte. Pressa in en hel armé mellan de bägge så att de aldrig någonsin kommer överens. Skapa rädsla, förföljelse, vanvettiga upptåg i masspsykosens tecken. Skräm upp dem – för varandra (glänsande, inte sant)! Stör deras sömn, hota med guds vrede, ekonomisk kollaps, klimathot och utebliven iPhone. Skräm vettet ur dem men låte dem leva. Precis bara så att de kan andas och äta lite. Håll dem på sparlåga men håll dem för i helvete i livet. Till varje pris. Det är deras själars fångenskap vi är ute efter på det här stället.
Och när det inte verkar fungera längre – vad gör vi då? Alla de tomma hot som hållit dem fångna inuti maskinen. Vi levererar. Yes, box (black in colour) – we are showbusiness! We DO deliver. Sensationer. Spridda. Spretande. En psykedelisk kakafoni av projektioner som i sig agerar störsändare för den som ännu inte fångat ljuset. Och en armé av orcher med kilometerlånga metallpiskor att snärta var och en som under den artificiellt belysta himlen låter sin själs ljus tränga ut och sprida sina strålar. Gud förbjude. FÖRBJUDE! Ner på knä, subjekt.
Piskan känns inte efter ett tag. Den finns egentligen inte. Inget av det som skapats för att hålla oss fågna fanns visade det sig. Det var vi själva som skapat alltihopa. Vi rann ur samma källa som den maskin som hållit oss fångna. Eftersom det var så vi ville ha det. Vi ville få uppleva den ultimata kontrasten. Det har vi fått göra. Och vi börjar begripa att det aldrig var verkligt.
Tacka fan för att vi är glada.
fredag 19 oktober 2012
Gamla hjulspår
Det bar iväg till staden vid det transparenta vattenflödets möte med den förhöjda inre vattenytan. Jag hade inte alls förväntat mig att spöket skulle finnas kvar. Att dåtidens ande skulle komma över mig och viska till mig. Men det gjorde den. Det räckte med att hjulspåren sammanföll med den rutt jag följde på den dubbelgamla tiden. Tiden före tiden som föregick den tid jag kallar nuet. Jag har åkt den vägen så ohyggligt många gånger. Men det var så länge sedan att jag inte förväntade mig styrkan i hågkomsten.
Hågkomst och hågkomst, knappast något endaste egentligt minne. Inte på det sättet. Snarare en känsla. Skuggan av en känsla, likt en dimma. En skugga. Ett spöke. Det handlade inte om återblickar på ögonblick, om uppspelade sekvenser av dåtida scenarier. Nej, det saknade helt holistisk koppling. Dimman bestod i tusentals partiklar av den känsla jag en gång var. Levde. Andades. Av den själsliga punkt som i sitt möte med just den marken där och då gav upphov till en viss vibration. En vibration som väntat där sedan dess. Längst vägen, parkerade i högerfilen uppför ett stigningsfält.
Hemstadssymmetrier.
Det var där och då vanmakten kom in i mitt liv. Det var där jag började fly på allvar. Timme efter timme i bil på väg dit och därifrån – till vad som blev min första alldeles egna yrkesmässigt betingade geografiska fristad. Mycket lite hade ändrats. Symmetrin i mitt återbesök hos mina egna tankegångar var nästan hånfull. Fick mig ur balans en aning. Fick mig att se mig som jag var. Och se de band som leder från den punkten till nutiden. Vad som hängt i banden. Hur de vibrerat och vibrerar.
Jag var en mycket arg person då. Arg på ett synnerligen destruktivt sätt. Någonstans hade jag där och då bestämt mig för att det snart skulle vara slut. Hösten 1995. Räckets krasande mot bakskärmen. Tanken och känslan som var kortare än en sekund. Hjärtat som drog i ratten mot tankens vilja. Och jag som inte kunde begripa varför jag inte ville åka genom gurkstaden. Givetvis. Ett självvalt mindblock av Lucas-art. Ett ögonblick av ohygglighet. I flykt. I full fart mot sydväst med ryggen mot mitt eget vändande av ryggen.
Där i vad som då kallades hemma fanns den egna familjen. Kontroversen och den självpåtagna bakbundenheten. Hans värme och de andras skränande. Samt den obskyra skara som då blivit de jag bodde med. Huvudet sökte svaren. Tanken försköt känslan och impulserna helt och hållet och ville finna rationella, fyrkantiga och pålitliga mönster att strukturera i en simmig värld av sprattlande armar som huggits av från ett levande väsen. En fullkomligt söndertrampad känslighet, undertryckt och icke önskad längre.
Jag flydde dit eftersom jag fick vara ensam. Relativt ensam. Jag fick välja mitt sällskap själv och det bestod relativt ofta av inget sällskap alls. En öronbedövande tystnad i något slags avskild kravlöshet. Hotellet var detsamma då som nu. Vägarna. Vädret. Årstiden. Fy för fan. Vilket jävla helvete det var, egentligen. Och alltihop hittade jag på själv. Jag hade – om jag ställt mig utanför mig själv en stund – full frihet att forma min egen tillvaro. Mitt hjärta var fullt av idéer, drömmar och önskningar. Istället skruvade jag på locket på burken och lät det gå tretton år till.
Ångesten inför hemresan började alltid frampå eftermiddagen hemresedagen. Strax efter lunch. Just den här gången mer bultande än någonsin. Jag minns inte exakt, men jag tror att det var mitt samvete som bultade värst. Jag hade definitivt brutit mot de outtalade konventioner det rationella livet stipulerade och hade ingen lust att vistas i sinnets artificiella belysning just precis då. Vid 15-tiden ringde min farsa. Han var i stan och ville åka med hem.
Knappast någon tillfällighet. Han hade åkt tåg ner "av en händelse" och var på något slags mässa. En mässa han aldrig annars ens skulle tänkt tanken att besöka. Där fanns han. Några kilometer ifrån mig när jag mådde som absolut värst och behövde honom som allra mest. Han visste det fastän vi inte talat på veckor. Ändå hade han nosat reda på mig. Vi åkte tillsammans genom regnet hem. Vi passerade bron i gurkstaden åt andra hållet. Vi pratade lite. Men mest satt vi tysta och lät det regleras.
De yttre parametrarna var desamma. Och knutpunkterna dånade mot mig genom tiden från då till nu. Jag var där ute på kanten och vände den där gången. Eftersom det är bland de verkligt interpersonella tabuämnena vet jag faktiskt inte om det är något vi alla ska igenom eller om det är något som är relativt sällsynt. Men min känsla säger mig att vi måste genom den passagen. Allihopa. Vi måste kasta frågan i ansiktet på oss själva. "Vill du leva?". Och vi måste besvara frågan. Vi måste svara "Ja" eller "Nej". Vi måste verkligen svara. Tydligt. Bestämt. Annars kommer frågan tillbaka.
Jag har inte hört frågan sedan den gången. Det tog ett tag innan jag begrep vad det var som hade hänt. Jag hade ju bara varit ute och åkt bil. Jobbat. Åkt hem med farsan. Kanske funderat lite. Men nu, 17 år senare blev det ganska tydligt. Jag valde att fortsätta den där gången. Det var långt ifrån första gången jag gjorde resan dit. Och inte heller sista. Men just den gången markerar en punkt då allt förändrades. Det förändrades inte i sig själv utan jag ändrade på allt genom att ändra mitt sätt att se på det.
Jag tillät mig själv saker från den dagen. Inte uttalat, knappt ens tänkt, men jag började bygga ytor där jag själv fick plats. Skapade tillfälliga lekplatser för mitt sinne och mitt hjärta som luftbubblor ingjutna i den mest orubbliga betongfortifikation. Levde uppriktigt dubbelt och lät de bägge förnamnen sticka iväg i vad helst riktning de kände för. Det var min lösning. Det var min konstruktion att hantera svaret Ja på frågan.
Många år senare var det just den inställningen som ledde mig hit. Som ledde mig genom den stängda dörr jag aldrig spikat igen. Hennes ljus strålade genom gliporna mot karmen. Hennes värme bultade. Hennes vibration sjöng. Alla de drömmar jag haft. Alla de bilder som fått mig att andas när syret var slut. Det var verkliga! De var äkta och levande. Hon hade funnits och andats här i alla år och det krampaktiga drömmandet hade fått sin puls därifrån hela tiden!
Jag är mycket glad att jag fått och får uppleva det mitt liv ger mig. En omistlig upplevelse jag sannolikt själv bett om. Vissa dagar möter symmetrierna varandra med sådan kraft att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det händer inte så ofta men det tar min luft och tvingar mig till återgång in i mig själv en stund. Gårdagen var en sådan. Innesluten av regnet och tystnaden rusandes genom skogen i det totala mörkret återvände jag och rensade bort taggar som fastnat.
Det är nästan alltid tyst när jag åker nu. Hur mycket jag än älskar musiken så vinner tystnaden så gott som varje gång. Det samordnande föremålet för utflykten uttalade kring avsaknad av ljudlig underhållning i automotiv rörelse att "då har man nog verkligen landat i sig själv". Så sa han. Och det var på något sätt pusselbiten som saknades. Som mötte det piskande regnet och tvingade resten att skärskådas. Avhandlas. Arkiveras.
Från stallet hörs rytmerna. De lockar, förför och förespeglar. Hon är dess upphov. Hon är rytmens portal in i mitt liv och just nu dånar den så att spånet virvlar där ute i boxarna. Det tilltar. Här som i helheten. Och även efter att rytmerna tystnad och fötterna trött försöker förstå vad det var som hände så fortsätter pulsökningen. Närvaron. Mökret och regnet tappar sin verkan. I sårbarheten bor den dundrande styrkan.
Hågkomst och hågkomst, knappast något endaste egentligt minne. Inte på det sättet. Snarare en känsla. Skuggan av en känsla, likt en dimma. En skugga. Ett spöke. Det handlade inte om återblickar på ögonblick, om uppspelade sekvenser av dåtida scenarier. Nej, det saknade helt holistisk koppling. Dimman bestod i tusentals partiklar av den känsla jag en gång var. Levde. Andades. Av den själsliga punkt som i sitt möte med just den marken där och då gav upphov till en viss vibration. En vibration som väntat där sedan dess. Längst vägen, parkerade i högerfilen uppför ett stigningsfält.
Hemstadssymmetrier.
Det var där och då vanmakten kom in i mitt liv. Det var där jag började fly på allvar. Timme efter timme i bil på väg dit och därifrån – till vad som blev min första alldeles egna yrkesmässigt betingade geografiska fristad. Mycket lite hade ändrats. Symmetrin i mitt återbesök hos mina egna tankegångar var nästan hånfull. Fick mig ur balans en aning. Fick mig att se mig som jag var. Och se de band som leder från den punkten till nutiden. Vad som hängt i banden. Hur de vibrerat och vibrerar.
Jag var en mycket arg person då. Arg på ett synnerligen destruktivt sätt. Någonstans hade jag där och då bestämt mig för att det snart skulle vara slut. Hösten 1995. Räckets krasande mot bakskärmen. Tanken och känslan som var kortare än en sekund. Hjärtat som drog i ratten mot tankens vilja. Och jag som inte kunde begripa varför jag inte ville åka genom gurkstaden. Givetvis. Ett självvalt mindblock av Lucas-art. Ett ögonblick av ohygglighet. I flykt. I full fart mot sydväst med ryggen mot mitt eget vändande av ryggen.
Där i vad som då kallades hemma fanns den egna familjen. Kontroversen och den självpåtagna bakbundenheten. Hans värme och de andras skränande. Samt den obskyra skara som då blivit de jag bodde med. Huvudet sökte svaren. Tanken försköt känslan och impulserna helt och hållet och ville finna rationella, fyrkantiga och pålitliga mönster att strukturera i en simmig värld av sprattlande armar som huggits av från ett levande väsen. En fullkomligt söndertrampad känslighet, undertryckt och icke önskad längre.
Jag flydde dit eftersom jag fick vara ensam. Relativt ensam. Jag fick välja mitt sällskap själv och det bestod relativt ofta av inget sällskap alls. En öronbedövande tystnad i något slags avskild kravlöshet. Hotellet var detsamma då som nu. Vägarna. Vädret. Årstiden. Fy för fan. Vilket jävla helvete det var, egentligen. Och alltihop hittade jag på själv. Jag hade – om jag ställt mig utanför mig själv en stund – full frihet att forma min egen tillvaro. Mitt hjärta var fullt av idéer, drömmar och önskningar. Istället skruvade jag på locket på burken och lät det gå tretton år till.
Ångesten inför hemresan började alltid frampå eftermiddagen hemresedagen. Strax efter lunch. Just den här gången mer bultande än någonsin. Jag minns inte exakt, men jag tror att det var mitt samvete som bultade värst. Jag hade definitivt brutit mot de outtalade konventioner det rationella livet stipulerade och hade ingen lust att vistas i sinnets artificiella belysning just precis då. Vid 15-tiden ringde min farsa. Han var i stan och ville åka med hem.
Knappast någon tillfällighet. Han hade åkt tåg ner "av en händelse" och var på något slags mässa. En mässa han aldrig annars ens skulle tänkt tanken att besöka. Där fanns han. Några kilometer ifrån mig när jag mådde som absolut värst och behövde honom som allra mest. Han visste det fastän vi inte talat på veckor. Ändå hade han nosat reda på mig. Vi åkte tillsammans genom regnet hem. Vi passerade bron i gurkstaden åt andra hållet. Vi pratade lite. Men mest satt vi tysta och lät det regleras.
De yttre parametrarna var desamma. Och knutpunkterna dånade mot mig genom tiden från då till nu. Jag var där ute på kanten och vände den där gången. Eftersom det är bland de verkligt interpersonella tabuämnena vet jag faktiskt inte om det är något vi alla ska igenom eller om det är något som är relativt sällsynt. Men min känsla säger mig att vi måste genom den passagen. Allihopa. Vi måste kasta frågan i ansiktet på oss själva. "Vill du leva?". Och vi måste besvara frågan. Vi måste svara "Ja" eller "Nej". Vi måste verkligen svara. Tydligt. Bestämt. Annars kommer frågan tillbaka.
Jag har inte hört frågan sedan den gången. Det tog ett tag innan jag begrep vad det var som hade hänt. Jag hade ju bara varit ute och åkt bil. Jobbat. Åkt hem med farsan. Kanske funderat lite. Men nu, 17 år senare blev det ganska tydligt. Jag valde att fortsätta den där gången. Det var långt ifrån första gången jag gjorde resan dit. Och inte heller sista. Men just den gången markerar en punkt då allt förändrades. Det förändrades inte i sig själv utan jag ändrade på allt genom att ändra mitt sätt att se på det.
Jag tillät mig själv saker från den dagen. Inte uttalat, knappt ens tänkt, men jag började bygga ytor där jag själv fick plats. Skapade tillfälliga lekplatser för mitt sinne och mitt hjärta som luftbubblor ingjutna i den mest orubbliga betongfortifikation. Levde uppriktigt dubbelt och lät de bägge förnamnen sticka iväg i vad helst riktning de kände för. Det var min lösning. Det var min konstruktion att hantera svaret Ja på frågan.
Många år senare var det just den inställningen som ledde mig hit. Som ledde mig genom den stängda dörr jag aldrig spikat igen. Hennes ljus strålade genom gliporna mot karmen. Hennes värme bultade. Hennes vibration sjöng. Alla de drömmar jag haft. Alla de bilder som fått mig att andas när syret var slut. Det var verkliga! De var äkta och levande. Hon hade funnits och andats här i alla år och det krampaktiga drömmandet hade fått sin puls därifrån hela tiden!
Jag är mycket glad att jag fått och får uppleva det mitt liv ger mig. En omistlig upplevelse jag sannolikt själv bett om. Vissa dagar möter symmetrierna varandra med sådan kraft att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det händer inte så ofta men det tar min luft och tvingar mig till återgång in i mig själv en stund. Gårdagen var en sådan. Innesluten av regnet och tystnaden rusandes genom skogen i det totala mörkret återvände jag och rensade bort taggar som fastnat.
Det är nästan alltid tyst när jag åker nu. Hur mycket jag än älskar musiken så vinner tystnaden så gott som varje gång. Det samordnande föremålet för utflykten uttalade kring avsaknad av ljudlig underhållning i automotiv rörelse att "då har man nog verkligen landat i sig själv". Så sa han. Och det var på något sätt pusselbiten som saknades. Som mötte det piskande regnet och tvingade resten att skärskådas. Avhandlas. Arkiveras.
Från stallet hörs rytmerna. De lockar, förför och förespeglar. Hon är dess upphov. Hon är rytmens portal in i mitt liv och just nu dånar den så att spånet virvlar där ute i boxarna. Det tilltar. Här som i helheten. Och även efter att rytmerna tystnad och fötterna trött försöker förstå vad det var som hände så fortsätter pulsökningen. Närvaron. Mökret och regnet tappar sin verkan. I sårbarheten bor den dundrande styrkan.
måndag 15 oktober 2012
Obalans och hastighet
Går det för fort ibland? Hänger du inte med? Känns det som om de saker som händer i, hos eller runtomkring inte hinner uppfattas innan nästa bildruta tar vid och stjäl fokus? Som om filmen som spelas upp innehåller mer än bara de stillbilder som i snabbt uppspelad sekvens ger intrycket av en viss händelse. Det är kanske inte någon slump.
Jag har jobbat mycket med obalanser de senaste åren. Känslomässiga, tankemässiga, livsstilsmässiga och alla former av obalanser man kan tänka sig. Jobba för mycket eller för lite. Äta för mycket av det ena och det andra. Känna efter för mycket eller inte alls. Ha för bråttom eller inte. Låta vara eller analysera. Engagera sig eller låta bli. Och nu senast – tänka eller känna. En riktig batalj, den senaste. Den om sinnets tjatter visavi själens ro.
Det kan vara så att jag börjar få häng på något där – i känslan. Det är som om idéerna och tankarna inte längre villkorslöst äger mig. Som om jag faktiskt har ventilen i handen, åtminstone ibland. Då kommer nästa tanke. Eller är det kanske snarare en känsla? Den om balansen, rörelserna och själva kroppen. Jag har aldrig brytt mig så mycket om min kropp. Inte så att jag direkt misshandlat den – jo, det har jag också gjort, men inte på det uppsåtliga viset utan mera indirekt genom bristande uppmärksamhet av densamma.
Till min egen förvåning blir jag – i takt med att tanken kan regleras och fås att hålla sig på mattan ibland – mer och mer medveten om den kropp jag lever i. Känslan som tar tankens plats hade tydligen den effekten. Att kunna lyssna inte bara inåt i det oändligt utspejsade inre universumet (harkel) utan också att lyssna med hela kroppen. Såsmåningom. Tror jag.
Jag börjar tänka på min egen balans. Att jag rör mig kantigt och fort. Jag provar att gå lite långsammare. Att sega ner mina rörelser. Upplevelsen är en helt annan. Jag blir medveten om min kropp och dess framfart – en faktiskt helt ny sensation. Tidigare har kroppen alltid följt tanken. Tanken har redan varit där – bäst för kroppen att få tummen ur och pallra sig dit. Med så hög hastighet som möjligt.
Men kanske inte bara därför. Jag märker att när jag drar ner på tempot blir hela känslan i kroppen en annan. Musklerna som för mig framåt kommunicerar med varandra. Rörelserna blir geometriska , mer harmoniska och på något sätt varmare. Jag inser att jag rört mig hastigt och ryckigt inte bara på grund av önskan att vara där jag snart är redan nu utan som ett sätt att erhålla mobilitet trots en ganska hög grad av obalans. I sinne såväl som kropp.
Obalanser som jag till stor del nu gjort mig av med, men vars rörelsemönster ändå hängt sig kvar en god stund. Vem vet, kanske återimplicerar rörelserna obalansen även till sinnet. Knappast orimligt. Jag inser att jag i min gång hållit uppe takten för att möta den obalans jag fick när jag pajade ryggen för tio år sedan. Istället för att medvetet ändra rörelsemönster. Till exempel.
Parallellen till animationer är slående. Jag har jobbat mycket med animationer. Det är svårt att få animationer att se bra ut på datorer eftersom deras operativsystem hanterar så mycket saker och man som utvecklare aldrig kan vara säker på hur mycket kraft datorn har till övers för just den uppgift som presentationen min animation kommer att bereda. En animation som sett perfekt ut i utvecklingsverktyget kan därför, till följd av andra program i användarens dator, se väldigt ryckig ut.
Snabba rörelser döljer lätt små ojämnheter.
Det finns emellertid en universell workaround på problemet; att låta animationen gå väldigt fort. Vid riktigt snabba rörelser hinner ögat inte uppfatta hackighet utan har en förmåga att själv interpolera de eventuellt på CPU-tids-fördelnings-baserade grunder uteblivna intrycken. Du ser det överallt. På webbsidor, TV, i mobiler och operativsystem. Animationerna är snabba för att du inte ska se glitcharna. För att du inte ska upptäcka obalansen.
Jag har jobbat mycket med obalanser de senaste åren. Känslomässiga, tankemässiga, livsstilsmässiga och alla former av obalanser man kan tänka sig. Jobba för mycket eller för lite. Äta för mycket av det ena och det andra. Känna efter för mycket eller inte alls. Ha för bråttom eller inte. Låta vara eller analysera. Engagera sig eller låta bli. Och nu senast – tänka eller känna. En riktig batalj, den senaste. Den om sinnets tjatter visavi själens ro.
Det kan vara så att jag börjar få häng på något där – i känslan. Det är som om idéerna och tankarna inte längre villkorslöst äger mig. Som om jag faktiskt har ventilen i handen, åtminstone ibland. Då kommer nästa tanke. Eller är det kanske snarare en känsla? Den om balansen, rörelserna och själva kroppen. Jag har aldrig brytt mig så mycket om min kropp. Inte så att jag direkt misshandlat den – jo, det har jag också gjort, men inte på det uppsåtliga viset utan mera indirekt genom bristande uppmärksamhet av densamma.
Till min egen förvåning blir jag – i takt med att tanken kan regleras och fås att hålla sig på mattan ibland – mer och mer medveten om den kropp jag lever i. Känslan som tar tankens plats hade tydligen den effekten. Att kunna lyssna inte bara inåt i det oändligt utspejsade inre universumet (harkel) utan också att lyssna med hela kroppen. Såsmåningom. Tror jag.
Jag börjar tänka på min egen balans. Att jag rör mig kantigt och fort. Jag provar att gå lite långsammare. Att sega ner mina rörelser. Upplevelsen är en helt annan. Jag blir medveten om min kropp och dess framfart – en faktiskt helt ny sensation. Tidigare har kroppen alltid följt tanken. Tanken har redan varit där – bäst för kroppen att få tummen ur och pallra sig dit. Med så hög hastighet som möjligt.
Men kanske inte bara därför. Jag märker att när jag drar ner på tempot blir hela känslan i kroppen en annan. Musklerna som för mig framåt kommunicerar med varandra. Rörelserna blir geometriska , mer harmoniska och på något sätt varmare. Jag inser att jag rört mig hastigt och ryckigt inte bara på grund av önskan att vara där jag snart är redan nu utan som ett sätt att erhålla mobilitet trots en ganska hög grad av obalans. I sinne såväl som kropp.
Obalanser som jag till stor del nu gjort mig av med, men vars rörelsemönster ändå hängt sig kvar en god stund. Vem vet, kanske återimplicerar rörelserna obalansen även till sinnet. Knappast orimligt. Jag inser att jag i min gång hållit uppe takten för att möta den obalans jag fick när jag pajade ryggen för tio år sedan. Istället för att medvetet ändra rörelsemönster. Till exempel.
Parallellen till animationer är slående. Jag har jobbat mycket med animationer. Det är svårt att få animationer att se bra ut på datorer eftersom deras operativsystem hanterar så mycket saker och man som utvecklare aldrig kan vara säker på hur mycket kraft datorn har till övers för just den uppgift som presentationen min animation kommer att bereda. En animation som sett perfekt ut i utvecklingsverktyget kan därför, till följd av andra program i användarens dator, se väldigt ryckig ut.
Snabba rörelser döljer lätt små ojämnheter.
Det finns emellertid en universell workaround på problemet; att låta animationen gå väldigt fort. Vid riktigt snabba rörelser hinner ögat inte uppfatta hackighet utan har en förmåga att själv interpolera de eventuellt på CPU-tids-fördelnings-baserade grunder uteblivna intrycken. Du ser det överallt. På webbsidor, TV, i mobiler och operativsystem. Animationerna är snabba för att du inte ska se glitcharna. För att du inte ska upptäcka obalansen.
söndag 14 oktober 2012
Mästerligt
Carl Norberg skriver om det som är kärnan i den kärna av kärnor som vi nu raskt mer eller mindre medvetet avskaffar.
tisdag 9 oktober 2012
Färdigfightat
David Wilcock är en sådan där komination av drömmare och tänkare som man kanske inte möter så ofta. Tror jag. Har aldrig träffat snubben. Men han har "exponerat", "avslöjat" och - ja - du fattar. Följt upp sina drömmar och intryck med logiska afterforskare. En debunkare som det heter på konspiratoriska.
Men nu verkar guben förstått vad det går ut på.. Att bara låta det vara och försvinna av sig själv. Som det bör. Vilket i sin tur förefaller kräva att man kan göra detsamma med sig själv. Vilket ju inte är det allra enklaste, men vilket också med största sannolikhet föranleder själva vistelsen här.
Men nu verkar guben förstått vad det går ut på.. Att bara låta det vara och försvinna av sig själv. Som det bör. Vilket i sin tur förefaller kräva att man kan göra detsamma med sig själv. Vilket ju inte är det allra enklaste, men vilket också med största sannolikhet föranleder själva vistelsen här.
lördag 6 oktober 2012
Annorlunda. Precis som alla andra.
Snabba, korta och koncisa tankegångar som ordnar pusselbitar till sammanhang. Så självklara och banala att jag nästan ignorerar dem av bara farten. Inte sällan är huvudet ganska trött när de dyker upp. Små golfbollar på en okrattad grusgång. Hårt lindande men likväl lätta att placera.
Klart som fan idéerna bråkar på mig. Den gångna veckan har varit idet närmaste outhärdlig därvidlag. Ibland så illa att jag vill ryta i på skarpen och stoppa flödet. För jag har ju det valet. Det har vi allihopa. Att stoppa flödet och – här kommer det – lägga det i någon annans händer.
Jag kan ju bestämma att jag inte längre bestämmer över vad som är möjligt och om jag vill. Självklart kan jag det! Jag måste ju absolut inte sparka runt och vända på alla stenar, grubbla och klura. Ingen kan någonsin tvinga mig till det. Det är helt och hållet mitt eget val. Hela tiden. Det är bara att jag aldrig tänkt på det förut. Faktiskt. Visst är det fånigt. Banalt.
Om jag väljer att lägga ner tänkandet så betyder inte det att jag per definition får ett tomrum. Det betyder inte att jag aktivt måste lobotomera mig och fastna i ett nolläge. Jag kan helt enkelt välja att installera ett av otaliga färdiga tankepaketsmönster i sinnet. Utbilda det.
Skaffa mig en kultiverad, väl avägd och färdigpaketerad vy av världen. Eller flera, rentav. Ladda ner och installera, klart på ett ögonblick. Kanske är det häri min lösa skruv sitter. Jag har alltid varit dålig på att öppna upp för extern kunskap. Inte obildbar men jag har alltid granskat ingående flöden. Tjurskalligt gjort mina alldeles egna observationer och dragit mina egna slutsatser.
Nej, jag väljer hur jag vill ha det och gör det med känslan. Väljer tankens fortsatta (ur)spårning eftersom det känns rätt. Eftersom det alltid känts rätt. Alternativet, däremot lockar inte så mycket. Inte alls. Inte i nuläget i alla fall. Fastän det har nog – begriper jag nu – lockat betydligt mer förut. Betydligt.
Alternativet är att avsluta den egna mentala suveräniteten. Avhända mig min frihet i tanken men inte nödvändigtvis i känslan. Att välja en högre grad av begränsning är ju inte nödvändigt en dålig utmaning. Men jag kan inte. Kanske är jag för stolt. För envis. För tjurskalligt nyfiken. Vad vet jag – jag kan inte.
Inte aktivt välja att inte tänka. Varför skulle jag göra det? För att det är jobbigt? För att jag vill ägna mig åt annat, mer betydelsefullt? Jo, där finns en avvägning. När tanken tar över känslan är det dags att bryta. Klappa en häst, pussa på Kärleken, sniffa på en skog eller uppsöka vattnet. Det gäller att vara noga med den saken.
Så världen och tanken fortsätter att vara utan begränsningar en stund till. Visst, det blir jobbigt vissa veckor. Men det tar jag gärna. Jag tycker inte om gränser och orkar knappt tänka tanken att ge upp den eftersom tankarna är jobbiga att hantera. Ställt mot sitt alternativ känns det inte så besvärligt. Snarast uppsluppet och lättflytande. Livfullt, faktiskt.
Klart som fan idéerna bråkar på mig. Den gångna veckan har varit idet närmaste outhärdlig därvidlag. Ibland så illa att jag vill ryta i på skarpen och stoppa flödet. För jag har ju det valet. Det har vi allihopa. Att stoppa flödet och – här kommer det – lägga det i någon annans händer.
Jag kan ju bestämma att jag inte längre bestämmer över vad som är möjligt och om jag vill. Självklart kan jag det! Jag måste ju absolut inte sparka runt och vända på alla stenar, grubbla och klura. Ingen kan någonsin tvinga mig till det. Det är helt och hållet mitt eget val. Hela tiden. Det är bara att jag aldrig tänkt på det förut. Faktiskt. Visst är det fånigt. Banalt.
Om jag väljer att lägga ner tänkandet så betyder inte det att jag per definition får ett tomrum. Det betyder inte att jag aktivt måste lobotomera mig och fastna i ett nolläge. Jag kan helt enkelt välja att installera ett av otaliga färdiga tankepaketsmönster i sinnet. Utbilda det.
Skaffa mig en kultiverad, väl avägd och färdigpaketerad vy av världen. Eller flera, rentav. Ladda ner och installera, klart på ett ögonblick. Kanske är det häri min lösa skruv sitter. Jag har alltid varit dålig på att öppna upp för extern kunskap. Inte obildbar men jag har alltid granskat ingående flöden. Tjurskalligt gjort mina alldeles egna observationer och dragit mina egna slutsatser.
Nej, jag väljer hur jag vill ha det och gör det med känslan. Väljer tankens fortsatta (ur)spårning eftersom det känns rätt. Eftersom det alltid känts rätt. Alternativet, däremot lockar inte så mycket. Inte alls. Inte i nuläget i alla fall. Fastän det har nog – begriper jag nu – lockat betydligt mer förut. Betydligt.
Alternativet är att avsluta den egna mentala suveräniteten. Avhända mig min frihet i tanken men inte nödvändigtvis i känslan. Att välja en högre grad av begränsning är ju inte nödvändigt en dålig utmaning. Men jag kan inte. Kanske är jag för stolt. För envis. För tjurskalligt nyfiken. Vad vet jag – jag kan inte.
Inte aktivt välja att inte tänka. Varför skulle jag göra det? För att det är jobbigt? För att jag vill ägna mig åt annat, mer betydelsefullt? Jo, där finns en avvägning. När tanken tar över känslan är det dags att bryta. Klappa en häst, pussa på Kärleken, sniffa på en skog eller uppsöka vattnet. Det gäller att vara noga med den saken.
Så världen och tanken fortsätter att vara utan begränsningar en stund till. Visst, det blir jobbigt vissa veckor. Men det tar jag gärna. Jag tycker inte om gränser och orkar knappt tänka tanken att ge upp den eftersom tankarna är jobbiga att hantera. Ställt mot sitt alternativ känns det inte så besvärligt. Snarast uppsluppet och lättflytande. Livfullt, faktiskt.
fredag 5 oktober 2012
Rörelse
När jag trampar lite på gaspedalen ökar jordens rotation något. När jag bromsar stannar den av något. Om solen delat min aspekt där jag sitter bakom ratten på motorvägen hade min körning påverkat dygnsrytmen. Om jag fått andra människor att dela min synvinkel, om andra hade sett välden exakt ur min utgångspunkt hade de känt jorden vrida sig under deras fötter när jag svänger bilens hjul.
Allting är relativt och just utblickspunkter är tydligare än något annat. Som jag ser saker är de för mig. Som andra ser saker är det för dem. Klart som fan då att själva striden, själva girigheten och makthungern handlar om att påverka andras syn på saker. Relativt logiskt, beroende på utgångspunkt.
Allting är relativt och just utblickspunkter är tydligare än något annat. Som jag ser saker är de för mig. Som andra ser saker är det för dem. Klart som fan då att själva striden, själva girigheten och makthungern handlar om att påverka andras syn på saker. Relativt logiskt, beroende på utgångspunkt.
torsdag 4 oktober 2012
Övningsexempel
2001-09-11. Amerikanska myndigheter övar terrorberedskap.
2011-07-22. Norska myndigheter övar krishantering.
Övning ger färdighet. Från SvD.se 2012-10-04.
2011-07-22. Norska myndigheter övar krishantering.
Övning ger färdighet. Från SvD.se 2012-10-04.
Hittepåvansinne
Det går i vågor, påhittandet. Men det finns där mest hela tiden. Det finns tillfällen då jag verkligen tröttnar på själva hittepåflödet. Jag tror att gårdagen var en sådan dag. Idéjävlar. Hela förbannade tiden. Timme efter timme av spontant antändande av tankeformer som växer helt obehindrat av sig själva i tankens till utmattningen gränsande iver.
Stort och smått, blandat och ihoprört till en skapande sörja. Jag har varit där så många gånger. Känt hur de idéer jag burit på blivit ohyggligt tunga. Känt hur det jag vill bygga upp återtar sin konstruktionskraft genom att montera ner mig i motsvarande grad. Jag vet inte var det kommer ifrån eller vad som får fyndigheten att springa läck.
Mest sannolikt saknar jag något slags spärr. Det skulle kunna vara grundläggande rimlighetsbedömning av typen "det går inte". Nu har ju livet visat för mig att väldigt, väldigt få saker egentligen är omöjliga (och att även själva omöjligheten som regel går att omarbeta med hjälp av tålamod). Det var inte särskilt snällt. De dagar då idévansinnet bränner som hårdast hade jag önskat att jag kunde ta de kraftfulla orden "det går inte" i min mun och helt enkelt sparkat ner tankeformen i den håla den trängt upp ur.
Men icke. Jag antar att jag borde vara tacksam. Att jag borde glädjas åt att vandra bland den lågt hängande inspirationen som envisas med att banka min panna blodig och bokstavligen ge mig logisk huvudvärk. Som trycker ner mig bakom datorn i timmar i kodandets bittrerljuva tjusning och som får mig att lämna stolen som en lobotomerad krympling full av logisk laddning.
Att jag älskar att bygga saker kan jag leva med. Att konstruera, skapa, forma och låta tanken vara fri. Det är konsekvenserna. De långa, energistarka, rullande vågorna av idéer jag inte längre kontrollerar som stör mig. Som tar min kraft och kräver sin realisation utan att ens försöka ge sken av att beakta min egen vilja i frågan. Jag blir rentav lite ilsk. Igen.
Kikar ut på min regniga omvärld. Det regn som faller är skapat regn. Någon har realiserat vädermaskinen och denne någon kanske även den var slav under sina egna idéer. Kanske är stereotypen (känd från t.ex. Tintin) av den galne professorn inte så grundlös ändå. Att sättas i total isolation med sina "egna" idéer och till varje pris realisera dem. I idéförverkligandets mentala fängelse är målet allt och bäraren av tankemönstret kan med största lätthet kidnappas med ändamålet att utvinna resultatet av härjningarna.
Inte så lite människofientlig forskning har med all sannolikhet tagit sig den formen för realisation. Nu var kanske mina tankar inte alltför människofientliga. Eller? En iOS-app att träna sin förmåga att se in i framtiden. 45% klar, ungefär. Blir den helt färdig? Sannolikt inte. Jag ville egentligen bara ha den själv. Tycker att just den formen av mental träning givit mig starkare upplevelser än någon annan intuitivt angränsande tankeverksamhet. Men att skapa applikationer är att skapa monster.
För tio år sedan släpptes första versionen av den produkt det företag jag jobbar med lever av. Själva idén kom på en två timmar lång flygning och ritades ner på papper. Det var 1997 och jag jobbade då åt ett annat företag. 2002 slipades idén under ungefär en dag. Sedan dess har det rullat på. Tio år. I genomsnitt två utvecklare på heltid. Är det konstigt att man blir lite fnoskig inför att realisera idéer som har den obekväma vanan att kasta sig fram i synfältet?
Det finns de som säger att mina leders bråkiga beteende inte sällan hänger samman med en väldigt driven mental motor. Att den där drivkraften och determinationen inte sällan blir regelrätt självutplånande. Jo, tack – jag vet ju. Innan Kärleken – innan Henne – påhittandet var min huvudsakliga näring. Att bygga saker; oavsett om det handlade om att skapa nya program, koncept eller lägga råspont på ett gammalt tak så var det drivkraften.
Så kom kärleken in på arenan och allt fick perspektiv. Hela scenariot förändrades och jag kom att betrakta livet som så mycket mer innehållsrikt, givande, nyanserat och fascinerande. De flesta av mina idéer – åtminstone de som når sinnet – är relativt döda. De är holistiska och innehåller föremål för fysisk realisation. De implicerar kittlande utmaningar i stil med att få den gamla båten att röra sig såväl framåt som bakåt, men bär även samma kittlande krusningar på ytan i sitt sköte där vid mållinjen.
Att få flyta. Att öka farten, stiga genom planingströskeln och känna hur skrovet lyfter sig ur vattnet och istället för att färdas på vattnets rörlighets villkor använda dess tröghet som nollnivå för den planande framfarten. Att med bara den lätta anstrykningen ytan tillsynes sväva över densamma och enbart lämna lätta, fantasieggande spår efter akterspegeln. Känslan är i mångt och mycket densamma. Att ta sig upp ur vattnet och se hur idén planar ut och tar fart. Får liv och kastar sig ut att möta vattnet från ovansidan men med drivningen i detsamma – spegelblankt eller dånande av vita gäss i kaskader.
Båten hämtar kraft ur tanken att drivas mot vattnet ur detsamma. Ur tanken. Precis som idéerna. Kraften ur tanken används för att driva idén upp ur det tröga vattnet upp i den mer lättflyktiga luften men med själva drivningen kvar i det trögflytande. Det senare ett villkor för framdriftens effektivitet. Kvar i det logiska, fysiska, fastlagda med tyngdpunkten svävande i det fria, lättrörliga – ett förhållande som enbart kan bibehållas om hastigheten hålls uppe, vilket ju kräver att tanken inte är tom. Sväva fritt med tankens hjälp. Är det vad idéerna egentligen innebär?
Är det därför de är så vansinnigt påstridiga? Eller är det jag som bjuder in dem? Söker jag fly den uteblivna sommarens tomrum? Jag hade nog inte trott att det skulle ta på mig, men får erkänna att det krävt sin tribut. Aldrig tidigare har jag varit stilla så länge. Jag är stilla eftersom jag älskar att vara här. Eftersom allt av egentlig mening finns här och eftersom jag trivs. Hon finns här. Den lille. Djuren. De knarriga husen. Alla de betydelsefulla människorna. Livet bor här, kan man säga.
Så när klimatet sviker är det inte bara att slänga sig iväg som jag gjort förut. Vädret har inte betytt så mycket eftersom det ju alltid är bra väder någonstans och dit går säkerligen ett flygplan med vilket man under en eller annan förevändning kunde kasta sig iväg. Ok – visst att det regnar lite. Men att det regnar en hel sommar fräter lite – det får jag nog erkänna. Jag har letat resor till förbannelse för hösten. Men att få djurvakt, barnledighet och flygavgångar och destinationens klimat att stämma har inte varit menat. Så vi blir här. Välkommen till vardagspusslet herr NEJ.
Tack ska du ha, kära Liv. Jag trivs här som du ju vet och jag får ta det som ett uthållighetstest att leva utan någon nämnvärd sol från marsdagarna på stranden 2012 vid tropikerna till de sannolika dagarna på samma plats vintern 2013. Vad är det att gnälla på? Ingenting. Det var inte föremålet för dagens observation – tanken var det. Idéerna. För tanken kring att idéerna dyker upp som substitut är inte främmande. Så har det sannolikt varit tidigare. Idéerna fjärmar mig från att leva totalt och naket i det nu som alltid finns. Eftersom de ju tar sitt avstamp i saker som per definition inte finns. Logiskt.
Vad spelar det för roll om jag vet varför sommaren regnat bort och vilkas ärenden de dundrande skurarna utgör? Vad spelar det för roll om jag kommer på en massa idéer och låser in mig i ett logiskt fängelse ute i drängstugan och förpassar mitt sinne till kodkoma? Vad tjänar det till, alltihop? Allt det hypotetiska, konstruerande, realiserande och in perpetuum rekursivt självförbättrande? Utveckling – är det inte i själva verket att inveckla saker.
Någonstans inom mig känner jag att det går åt motsatt håll. Det är avveckling som är lockelsen. Då menar jag inte avveckling som i att slå igen ögonen och lämna in handduken utan en avveckling av den där takten. Att sänka pulsen så att idéerna inte måste realiseras på det kvävande sättet. Att släppa de digitala enheterna – och dess möjligheter - med sinnet. Att fästa blicken på sådant runtomkring och att ge nackmusklerna ledigt från skärmen. Att åka runt i en gammal bil istället. En som inte gör mig dummare. Som inte vänjer mig av med att se mig om när jag backar. Som inte kapar mina instinkter och som inte hjälper mig att dra ner på vakenheten.
Att forma orden på papper? Tveksamt – inte ens jag kan läsa vad jag skrivit. Varför ens forma dem på utsidan? Varför kan inte jag hålla mina tankar i och för mig själv som alla andra? Jag tänker nog knappast mer än andra – jag har bara svårt för att inte uttrycka mig – tydligen 788 inlägg senare enbart här. Vilken svada. Vilket ändlös jävla svada och till vilken nytta? För mig – jo, jag skjuter upp min egen utveckling genom att inveckla för andra. Måste vara outhärdligt för dem. Tack och lov är det inte särskilt många som läser. Bra smak.
Det är nog inte regnets fel. Inte heller det stillestånd som uppstått i dess och den utbildningsmässigt påtvingade rytmens spår. Den enorma tröttheten. Kanske kommer idéerna som ett sätt att hålla mig undan dess sugande hål. En trötthet som knappast heller den uppkommit av en slump utan snarare är en väl kalkylerad effekt av sprutor, strålning, nyheter och tecken i skyn. Foliehatt? Ja, tack – jag tar det som den komplimang det är. Prova att tänka själv du fiktiva utfärdare av epitetet. Det är inte så bekymmerslöst som det först kan verka. Att köpa färdigpaketerad åsiktsbuljong är kanske det smartaste.
Hjärtat värkte i morse. Jag blev arg. Nästan vred. När skoltaxin kom och han inte ville. Igen. Fjärde gången den här veckan. Jag förstår honom. Han har sin rytm. I handen håller han det han kallar minidatorn. Han ska bara plocka några mynt till. Jag sliter den ur hans händer efter att för femte gången påpekat att taxin väntar. Hans ögon vredgas. Tåras. Jag pekar med hela handen mot den väntande dieselmotorn som knattrar på andra sidan ytterdörren. Han tittar på mig. Jag vet precis hur han känner. Eller kanske extrapolerar jag bara min egen erfarenhet? Min morsa hade fullt krig om morgnarna. Jag hatade varje dag i förskola och skola de första fyra åren.
Han trivs när han väl är där – åtminstone har det varit så hittills. Men under trycket av rutmönstret. Under läxorna. Under att inte få själv välja sin dygnsrytm. Den dagliga besvikelsen när tandborsten kommer farandes. Frustrationen bygger lager på lager. Hon är fantastiskt. Hon kan som ingen annan. Hon har givit honom möjligheten att växa upp med all sin integritet och livsglädje i behåll. Han har undgått lobotomin. Han är en fri själ och kommer alltid att förbli sådan om han själv vill det. Klart som fan han är frustrerad. Det om något är reagens på sundhet.
Jag hatade skolan mer på sociala grunder. Att alltid vara underst i högen var inget vidare. Det är en oerhörd skillnad. Men när de hårdare tongångarna äter sig in i grabbskaran gör det ont att se hans frihet påverkas. Det smärtar mig att se hur han tvingas att hårdna. Jag gjorde det inte och hamnade underst. Han spelar ett mästerligt vågspel. Det tar på krafterna. Klart som fan man vill stanna hemma från skolan och pusta ut under de omständigheterna.
Ändå står jag där med paddan i handen och möter hans upprörda blick med fast övertygelse. Jag ger honom inget alternativ. Jag expedierar honom som generation efter generation av lydiga subjekt har gjort före mig. Jag ser till att få iväg ungen till skolan oavsett vad ungen eller jag själv för den delen känner för saken. Jag fortsätter underkastelsemönstret. Bara en dag till. Bara idag. Snart tar det slut… Jag tror och hoppas att bedrägeriet ska vika ner sig alldeles strax. Jag ser hur många tecken som helst på att det håller på att hända, men just en sådan här morgon spelar det ingen roll. Jag var dess försvarare, dess företrädare. Jag utfärdade ordern och bröt mot känslan. Sannolikt är det ju precis därför det fortsätter…
Det var föräldramöte i måndags. En trevlig samling. Jag tror att andelen fria sinnen är något högre här än i något slags fiktivt genomsnitt. Frågan bubblade under ytan men jag vågade inte. Jag ville fråga hur de andra gör de där morgnarna. Hur man motiverar barnet att det är så det måste bli. Idag igen. Och imorgon. Och femton veckor till. Och därefter ytterligare tjugo veckor. Och så vidare hela vägen upp till gymnasiet. Till högskolan. Så att du kan få ett jobb, lille vän. Så att du kan "göra rätt för dig" (nu är spyan överhängande).
Så att du kan betala dina räkningar med pengar som aldrig ens funnits. Så att du kan fortsätta att upprätthålla dethela. Så att du kan slåss i konkurrens med dina medmänniskor. Så att du kan tving behålla strypgreppet om din känsla. Tvinga dina barn till skolan. Jobba dig fördärvad. Ät massor av bröd, predika fyrkantsvågens budskap, bestråla dig själv med din elektronik, borsta tänderna med flour, få cancer eller bli senildement. Glöm inte att lära dina barn detsamma. "Jag byggde det här landet". Jomen tack då.
Fan. Det här känns inte särskilt uppbyggligt. Läraren får skylla sig själv. Borde vetat bättre. Skribenten likaså.
Nej, jag ställde aldrig frågan. Kändes opassande. Och direkt taskigt mot lärarna. De är goda människor. De känns varma och väl menande, allihop. De gör det så bra de kan. Jag önskar att jag hade haft sådana lärare. Önskar att de sett oss elever som individer. Barnen har starkare färger nu än då. På sjuttiotalet var alla grå under den röda fanan. Nu är de färgstarka under den grå fanan. De har sannolikt genomskådat materialismen innan tonåren är slut. Det tar sig.
Det blir inget vettigt slut på det här inlägget. Nummer 789 var idel gnäll. Jo, för egen del då. Kanske idéerna är en flykt ändå. En flykt undan vanmakt inför saker jag helt enkelt inte rår på. En flykt in i den logiska värld där jag kan skapa bäst fan jag vill. Så kan det vara. Jag ska ta itu med mitt huvud nu. Se om jag kan få det att nyktra till lite. Ha det. Och om jag förstörde din dag – det var inte meningen. Men i det stora hela har kanske även det en mening?
Stort och smått, blandat och ihoprört till en skapande sörja. Jag har varit där så många gånger. Känt hur de idéer jag burit på blivit ohyggligt tunga. Känt hur det jag vill bygga upp återtar sin konstruktionskraft genom att montera ner mig i motsvarande grad. Jag vet inte var det kommer ifrån eller vad som får fyndigheten att springa läck.
Mest sannolikt saknar jag något slags spärr. Det skulle kunna vara grundläggande rimlighetsbedömning av typen "det går inte". Nu har ju livet visat för mig att väldigt, väldigt få saker egentligen är omöjliga (och att även själva omöjligheten som regel går att omarbeta med hjälp av tålamod). Det var inte särskilt snällt. De dagar då idévansinnet bränner som hårdast hade jag önskat att jag kunde ta de kraftfulla orden "det går inte" i min mun och helt enkelt sparkat ner tankeformen i den håla den trängt upp ur.
Men icke. Jag antar att jag borde vara tacksam. Att jag borde glädjas åt att vandra bland den lågt hängande inspirationen som envisas med att banka min panna blodig och bokstavligen ge mig logisk huvudvärk. Som trycker ner mig bakom datorn i timmar i kodandets bittrerljuva tjusning och som får mig att lämna stolen som en lobotomerad krympling full av logisk laddning.
Att jag älskar att bygga saker kan jag leva med. Att konstruera, skapa, forma och låta tanken vara fri. Det är konsekvenserna. De långa, energistarka, rullande vågorna av idéer jag inte längre kontrollerar som stör mig. Som tar min kraft och kräver sin realisation utan att ens försöka ge sken av att beakta min egen vilja i frågan. Jag blir rentav lite ilsk. Igen.
Kikar ut på min regniga omvärld. Det regn som faller är skapat regn. Någon har realiserat vädermaskinen och denne någon kanske även den var slav under sina egna idéer. Kanske är stereotypen (känd från t.ex. Tintin) av den galne professorn inte så grundlös ändå. Att sättas i total isolation med sina "egna" idéer och till varje pris realisera dem. I idéförverkligandets mentala fängelse är målet allt och bäraren av tankemönstret kan med största lätthet kidnappas med ändamålet att utvinna resultatet av härjningarna.
Inte så lite människofientlig forskning har med all sannolikhet tagit sig den formen för realisation. Nu var kanske mina tankar inte alltför människofientliga. Eller? En iOS-app att träna sin förmåga att se in i framtiden. 45% klar, ungefär. Blir den helt färdig? Sannolikt inte. Jag ville egentligen bara ha den själv. Tycker att just den formen av mental träning givit mig starkare upplevelser än någon annan intuitivt angränsande tankeverksamhet. Men att skapa applikationer är att skapa monster.
För tio år sedan släpptes första versionen av den produkt det företag jag jobbar med lever av. Själva idén kom på en två timmar lång flygning och ritades ner på papper. Det var 1997 och jag jobbade då åt ett annat företag. 2002 slipades idén under ungefär en dag. Sedan dess har det rullat på. Tio år. I genomsnitt två utvecklare på heltid. Är det konstigt att man blir lite fnoskig inför att realisera idéer som har den obekväma vanan att kasta sig fram i synfältet?
Det finns de som säger att mina leders bråkiga beteende inte sällan hänger samman med en väldigt driven mental motor. Att den där drivkraften och determinationen inte sällan blir regelrätt självutplånande. Jo, tack – jag vet ju. Innan Kärleken – innan Henne – påhittandet var min huvudsakliga näring. Att bygga saker; oavsett om det handlade om att skapa nya program, koncept eller lägga råspont på ett gammalt tak så var det drivkraften.
Så kom kärleken in på arenan och allt fick perspektiv. Hela scenariot förändrades och jag kom att betrakta livet som så mycket mer innehållsrikt, givande, nyanserat och fascinerande. De flesta av mina idéer – åtminstone de som når sinnet – är relativt döda. De är holistiska och innehåller föremål för fysisk realisation. De implicerar kittlande utmaningar i stil med att få den gamla båten att röra sig såväl framåt som bakåt, men bär även samma kittlande krusningar på ytan i sitt sköte där vid mållinjen.
Att få flyta. Att öka farten, stiga genom planingströskeln och känna hur skrovet lyfter sig ur vattnet och istället för att färdas på vattnets rörlighets villkor använda dess tröghet som nollnivå för den planande framfarten. Att med bara den lätta anstrykningen ytan tillsynes sväva över densamma och enbart lämna lätta, fantasieggande spår efter akterspegeln. Känslan är i mångt och mycket densamma. Att ta sig upp ur vattnet och se hur idén planar ut och tar fart. Får liv och kastar sig ut att möta vattnet från ovansidan men med drivningen i detsamma – spegelblankt eller dånande av vita gäss i kaskader.
Båten hämtar kraft ur tanken att drivas mot vattnet ur detsamma. Ur tanken. Precis som idéerna. Kraften ur tanken används för att driva idén upp ur det tröga vattnet upp i den mer lättflyktiga luften men med själva drivningen kvar i det trögflytande. Det senare ett villkor för framdriftens effektivitet. Kvar i det logiska, fysiska, fastlagda med tyngdpunkten svävande i det fria, lättrörliga – ett förhållande som enbart kan bibehållas om hastigheten hålls uppe, vilket ju kräver att tanken inte är tom. Sväva fritt med tankens hjälp. Är det vad idéerna egentligen innebär?
Är det därför de är så vansinnigt påstridiga? Eller är det jag som bjuder in dem? Söker jag fly den uteblivna sommarens tomrum? Jag hade nog inte trott att det skulle ta på mig, men får erkänna att det krävt sin tribut. Aldrig tidigare har jag varit stilla så länge. Jag är stilla eftersom jag älskar att vara här. Eftersom allt av egentlig mening finns här och eftersom jag trivs. Hon finns här. Den lille. Djuren. De knarriga husen. Alla de betydelsefulla människorna. Livet bor här, kan man säga.
Så när klimatet sviker är det inte bara att slänga sig iväg som jag gjort förut. Vädret har inte betytt så mycket eftersom det ju alltid är bra väder någonstans och dit går säkerligen ett flygplan med vilket man under en eller annan förevändning kunde kasta sig iväg. Ok – visst att det regnar lite. Men att det regnar en hel sommar fräter lite – det får jag nog erkänna. Jag har letat resor till förbannelse för hösten. Men att få djurvakt, barnledighet och flygavgångar och destinationens klimat att stämma har inte varit menat. Så vi blir här. Välkommen till vardagspusslet herr NEJ.
Tack ska du ha, kära Liv. Jag trivs här som du ju vet och jag får ta det som ett uthållighetstest att leva utan någon nämnvärd sol från marsdagarna på stranden 2012 vid tropikerna till de sannolika dagarna på samma plats vintern 2013. Vad är det att gnälla på? Ingenting. Det var inte föremålet för dagens observation – tanken var det. Idéerna. För tanken kring att idéerna dyker upp som substitut är inte främmande. Så har det sannolikt varit tidigare. Idéerna fjärmar mig från att leva totalt och naket i det nu som alltid finns. Eftersom de ju tar sitt avstamp i saker som per definition inte finns. Logiskt.
Vad spelar det för roll om jag vet varför sommaren regnat bort och vilkas ärenden de dundrande skurarna utgör? Vad spelar det för roll om jag kommer på en massa idéer och låser in mig i ett logiskt fängelse ute i drängstugan och förpassar mitt sinne till kodkoma? Vad tjänar det till, alltihop? Allt det hypotetiska, konstruerande, realiserande och in perpetuum rekursivt självförbättrande? Utveckling – är det inte i själva verket att inveckla saker.
Någonstans inom mig känner jag att det går åt motsatt håll. Det är avveckling som är lockelsen. Då menar jag inte avveckling som i att slå igen ögonen och lämna in handduken utan en avveckling av den där takten. Att sänka pulsen så att idéerna inte måste realiseras på det kvävande sättet. Att släppa de digitala enheterna – och dess möjligheter - med sinnet. Att fästa blicken på sådant runtomkring och att ge nackmusklerna ledigt från skärmen. Att åka runt i en gammal bil istället. En som inte gör mig dummare. Som inte vänjer mig av med att se mig om när jag backar. Som inte kapar mina instinkter och som inte hjälper mig att dra ner på vakenheten.
Att forma orden på papper? Tveksamt – inte ens jag kan läsa vad jag skrivit. Varför ens forma dem på utsidan? Varför kan inte jag hålla mina tankar i och för mig själv som alla andra? Jag tänker nog knappast mer än andra – jag har bara svårt för att inte uttrycka mig – tydligen 788 inlägg senare enbart här. Vilken svada. Vilket ändlös jävla svada och till vilken nytta? För mig – jo, jag skjuter upp min egen utveckling genom att inveckla för andra. Måste vara outhärdligt för dem. Tack och lov är det inte särskilt många som läser. Bra smak.
Det är nog inte regnets fel. Inte heller det stillestånd som uppstått i dess och den utbildningsmässigt påtvingade rytmens spår. Den enorma tröttheten. Kanske kommer idéerna som ett sätt att hålla mig undan dess sugande hål. En trötthet som knappast heller den uppkommit av en slump utan snarare är en väl kalkylerad effekt av sprutor, strålning, nyheter och tecken i skyn. Foliehatt? Ja, tack – jag tar det som den komplimang det är. Prova att tänka själv du fiktiva utfärdare av epitetet. Det är inte så bekymmerslöst som det först kan verka. Att köpa färdigpaketerad åsiktsbuljong är kanske det smartaste.
Hjärtat värkte i morse. Jag blev arg. Nästan vred. När skoltaxin kom och han inte ville. Igen. Fjärde gången den här veckan. Jag förstår honom. Han har sin rytm. I handen håller han det han kallar minidatorn. Han ska bara plocka några mynt till. Jag sliter den ur hans händer efter att för femte gången påpekat att taxin väntar. Hans ögon vredgas. Tåras. Jag pekar med hela handen mot den väntande dieselmotorn som knattrar på andra sidan ytterdörren. Han tittar på mig. Jag vet precis hur han känner. Eller kanske extrapolerar jag bara min egen erfarenhet? Min morsa hade fullt krig om morgnarna. Jag hatade varje dag i förskola och skola de första fyra åren.
Han trivs när han väl är där – åtminstone har det varit så hittills. Men under trycket av rutmönstret. Under läxorna. Under att inte få själv välja sin dygnsrytm. Den dagliga besvikelsen när tandborsten kommer farandes. Frustrationen bygger lager på lager. Hon är fantastiskt. Hon kan som ingen annan. Hon har givit honom möjligheten att växa upp med all sin integritet och livsglädje i behåll. Han har undgått lobotomin. Han är en fri själ och kommer alltid att förbli sådan om han själv vill det. Klart som fan han är frustrerad. Det om något är reagens på sundhet.
Jag hatade skolan mer på sociala grunder. Att alltid vara underst i högen var inget vidare. Det är en oerhörd skillnad. Men när de hårdare tongångarna äter sig in i grabbskaran gör det ont att se hans frihet påverkas. Det smärtar mig att se hur han tvingas att hårdna. Jag gjorde det inte och hamnade underst. Han spelar ett mästerligt vågspel. Det tar på krafterna. Klart som fan man vill stanna hemma från skolan och pusta ut under de omständigheterna.
Ändå står jag där med paddan i handen och möter hans upprörda blick med fast övertygelse. Jag ger honom inget alternativ. Jag expedierar honom som generation efter generation av lydiga subjekt har gjort före mig. Jag ser till att få iväg ungen till skolan oavsett vad ungen eller jag själv för den delen känner för saken. Jag fortsätter underkastelsemönstret. Bara en dag till. Bara idag. Snart tar det slut… Jag tror och hoppas att bedrägeriet ska vika ner sig alldeles strax. Jag ser hur många tecken som helst på att det håller på att hända, men just en sådan här morgon spelar det ingen roll. Jag var dess försvarare, dess företrädare. Jag utfärdade ordern och bröt mot känslan. Sannolikt är det ju precis därför det fortsätter…
Det var föräldramöte i måndags. En trevlig samling. Jag tror att andelen fria sinnen är något högre här än i något slags fiktivt genomsnitt. Frågan bubblade under ytan men jag vågade inte. Jag ville fråga hur de andra gör de där morgnarna. Hur man motiverar barnet att det är så det måste bli. Idag igen. Och imorgon. Och femton veckor till. Och därefter ytterligare tjugo veckor. Och så vidare hela vägen upp till gymnasiet. Till högskolan. Så att du kan få ett jobb, lille vän. Så att du kan "göra rätt för dig" (nu är spyan överhängande).
Så att du kan betala dina räkningar med pengar som aldrig ens funnits. Så att du kan fortsätta att upprätthålla dethela. Så att du kan slåss i konkurrens med dina medmänniskor. Så att du kan tving behålla strypgreppet om din känsla. Tvinga dina barn till skolan. Jobba dig fördärvad. Ät massor av bröd, predika fyrkantsvågens budskap, bestråla dig själv med din elektronik, borsta tänderna med flour, få cancer eller bli senildement. Glöm inte att lära dina barn detsamma. "Jag byggde det här landet". Jomen tack då.
Fan. Det här känns inte särskilt uppbyggligt. Läraren får skylla sig själv. Borde vetat bättre. Skribenten likaså.
Nej, jag ställde aldrig frågan. Kändes opassande. Och direkt taskigt mot lärarna. De är goda människor. De känns varma och väl menande, allihop. De gör det så bra de kan. Jag önskar att jag hade haft sådana lärare. Önskar att de sett oss elever som individer. Barnen har starkare färger nu än då. På sjuttiotalet var alla grå under den röda fanan. Nu är de färgstarka under den grå fanan. De har sannolikt genomskådat materialismen innan tonåren är slut. Det tar sig.
Det blir inget vettigt slut på det här inlägget. Nummer 789 var idel gnäll. Jo, för egen del då. Kanske idéerna är en flykt ändå. En flykt undan vanmakt inför saker jag helt enkelt inte rår på. En flykt in i den logiska värld där jag kan skapa bäst fan jag vill. Så kan det vara. Jag ska ta itu med mitt huvud nu. Se om jag kan få det att nyktra till lite. Ha det. Och om jag förstörde din dag – det var inte meningen. Men i det stora hela har kanske även det en mening?
onsdag 3 oktober 2012
Otillfälligt avbrott
Det förefaller som om det är dags att sänka takhöjden på Internet en aning. Har kanske blivit lite för frispråkigt överlag. Underblåsningen av det nästan löjeväckande anonyma så kallade hackernätverket ska ge räntabilitet. Inte i ett stort förödande slag utan med det sedvanliga nernötandets förfaringssät så väl känt från till exempel vårt, järnväg - you name it! Innan månaden är slut ska Internet ha fungerat så dåligt att man inte längre motsätter sig total övervakning och direkt nedkoppling av peer som belyser annat än det nyhetsbyråerna valt ut.
Jag tror det är bra, faktiskt. Vi kommer att bli rejält mycket smartare allihopa om vi släpper våra digitala hjälpredor en stund och varje tänkande varelse kommer att tvingas till det den dagen friheten i cyberspazzio avinstallerats till förmån för ytterligare signalstarka diktat till inskränkning av den personliga cirkeln. Balansakten är säkerligen inte så lätt. Samma som vi har sett inom det milt uttryckt ironiskt benämnda hälsosegmentet de senaste decennierna. Att dra ner på vitalitet, funktionsduglighet och resonsivitet så oändligt långsamt att själva takten implicerar den breda massans acceptans för själva skeendet.
Spännande tider!
Jag tror det är bra, faktiskt. Vi kommer att bli rejält mycket smartare allihopa om vi släpper våra digitala hjälpredor en stund och varje tänkande varelse kommer att tvingas till det den dagen friheten i cyberspazzio avinstallerats till förmån för ytterligare signalstarka diktat till inskränkning av den personliga cirkeln. Balansakten är säkerligen inte så lätt. Samma som vi har sett inom det milt uttryckt ironiskt benämnda hälsosegmentet de senaste decennierna. Att dra ner på vitalitet, funktionsduglighet och resonsivitet så oändligt långsamt att själva takten implicerar den breda massans acceptans för själva skeendet.
Spännande tider!
tisdag 2 oktober 2012
Limo
Kopplet kom snabbt norrifrån. De pulserande ljusen i den våta, mörka och första oktobernatten. En svart lång bil med spelande blå ljus i lacken under natriumlampornas karaktärsfast ödsliga sken i regn. Klockan var snart halv elva på kvällen och motorvägen relativt obefolkad.
Jag undrade hur det kan kännas att sitta där, innesluten i en mobil och med vapenmakt bevakad fästning på väg genom en verklighet av tilltagande okändhet. Hur det känns att ha nått den nivå av ledarskap där kontakten med vad som ska ledas obönhörligen suddats ut och förbytts i en väl inskolad rädsla. En fruktan. Att färdas genom vad som borde ha varit det egna landet inkapslad i det onämnbara förräderiets kokong.
Med viss sannolikhet var ministern premiär. På hem efter ett möte som på rent nominella borde ha ägt rum i tulpanernas land men vars motpart i själva verket var av trikolor härkomst. Jag snappade det ofrivilligt under dagen. De hade talat jordbrukspengar. I motpartens fall något av yttersta vikt. ”Vi är mycket fästa vid EU:s jordbrukspolitik – den är central i unionen” uttryckte sig grodätaren. Mannen i bilen har ombetts spela dess motpart i det omsorgsfullt arrangerade sammanhanget.
Jag vet inte om det var han och egentligen spelar det ingen roll. Ensligheten var öronbedövande. Den ilande framfarten hos en människa så skrämd och avskärmad från den värld han eller hon lever i. Så innesluten. Det måste vara svårt att andas. Att skåda världen utanför – till exempel Rotebro – genom det mörka glaset draperat i de ödsliga gatljusens sken och den taktfasta kakafonin av blåljus.
Fruktan. Rädsla. Otillräcklighet. En i decennier rövknullad marionett skjuter fram som en blixt genom kvällen i sin allt mer meningslösa jakt efter framgång. ”Det var din idé att ta den i stjärten” – piskan viner genom luften så fort frågorna stockar sig i sinnet. ”Lev med konsekvenserna eller med skammen”. I det senare fallet – tydligt illustrerat i vårt land – är det nog mest sannolikt att man inte lever alls.
Det fanns en tid då det kändes alldeles fantastiskt. När stegen fortfarande ledde uppåt. När framgångarna höll sinnet sysselsatt med att finna vägar och ospelade ytor. En tid för visioner, kanske inte så mycket å det som skulle komma att styras vägnar utan mest för egen del. Politiska visioner. Affirmation om den egna framgången i en värld av skapad polemik.
I en värld utan förbehållslös frihet närmar man sig taket för varje steg man klättrar. Så mycket vet även jag. Där uppe invid den dammiga taklisten blir luften unken och begagnad. Luften från föregångare på den imaginära tronen har stannat kvar. Det står stilla. Några har lyckats hitta en lucka i taket. Några har fallit till golvet tömda på syre. Ett par har tagits av daga på öppen gata av de egentligt styrande på grund av sin själs frätande effekt på de tunna broar som bär mot målen.
Det kan inte vara roligt. Inte i sig. Och inte blir det roligare när man betänker hur alla de som lever sitt liv i allt större frihet har det. Som den där killen i den röda bilen som just susade förbi norrut. Vilket misslyckande. Vilken tönt. Han erkänner ingen egentlig makt. Han fruktar egentligen ingen. Han bara lever. I ett kontinuum av upplevda ögonblick. Färdig med jakt. Färdig med framgångstörst.
Han erkänner inte någon statsmans makt med sin själ utan ser det hela som det spel det egentligen är. Han vet att han är en odödlig andlig varelse som valt sin delaktighet här i verkligheten. Oavsett hur udnerordnad han är dess omständigheter så vet han alltid det.
Nu är han är på väg hem till sin kärlek. Hem till sin förbehållslösa verklighet utan blinkande livvakter och hemliga möten. En verklighet där området för inflytande inte är så mycket mindre än det emotionella upptagningsområdet. Där oro, fruktan och yttre krav hanteras för vad de är. Betydelselösa sett ur nuets dundrande puls.
Frågan jag ställde mig var egentligen. Hur människan i limousinen leva med sig själv? Hur känns det?
Jag anar till viss del svaren. Det är individuellt. Och jag har inte varit på den nivån. Men är inte spelet ändå detsamma? Jag vet hur det är att leva i en lögn. Att företräda intressen som inte är ens egna. Att låna ut sin person, sin själ rentav, att springa andras ärenden. Att låta sinnet våldtas för att nå framgång i den orubbliga labyrinten.
Jag vet hur ensamt det är. Hur vilsen man blir i sig själv. Och ju högre upp man är desto ensammare blir det. Stackars sate. Stackars rädda, kärlekslösa maktdrivna individ. Avskärmad. Instängd. Fångad i sitt eget mentala fängelse, berusad av makt och framgång men samtidigt ofrivilligt avtvingad samtycke till den rektala penetration som får all världens synliga makthavare att stå raka i ryggen och förråda riktningen hos sin själ.
Inte ännu, men snart kan vi öppna limodörrarna. Släppa ut dem i verkligheten. Nej, de behöver inte vara rädda. Ska bli kul att grilla korv tillsammans och skämta om den tid som varit. Vi är ju alla här av en anledning och spelet har varit underhållande. Men det tar kraft och innerst inne vet vi allesammans att vi kan så mycket bättre. Den som suttit i limousinen vet det med tiden bättre än någon annan.
Jag undrade hur det kan kännas att sitta där, innesluten i en mobil och med vapenmakt bevakad fästning på väg genom en verklighet av tilltagande okändhet. Hur det känns att ha nått den nivå av ledarskap där kontakten med vad som ska ledas obönhörligen suddats ut och förbytts i en väl inskolad rädsla. En fruktan. Att färdas genom vad som borde ha varit det egna landet inkapslad i det onämnbara förräderiets kokong.
Med viss sannolikhet var ministern premiär. På hem efter ett möte som på rent nominella borde ha ägt rum i tulpanernas land men vars motpart i själva verket var av trikolor härkomst. Jag snappade det ofrivilligt under dagen. De hade talat jordbrukspengar. I motpartens fall något av yttersta vikt. ”Vi är mycket fästa vid EU:s jordbrukspolitik – den är central i unionen” uttryckte sig grodätaren. Mannen i bilen har ombetts spela dess motpart i det omsorgsfullt arrangerade sammanhanget.
Jag vet inte om det var han och egentligen spelar det ingen roll. Ensligheten var öronbedövande. Den ilande framfarten hos en människa så skrämd och avskärmad från den värld han eller hon lever i. Så innesluten. Det måste vara svårt att andas. Att skåda världen utanför – till exempel Rotebro – genom det mörka glaset draperat i de ödsliga gatljusens sken och den taktfasta kakafonin av blåljus.
Fruktan. Rädsla. Otillräcklighet. En i decennier rövknullad marionett skjuter fram som en blixt genom kvällen i sin allt mer meningslösa jakt efter framgång. ”Det var din idé att ta den i stjärten” – piskan viner genom luften så fort frågorna stockar sig i sinnet. ”Lev med konsekvenserna eller med skammen”. I det senare fallet – tydligt illustrerat i vårt land – är det nog mest sannolikt att man inte lever alls.
Det fanns en tid då det kändes alldeles fantastiskt. När stegen fortfarande ledde uppåt. När framgångarna höll sinnet sysselsatt med att finna vägar och ospelade ytor. En tid för visioner, kanske inte så mycket å det som skulle komma att styras vägnar utan mest för egen del. Politiska visioner. Affirmation om den egna framgången i en värld av skapad polemik.
I en värld utan förbehållslös frihet närmar man sig taket för varje steg man klättrar. Så mycket vet även jag. Där uppe invid den dammiga taklisten blir luften unken och begagnad. Luften från föregångare på den imaginära tronen har stannat kvar. Det står stilla. Några har lyckats hitta en lucka i taket. Några har fallit till golvet tömda på syre. Ett par har tagits av daga på öppen gata av de egentligt styrande på grund av sin själs frätande effekt på de tunna broar som bär mot målen.
Det kan inte vara roligt. Inte i sig. Och inte blir det roligare när man betänker hur alla de som lever sitt liv i allt större frihet har det. Som den där killen i den röda bilen som just susade förbi norrut. Vilket misslyckande. Vilken tönt. Han erkänner ingen egentlig makt. Han fruktar egentligen ingen. Han bara lever. I ett kontinuum av upplevda ögonblick. Färdig med jakt. Färdig med framgångstörst.
Han erkänner inte någon statsmans makt med sin själ utan ser det hela som det spel det egentligen är. Han vet att han är en odödlig andlig varelse som valt sin delaktighet här i verkligheten. Oavsett hur udnerordnad han är dess omständigheter så vet han alltid det.
Nu är han är på väg hem till sin kärlek. Hem till sin förbehållslösa verklighet utan blinkande livvakter och hemliga möten. En verklighet där området för inflytande inte är så mycket mindre än det emotionella upptagningsområdet. Där oro, fruktan och yttre krav hanteras för vad de är. Betydelselösa sett ur nuets dundrande puls.
Frågan jag ställde mig var egentligen. Hur människan i limousinen leva med sig själv? Hur känns det?
Jag anar till viss del svaren. Det är individuellt. Och jag har inte varit på den nivån. Men är inte spelet ändå detsamma? Jag vet hur det är att leva i en lögn. Att företräda intressen som inte är ens egna. Att låna ut sin person, sin själ rentav, att springa andras ärenden. Att låta sinnet våldtas för att nå framgång i den orubbliga labyrinten.
Jag vet hur ensamt det är. Hur vilsen man blir i sig själv. Och ju högre upp man är desto ensammare blir det. Stackars sate. Stackars rädda, kärlekslösa maktdrivna individ. Avskärmad. Instängd. Fångad i sitt eget mentala fängelse, berusad av makt och framgång men samtidigt ofrivilligt avtvingad samtycke till den rektala penetration som får all världens synliga makthavare att stå raka i ryggen och förråda riktningen hos sin själ.
Inte ännu, men snart kan vi öppna limodörrarna. Släppa ut dem i verkligheten. Nej, de behöver inte vara rädda. Ska bli kul att grilla korv tillsammans och skämta om den tid som varit. Vi är ju alla här av en anledning och spelet har varit underhållande. Men det tar kraft och innerst inne vet vi allesammans att vi kan så mycket bättre. Den som suttit i limousinen vet det med tiden bättre än någon annan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
